Kära K. Vad det här blir vet jag inte, bara att Du aldrig får höra det och kan trösta mig - ty du finns inte mer. I många långa år har jag fått leva med vetskapen om din icke existens. I kväll, är en sån där kväll när jag skulle behövt lyfta luren och höra dig i andra endan. Fått tala ut med någon oberoende. Du höll inte alltid med - det ska gudarna veta - men du lätt mig tala ut, jag t.o.m. gråta ut om så var; utan några sidoblickar. Nu har jag ingen att dela mitt innersta med. Man får så många tillrop om att man är tapper, beundransvärld och annan bullshit. När man är på humör går det väl att ta, annars låter det bara tomt. Jag hatar det handikappsociala och även om detta verkligen inte är meningen så färgar väl denna min syn av sig i mitt uppträdande mot dess företrädsre - dessa gör ju bara sitt jobb. Nu skulle andra checka typer tro att det egentligen är mitt handikapp och min cp-skada jag hatar även om de kanske skulle formulera om det och kalla det hela förtvivlan! Hat är ju nämligen för starka ord i Sverige. Någon stans långt där inne är jag nog också förtvivlad över mitt handikapp, men det går egentligen inte att vara förtivlad och hatisk mot något som jag är så van vid, som är en del av mig. Blev jag "frisk" så där sim-sala-bim, skulle det inte längre vara jag. Det är mycket möjligt att det finns medmänniskor med förvärvade sakador som går omkring i livit och är bittra över sin livslott. Jag tror i grunden inte att jag tillhör dem. Däremot. är jag genomfrustrerad över att habiliteringspersonal kommer med samma "kloka" lösningar som när jsg var liten grabb, det är bara redskapen som är nya... Familj, släktingar och vänner ska på intet sätt känna skuld för att ni valt att berika sjukvärden och sjukvårdens olika grenar med era kunskaper och talanger. Jag bara konsterar att det inte alltid är av godo att vara "släk" med vården. Lika lite som det ksn vara stenkul att ha sin förälder som lärare. Hänsynstagqnde sätter hämsko på vad man egentligen vill ha sagt.