Berättade i ett tidigare inlägg i går om att jag nu läst min första hela ljudbok med hjälp av en DAISY-spelare. Spelandet i sig är nu inga större problem utan snarare att hitta rätt spelare. Lånar spelaren på biblioteket och det går ju bra, men i sökandet efter en egen apparat köpt eller som hjälpmedelsförskrivning känns det just nu som en djungel där ute på nätet…

Nåja, nytt och nytt? Men i alla fall. Har idag avslutat genomlyssningen av den intressanta boken ”En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt”. Av Mats Wiklund. Den första ljudbok jag helt och hållet lyssnat mig igenom med hjälp av en s.k. Daisy-spelare. Det som är annorlunda med en Daisy i förhållande till andra cd-format är att tekniken tillåter läsaren att mycket mera precis leta sig fram och tillbaka i den inlästa bokens text. Om man behagar går det också att höja eller sänka hastigheten av boken, vilket kan vara mycket tidsbesparade för oss lyssnare. Då tjocka romaner eller facklitteratur kan ta mellan 15-30 timmar att läsa i realtid.

Vad tyckte jag om boken då? Jo, mycket intressant. Med tanke på att den till stora delar behandlar nutidshistoria som ligger mindre än 5-10 år bort i tiden. Boken behandlar Fredrik Reinfeldts väg till posten som Moderata Samlingspartiets partiordförande och omdaningen av partiet till ”De Nya Moderaterna” och slutar någon gång under 2006, innan valsegern. Är man intresserad av statskunskap, nutidshistoria eller politik, vill jag varmt rekommendera denna bok. Jag tycker också att en av bokens styrkor just är att den är skriven i nära anslutning – tidsmässigt – till själva förloppet.

Kommentar till bilden: I vanlig ordning spelade min vänsterhänthet mig ett spratt. Håller Diasy "upp o ned!"

Vet att detta är ett utslag av min totala byxångest inför yrkeskåren ”Sjukgymnaster”.  Har under våren diskuterat en s.k. Motomed (eldriven tråningscykel) med min sjukgymnast. När våra diskussioner började var jag mycket motvillig, vilket fortfarande är fallet. Gick egentligen bara med på det, för att slippa mer invecklad gymnastik och allt tjat om hur bra denna motion skulle vara för mig. Jag trodde inte på det då och jag tror inte på projektet idag. Som jag misstänkt fungerade inte de vanliga Motomederna för mig men min snälla sjukgymnast stod  på sig och tyckte att vi skulle försöka få någon form av ombyggd motomed till mig. Jag gav – tyvärr – med mig på den punkten också. Alldeles i början av sommaren fick jag en kallelse till detta utprovningstillfälle – kommer äga rum kommande vecka och det kryper i kroppen bara jag tänker på eländet. Min medgörlighet på gymnastik och träningsområdet, dikteras helt från min sida av möjligheten att kunna få det andra hjälpmedlen som jag behöver…

Det mysiga underhållningsprogrammet ”Gäster med Gester” som besökte svenska folket i tv-sofforna på 1980-talet. Var mycket trevligt då. Det är fortfarande trevligt och textgrafiken är bättre, men efter att ha sett två program tycker jag inte riktigt det håller – åtminstone inte för oss som minns pionjäråren. Jag har inget emot deltagarna så här långt, men Rickard Olsson har en svår uppgift: att fylla Lennart Swahns kostym. Vad jag ändå vänder mig mest emot är studiodisignen. Jag kanske är gammalmodig, men den äger i mina ögon inte samma intimitet som tidigare. Lennart Swahn som på sin tid var programledare för båda programmen såg ”Gäster med Gester” som tv:s svar på ”På minuten”. Detta snabbpratarprogram i radio har behållit sin fräschör och utvecklats. Jag hoppas – för programidéns skull att tv-programmet hittar hem igen. Och eftersom det är 25-30 år sedan formatet användes, måste det väl få lite tid att sätta sig. Lycka till!

Vad är det för kultur som börjas smyga sig in i äldrevården. På ett äldreboende i Växsjö slog personalen vad om när en boende skulle avlida. Inte nog med det, när patienten avlidit hånades den döda bl.a. satte man på den döda ett par solglasögon. Enligt telegram i Rapport – för att man tyckte detta var lustigt. Och den som slutligen vågade reagera och anmäla händelsen var en vikarie. Som tur är de ansvariga enligt uppgift avskedade. Men vad har denna vårdpersonal för människosyn?! Jag ska inte göra det, men jag skulle bara vilja svära och så omkring mig…

Rubriken är uppriktigt menad även om man inte ska tro att det handlar om några undergångstankar. Egentligen borde jag väl använt ”En brytningstid” som mer korrekt fångar vad jag syftar på. Jag – som många med mig – har väl lite kluvna känslor. Sommaren har i alla fall börjat sjunga på sista versen. En trevlig sak med höstens ankomst är att två av mina favoritprogram i radio åter börjar sina säsonger: ”Spanarna” i dag och ”På minuten” om någon dag eller så. Välkomna tillbaka redaktioner och alla medverkande, vilka ni nu blir. Jag utgår ifrån att det blir en trevlig höst, vinter och vår med er…

Nu får jag väl hela musikvärlden på mig, men jag kan inte låta bli. Skivproducenten Phil Spectors dispyter med the Beatles (framför allt Sir Paul McCartney) kring musiktejperna som blev Beatles sista officiella album, under deras livstid känner vi till och också vad Spector anser om det hela. Upprinnelsen till detta inlägg började med att jag hörde en ganska bra version med Billy Swan av Buddy Hollys rockiga ballad "You´re the one". Det vill säga jag fick lyssna några gånger på mr Swan innan myntet trillade ner. Letade så fram Buddy Holly på Spotify och fick ett antal träffar som jag började lyssna på. Det första som slog mig var att Buddys sång lät oväntat fräsch för att vara minst 52 år gammal - tagningen alltså. Buddy Holly omkom som bekant tragiskt i en flygolycka 1959. Men okey det kan man väl kanske piffa upp med dagens digitala teknik. Däremot höll jag på att trilla av stolen när de smöriga stråkarna kom in. Dem var nog inte tänkta från början. Började så gå från version till version tills jag hittade två som mycket möjligt kan vara utgivna under Buddys levnad, eller i alla fall av folk som kände till hans intentioner. med gitarr "hand-byx-trumma" osv. Jag utger mig inte för att vara någon expert på mr Holly men den sistnämnda sättning känns mer likt honom.

Livet, vännerna, kärleken – ett svårt pussel! Satt för en tid sedan och pratade med en god vän om hur livet ter sig, när man har en livslång följeslagare i form av ett fysiskt handikapp. Ni vet hur det är man sitter där och pratar om en det ena och en det andra… Hur det nu var kom vi in på kärleken mellan individer i ett parförhållande. Jag sa som sanningen är: att visst har jag många kvinnliga vänner och med en del av dem har jag en betydligt djupare vänskap än med andra. Däremot har jag ännu inte beskärts ynnesten att ha en kvinna som jag kunnat kalla min flickvän, fästmö, än mindre hustru. Och visst längtar jag… mer och mer med stigande ålder, kanske för det känns som om tiden börjar rinna ut… Mycket sådant här går ju under den lite vaga benämningen ”tillfälligheter”. Det kan vara en fördom som jag på något lurigt sätt fått inympad i mig. Men när jag var ung var det som om vi rörelsehindrade inte skulle hoppas för mycket på en tonårsförälskelse som så småningom ledde till en allt djupare relation. Och att för egen del få barn i ett förhållande eller äktenskap har väl aldrig föresvävat mig I första hand blev det så viktigt att visa omvärlden – speciellt de som inte verkade tro på mig – att även jag kunde klara mig på arbetsmarknaden och göra någon form av karriär. Sedan att denna s.k. karriär i det större perspektiven kanske inte är så mycket att yvas över är en annan sak. Då blev det för mig som för många människor längre upp på karriärstegen, privatlivet fick stå tillbaka. Privatliv föresten. Under mina sena tonår bodde jag hemma. Familjen och släkten hade säkert stöttat mig om ”fröken kärlek” kommit och knackat på. Som ung vuxen bodde jag med s.k. kommunal service och hade ingen som jag så där riktigt förtrolligt kunde sitta och prata med in på småtimmarna. Ingen som jag naturligt kunde gå ut på dansställen med häller. Sedan har vi rörelsehindrade det där ”lilla” problemet att på ett naturligt sätt få den nödvändiga fysiska kontakten med en motpart som vi eventuellt är mycket attraherade av. Såg en gång på 1990-talet en norsk trilogi om två bröder – dock inte tvillingar – som man fick följa från barnaåren till vuxna män. Och den av dessa två bröder som vid seriens slut hade bildat familj, konstaterad att där andra män och kvinnor kan förmedla sig genom den fysiska kontakten, där måste ofta vårt första initiativet vara verbalt. Det är heller inte så lätt med rullstolar och rollatorer, käppar och annat att smyga sig undan om man är på en ungdomsgård, festlokal eller liknande. Mitt substitut hittills kan verka fånigt, men är ofta vad jag tycker är vackra kvinnor som får pryda mina ”skrivbord” och eller skärmsläckare…  Nästa konstaterande kan kanske vid första anblicken låta långsökt, men mitt behov av daglig service och assistans gör inte kärlekslivet enklare. Förstå mig rätt. Både mina assistenter och de bolag de jobbar för skulle säkert sätta alla klutar till om de märkte att ”Aha den där sommarpojken har hittat en trevlig kvinna och de önskar spendera mer och mer tid tillsammans”, men här kommer vårt ”kära” byråkratsverige in i bilden. När man är en serviceberoende man som jag är det en massa myndigheter som ska kontaktas för extratid, så mina assistenter kan få sin lön. Livet har visserligen förändrats till det mycket bättre sedan jag fick en personlig och aktiv assistans. Men dels behöver jag ännu mer tid för att ha möjlighet att komma ut för att träffa folk. Dels behöver jag hitta vilka sammanhang som passar mig idag. När man väl lär känna nya vänner lite bättre tror jag man kan få hjälp av de vänner man har, men för att komma dit hän så behövs mer assistans, så man till exempel kan gå ut på restaurang eller dansställen, konserter, m.m. och att inte själva handläggningen av mitt ärende tar två månader och jag får beslutet fem veckor efter den aktuella konserten. Då har jag ju inget behov av det…

Jag vet, det kanske är dumt att självplåga sig genom att se serien ” En andra chans”! Men varifrån får ”alla duktiga” handikappade sin energi? Det låter säkert jätttedumt när man säger att en typ av handikapp är ”bättre” att ha än något annat. Naturligtvis går inte den enskildes strapatser, problem och sorger att jämföra på det viset. Även om jag vidhåller att mitt intresse för fysisk egenträng är noll, satt mot att lyssna på en bok om eller av statsminister Fredrik Reinfeldt. De intellektuella värdena är för mig personligen mycket betydelsefullare i det andra fallet. Varsågod att kalla det lathet. Men mina fysiska framsteg i min träning har hittills varit så små i förhållande till insatsen. Jag kan förstå objektivt sett att träning – beroende på vilket handikapp man har – är bra. Jag köper också att det är fysioterapeutens uppgift att ”peppa” mig, men jag blir upprörd – för att inte säga arg – över att ”motionens Höga Visa” är så utbred och officiellt sanktionerad i Sverige; att man som handikappad ses som ännu lite konstigare – än vanligt - om man är ointresserad av fysik motion för egen del.

Innan giftermålet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel sa kungen och kungahuset att svenska folket inklusive massmedia kunde sova lugnt, hovet skulle meddela när det var bröllop på gång. Så skedde också. Och i stort sett innan de tu var vigda var spekulationerna i gång om bruden var gravid eller inte. Eller… Har även i den frågan hävdat att vi lugnt kan invänta hovets officiella tillkännagivande – även om jag förstår att vissa media får sitt levebröd ur den här typen av gissningstävlan. I dag den 17 augusti anno 2011, kom så beskedet. Kronprinsessan förväntas nedkomma med en arvinge i mars 2012. Och nu tillåter jag mig en liten spekulation: Om nedkomsten förväntas i början av mars kan det kanske lika väl bli i slutet av februari och i så fall får väl vi som kan den Bernadotteska genialogin hålla några tummar för att det blir den 28 februari. Varför det? Jo, den 28 februari 2012 är det precis etthundra år sedan prins Bertil föddes. Och Bernadotterna brukar ju vara svaga för numrologi. Jag säger lycka till prinsessan Victoria och prins Daniel med den väntade tillökningen.

Jag har precis haft lite tur att fru Fortuna log mot mig idag. Nä nä, jag har inte vunnit på Lotto – så vitt jag vet… När jag skulle fälla upp sängryggen behagade min lilla bärbara CD-spelare dansa ner på golvet – igen. Hann dock få tag i hörlurssladden när den rutschade med. Drog in sladden som en fiskerev, medan jag hoppades på försynen att proppen inte skulle lossna ur sitt fäste. Och käre läsare innan du höjer ett varningens finger… Ja, jag har också fått lära mig att man inte ska lyfta el-grejor i dess sladdar. Men ”nöden har ingen lag” heter det ju. Det är många sådana förnumstiga ”levnadsregler” man som handikappad får bortse ifrån för att klara en dräglig tillvaro. Har du fått punktering på rullstolen, bör du helst inte köra på fäljen, men jag gör det också, om nöden så kräver…

Om jag inte är helt ute och cyklar så betyder ”Vit natt” att man sovit mindre bra, eller inte alls. Somnade bra, men vaknade på tok för tidigt. Vid 01. Satte på Sotify och Robban Broberg, som har blivit något av en favorit i sommar. Har alltid tyckt honom – vad han än har kallat sig – men i sommar har det blivit mer Robban än vanligt. Det finns säkert fler, men en kvartett ordsnickrare jag är särskilt svag för är i tur och ordning: Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Robert Broberg och Galenskaparnas Claes Eriksson. I mina öron har dessa herrar det där lilla extra, som beroende på situation och sinnesstämning, får en att skratta; men också tänka efter. Småle och njuta…

Så heter en tv-serie som började sändes i SVT den 11 augusti 2011. Den handlar om fyra yngre människor i åldern 20-35 år, två kvinnor och två män som har det gemensamt att det råkat ut för olyckor som gjort dem mer eller mindre förlamade. De har fått skador vid respektive olycka som medfört olika grader av handikapp.

Jag vill inte på detta stadium ge någon djupare recension av denna programserie, men kan ändå inte låta bli att lufta mina åsikter. En sak vill jag ska vara helt klar för läsaren. Ett handikapp – hur det än uppkommer – är absolut inget jag önskar någon medmänniska, har levt med mitt hela livet så jag vet nog vad jag talar om. Var och en av dessa fyra människor har sin egen historia och sin egen kamp, hur mycket de än lyckas träna upp sig. Jag blir bara så trött på den journalistiska ”hjältevinkeln” som ligger som en underton. Jag är inte sur för att det inte gjorts något tv-program om mig, men jag blir trött på att det allt som oftast låter som en världskatastrof att hamna i rullstol. Och jag får för mig att medmänniskor som får ett handikapp av typen ryggmärgsskada eller kotpelarskada  - efter den akuta livskris man naturligtvis genomgår – har det betydligt enklare med hur deras medmänniskor ser på dem än vad som kan vara fallet med oss cp-skadade. Nu kan man väl säkert tycka ”Surgubbe – titta inte på det om du tar så illa vid dig!” Då kan jag bara säga att tanken faktiskt har slagit mig både en och två gånger, därför ser jag medvetet programmet i SVT-PLAY – för att kunna pausa om jag så behöver. Men samtidigt är chansen rätt stor att detta blir en tv-snackis, och då känns det som lite av en allmänbildningsbrist att inte ha sett den. Utan att ha läst någon direkt programinformation, utgår jag ifrån att serien vänder sig till alla, men kanske ändå främst till personer i liknande situationer.

…som man har ett så kluvet förhållande till. En del är livsnödvändiga, andra både bra och nödvändiga, sedan finns det dem som jag och min vårdgivare har delade meningar om. I går var jag på ett mycket gott humör inför stundande familjefest m.m. På gott humör, tills posten kom. Det finns ett ”historiskt gods” i det allmänna medvetandet de s.k. ”bruna kuverten” som syftar på att räkningar och andra ”penningförstörande” meddelanden från kronofogden och liknande, för i tiden (1900-talet) kom i bruna kuvert. Min skräck är ”de vita kuverten” med ”kramkorven”, de kommer från landstinget och betyder oftast att jag ska på någon form av utprovning eller provtagning. Många av dessa besök är naturligtvis nödvändiga, men det finns också besök där åsikterna om besöket och hjälpmedlets nödvändighet går isär. Brevet i gårdagens post var av den senare sorten. Ska prova ut en s.k. ”motomed cykel”, träningsredskap för rörelsehindrade och/eller mycket muskelsvaga personer. Detta hade jag lyckligen förträngt, antagligen för att jag inte ser detta som någon höjdare här i livet.  Får väl se vart det leder…

En sommar kan ha många ansikten. Bl.a. med anledning av vädret har det blivit mycket läsa för mig i sommar. Faktorer som hänger ihop med min cp-skada gör att jag läser vanlig skriven text i bok, tidningar etc. betydligt långsammare en ”normalläsaren”.  Sedan ungdom läser jag därför i stor utsträckning med öronen, läser gör jag dock lika fullt och mycket. Sedan i våras har det blivit allt från deckare, historia till självbiografier. För några dagar sedan avslutade jag ”Karl XII – En biografi”, av historikern Bengt Liljegren. Och just nu har jag avslutat ”Grabben i kuvösen bredvid, om att vinna mot ett handikapp”, en självbiografi av författaren, föreläsaren och ståuppkomikern Jonas Helgesson. En intressant, tankeväckande och nyttig bok. Kanske nyttigast för dem som inte själva är handikappade eller har personer med funktionshinder i sin omedelbara närhet.

Jag är inte stött, snarare lite förvånad. Skickade en vänförfrågan på en person som Facebook föreslog, fick svaret att användaren i fråga inte hade plats för fler kontakter. Svaret som sådant förvånar inte i detta fall. Jag förstår att förslagen om vänner som kommer upp på mina sidor också kommer upp med någon slags matematisk automatik som är inbyggd i systemet. Men då borde man väl också kunna se till att användare som ”fyll sin kvot”, stryks från listan över möjliga vänner?

Ni som följer bloggen har läst att jag följt tv-serien ”Vad är en människa?” i sommar, där Fredrik Lindström samtalar med olika forskare om människan och mänskligt beteende. Till I ett av program var idéhistorikern Karin Johannisson gäst. Då samtalade man om begreppet och sinnestillståndet nostalgi. Professor Johannison berättade att man under de stora krigen på 1600-talet betraktade nostalgi som en sjukdom, förmodligen för att få soldaterna att mera fokusera på här och nu – än de därhemma – förmodligen för att skärpa deras livsviktiga arbetsprestation. Kom genast på mig själv med att ”om nostalgi skulle betraktas som en sjukdom i dag, skulle jag vara illa däran.”