Naturligtvis inser också jag att media antagligen drar fram de grövre – för att inte säga de grövsta – exemplen (som nu i Norrköping). Men bara det faktum att de finns så här flagranta fall att rapportera kring, borde vara varningsklockor nog. Jag utgår ifrån att majoriteten av vårdpersonal – oavsett anställningsform - är mycket inkännande och kompetenta medmänniskor. Deras arbete innebär både stort ansvar och förmodligen en ängels tålamod.  Jag skulle inte vilja byta med dem. Att sinnet kan rinna över någon gång är väl en sak, men därifrån till grova kränkningar och fysisk misshandel, borde steget vara mycket långt. Eller så fattar arbetstagare och arbetsgivare inte vad man sysslar med. För är detta ett medvet förhållningssätt – hemska tanke – är vi illa ute. Då vill inte jag bli gammal och dement, hänvisad till den svenska äldrevården. Det nu aktuella fallet är ju tuvärr inte det första och antagligen inte det sista, men denna grupp medborgare och medmänniskor hör ju till de svagaste i samhället. Och har väldigt svårt att göra sin röst hörd. Mitt tips till dessa personalgrupper är. Försök hålla er kalla i sådana här situationer. Jag inser att detta kan vara fruktansvärt svårt i den enskilda situationen – men försök tänka efter hur ni själva skulle vilja bli behandlade och handla där efter. Är det så att individer i personalgruppen tappar fattning alltför många gånger, ska naturligtvis detta påtalas och utredas. Men då borde man också tänka efter om man har valt rätt yrke.