Som sagt jag kom ut idag också. Nu fattades det bara att man befann sig i Woodhouse´s förtrollade värld med slott och herresäten lite överallt. Där man också hade vänner/släktingar som bjöd in en. Var det nödvändigt fick man väl lära sig dricka five o´clock tea.
Jag tycker om Örebro, men sommartid bor man på lite fel sida stan. Närmare stadsparken och Stora holmen vore inga fel. 1967, hade svensk populärvetenskaps grand old man Bengt Feldreich en serie tv-program där dåtidens vetenskapsmän och samhällsplanerare fick sia om framtiden. Dessa program sändes i repris runt millennieskiftet. En del angående den medicinska forskning hade väl då 1967 – träffat ganska rätt, medan vissa samhällsforskare hade alltför futuristiska tankar. Bl.a. var det någon som trodde att man i framtiden skulle kunna bogsera hela lägenheten med bohag och allt till lämplig plats. Detta är väl i praktiken fortfarande omöjligt – med undan tag för visa fristående hus – men som tanke tycker jag detta är mycket tilltalande! Då skulle jag bosätta mig i närheten av stadsparken på sommarhalvåret, om jag inte rent av drog till en annan stad. Stockholm någon vecka, västkusten en annan…
Visst hade jag också skolämnen som jag tyckte mindre om, gymnastik och matte för att bara nämna två. Men ändå blir jag både bekymrad och beklämd när jag gång efter annan i tv-reportage hör hur barn och ungdomar sätter idrotten före boklig bildning. Det är inte min avsikt att vara någon slags moralgubbe. Om man t.ex. tycker att fotboll är livet framför allting annat så gärna för mig. Men när man bl.a. tar sitt idrottande som försvar eller förevändning att inte hinna lära sig läsa och skriva, då tror jag hela samhället är illa ute. Men man lär sig ju alla dessa färdigheter i skolan? Säger kanske någon. Förhoppningsvis stämmer detta, men för att bli bra på någonting så räcker det inte bara att lära sig grunderna; man måste öva också. Och det är där mycket av problemet verkar ligga idag. En kille tillfrågades om han planerade att läsa någon bok i sommar? Svaret blev nej bl.a. med hänvisning till fotbollsläger. Vart jag vill komma är att läs- skriv- och mattematikfärdigheter krävs även i idrottens värld. Tänk er nu att dagens killar och tjejer i 12-13 års åldern blir så bra att de kan ha sin hobby idrotten som yrke i framtiden. Jättebra och jättekul för dem. Blir de lika stora som Marta och Zlatan så har de säkert agenter och andra som sköter affärerna, men det är på vägen dit som de själva kommer ställas inför beslut där god läs vana och utvecklad skrivkunnighet är av nöden. Dessutom är det bara att kunna kolla så att man inte blir lurad. Jag rackar absolut inte ner på några enskilda pedagoger, men man blir betänksam när ungarna med ljus och troskyldig blick – oavsett nationalitet – går ut i livet med så endimensionell världsbild…
Än en gång smyger de in lite försynt och slår knockout! Vilka då? Enligt min - och många andras - mening Sveriges bästa låtskrivarduo Benny Andersson & Björn Ulvaeus. Ett antal nyskrivna sommarpärlor framföda av den s.k. "hobbyorkestern" BAO. Många har intygat att det inte är lätt, men det låter lätt och underbart, när dessa två tillsammans med musiker sångare och alla andra runt omkring förenar populärmusik med en spröd folkviseton. Hör bara...
Som den förhoppningsvis någorlunda mogna man jag idag är vet jag att jag aldrig kommer skiljas från min ofrivillige livsledsagare - mitt funktionshinder. Men bara för att vi "utsetts" av slumpen att leva ett helt liv tillsammans betyder inte det att vi måste älska varandra... Som idag t.ex. Jag vet att allting ordnar sig till slut... Men inte vilken gång i ordningen genom åren som jag tappat ett föremål - denna gång ett CD-fodral - och sedan oavsiktligt låtit elrullstolen agera plastkross. De flesta som har någon erfarenhet av elrullstolar vet att olyckor av detta slag inträffar lite då och då - oftast oavsiktligt - och även om det inte är någon stor materiel katastrof, blir jag så frustrerad! Hjälpmedlen jag har stött på genom livet är inte konstruerade för sådant här finlir! När jag var yngre var jag smidigare i kroppen och mina rullstolar lägre, då kunde man använda sina händer och på köpet höll man sig i fysisk trim. Nu är rullstolarna högre men mitt intresse för musik och film m.m. - som per automatik innebär att man handskas med skivor, band usb-minnen och liknande har inte avtagit...
Dam-vem i fotboll har dragit igång. Med en programenlig seger för värdnationen Tyskland. 2-1 mot Kanada, men långa stunder såg det ut att kunna bli mycket större segersiffror. Dock det är väl en skräll om inte Tyskland tar sig till final och också står där som slutgiltiga segrare. Sverige då? Ja där är det betydligt svårare att sia. Visst vår stora generationsväxling är väl gjord. Och många individuellt bra spelare, men jag lutar tyvärr också åt att både spelare och ledare måste lyfta sig i håret. Naturligtvis håller jag på våra svenska spelare, men tufft kommer det absolut att bli!
Har nu läst den mycket intressanta biografin över kung Karl X Gustav av Björn Asker. Detta verk är väl värda sina timmar om man är intresserad av svensk och europeisk 1600-talshistoria. Håller absolut med författaren om att denne vår förste monark efter ätten Vasa är värd ett djupare studium än vad han tidigare fått. Min uppfattning om varför denne regent har fått en sådan styvmoderlig behandling har naturligtvis att göra med många faktorer. Karl X Gustav efterträdde sin kusin Kristina (en mycket mångbottnad personlighet). Han var också systerson till den store Gustav Adolf - som redan i sin tid var mytomspunnen. Karl Gustavs regeringstid var kort, lite drygt 5 år och 8 månader. Som kusin till den regerande drottningen var han till och från en maktfaktor långt innan sitt eget trontillträde. Hans son och sonson Karl XI och Karl XII, har väl - i den mån svenskarna bryr sig om sin historia - satt djupare spår i det allmänna medvetandet.
Men nu tillbaka till min personliga teori om varför Karl X så ofta "glöms bort." Som den 1970-talselev jag är, tror jag det helt enkelt skulle varit mycket politiskt inkorrekt att ge den förste palzaren för stor plats. Man har av tradition och vana givit sonsonen Karl XII epitetet "krigarkung" - ja, han låg i fält 18 av sina dryga 21 år som konung, men han startade inte den konflikt han fick på halsen, drogs snarare in i den p.g..a. sin ungdom. Härskarna som Karl XII år 1700 fick som motståndare, trodde att denne 17-åring skulle bli en enkel match. Sedan kan man alltid diskutera om Karl XII inte kunde slutit fred betydligt tidigare än vad som nu blev fallet? Denna fråga lämnar jag därhän i detta inlägg, ty min poäng är att om det är någon av de tre karolinerkungarna som bör föräras epitetet "krigarkung" är det snarare farfadern än sonsonen. Med detta sagt bör dock tilläggas att Karl X Gustav förmodligen såg sitt anfall på det dåvarande Polen som ett preventivt krig.
Tack kära spanare för en trevlig säsongsavslutning. Ser redan fram mot hösten. Tur att man prenumererar på er som podcaster, när abstinensen sätter in. Men en sak som ni diskuterade i dagens program har redan visat sig fel. Någon trodde lite raljant och skämtsamt att ingen skulle ha tid med sociala medier en dag som denna, med traditionellt firande… Men då glömmer ni – eller låsas glömma – alla mobilappar som folk har tillgång till idag. Många av mina vänner har skickat bilder – med hjälp av den nya tekniken – via Facebook – direkt ifrån festplatser runt om i värt avlånga land. Vill också passa på att tacka Tina Ahlin med gäster samt SVT för en trevlig midsommarhälsning från Marstrand!
Har ägnat del av midsommaraftonens eftermiddag att se på reprisen av de två första avsnitten av "Vad är en människa”, där man bl.a. gjorde tanke experimentet om framtidens arkeologer skulle gräva ut en svensk teckningssal från 1980-talet. Vilka mänskliga och religiösa tolkningar skulle man göra då av helt vardagliga ting. Frågan flöt upp i relation till vilka övertolkningar forskarna av i dag möjligen gör sig skyldiga till när man arbetar med lämningar från tidiga kulturer. När programledaren tog upp exemplet med skolsalen. Kom jag att tänka på vilka myror i skallen dessa presumtiva forskare skulle få om man utan någon förkunskap stötte på 1960- 1970-talen västerländska ungdomskultur och fredsrörelse…
Jag undrar: Har det gjorts någon seriös och något så när oberoende analys vad en framtid utan SAAB i Trollhättan och på andra orter i Sverige skulle betyda. Jag är varken för eller emot Saab som sådant, men det känns som ett väldigt slöseri med både kunskap och arbetskraft, att låta skicklig industripersonal gå på en så osäker arbetsplats som Saab för tillfället verkar vara och det är tråkigt för oss alla och vårt land att denna kris aldrig verkar ta slut. De som kan sin Saabhistoria räknar ju ut att förtaget - i olika konstellationer - har varit skakigt i tjugo-trettio år. Jag ropar inte på att vårt lands regering - oberoende av partifärg - ska in och rädda företaget. Jag undrar bara om man inte kan ge dessa viktiga personer som teknikerna och bilbyggarna, vidareutbildning och arbete inom branscher som har framtiden för sig!
Vaknar torsdag morgon, är så där lite luddigt morgontrött. Lite slött konstaterar jag att dånet utanför fönstret måste vara ösregnen, igen… Kurar under filten. ”Skönt att inte behöva gå upp än.” Och även om det är ett dygn kvar, är det ett uppiggande faktum att inte ha något deltagarkrav på de obligatoriska midsommarlekarna. Sänder en medlidsam tanke till alla dessa arrangörer runt om i vårt midsommarland. ”Ja visst ja, hörde igår att årets midsommarfirande i SVT ska sändas från min barndoms sommarparadis Marstrand", i mitt tycke västkustens pärla! Hoppas de både för egen skull och för oss tv-tittares, har tur med vädret samt att man lyckats med eventuellt förinspelat material. Ett regnigt Marstrand är ingen höjdare, tro mig; men i sol och lagoma vindar vid vattnet är det helt underbart…
Tack Peter för din intressanta text och tänkvärda åsikter. Utan att vara varken journalist eller författare betecknar även jag mig som intellektuell. Men en av förklaringarna till att det inte finns en mer framträdande debatt just nu tror jag har sin rot i att vår yttrandefrihetslagstiftning i grunden är så gammal, mitten av 1700-talet kom den första.
Jag tänker så här att liksom en mycket lång fredsperiod, så har vi en ganska lång period av självklar yttrande- och tryckfrihet. Så vitt jag kan komma ihåg och bedöma är det väl ganska länge sedan man åkte i fängelse p.g.a. vad man skriver (IB-affären, var väl ett undantag?). detta som en reflexion på vad din vän från Bangladesh sa.
Tystnaden i debatten tror jag mycket väl kan vara en av baksidorna av de ”sociala medierna” som det vi nu kommunicerar över. Debatt och tanker byter man nog i dag också, men den interaktiva tekniken och ”plattformarna” tillåter att avsändaren i mycket högre grad kan välja sin publik sina mottagare, genom taggning och annat. Man vänder sig till en publik som i grunden redan har samma inställning, livssyn – filosofi - som en själv.
Sedan har jag en känsla av att just det där som du skriver om pretto-varning är ganska på pricken. Panel-tyckare – eller i alla fall de som sätter ihop dessa paneler skickar ut någon form av s.k. dubbla budskap: 1) Bra ”panel bla-bla-bla tycker i mitt ställe. 2) Eftersom nu ”panel bla-bla-bla”, har sagt sitt, ska du inte komma och tro att du ska tycka något annat ”proffsen” vet ju vad de talar om. Och då har det blivit som med valhemligheten: Vad jag tycker är min ensak.
Krönika i ETC Örebro 110617. Jag pratade med min vän C, en skrivande person som jag själv. Han hade en besvärlig uppgift framför sig. – Varför måste just jag skriva den här artikeln? frågade han mig. Jag kände att det bara fanns ett sätt att svara. – Därför att du är den ende som kan skriva den. Han och jag är intellektuella. Det är egentligen inget ord som jag brukar använda och senast jag hörde det var det avsett som ett skällsord. Förr kunde det räcka med att man hade glasögon för att skällas för att var intellektuell. I dag får ”intellektuell” betyda förläst, nördig, världsfrånvänd och snobbig. Det är inte särskilt smickrande och kan kanske förklara den påtagliga frånvaron av intellektuella nu för tiden. Då dök frågan upp: Vart tog de intellektuella vägen? Var jag och min skrivande vän är, det vet jag ju. Men alla de andra? När jag kollar ordboken inser jag att frågan är felställd. En intellektuell är ett ganska neutralt begrepp. Det är helt enkelt någon som har till yrke att tänka, som till exempel lärare, ingenjörer, författare, vetenskapsmän, journalister, filosofer och konstnärer. Dessa och en del andra tillhör samhällets intelligentia eller dess intellektuella elit. Jag vet var de finns. Jag känner många av Örebros konstnärer och författare och jag vet vilka som arbetar på universitetet. Nästan ingen av dem yttrar sig i debatten. Att utpekas som elit är riskfyllt. I vårt samhälle finns en sund skepsis mot alla eliter. Fast i det här fallet innebär ett medlemskap inga fördelar. Du får ingen automatisk löneförhöjning för att du tillhör kultureliten. Och att skriva en sådan här text kan ge en riktigt saftig pretto-varning. Jo, förresten finns det något man kan uppfatta som en fördel. Intellektuella kan uttrycka sig. Det är också därför som jag menar att de har ett speciellt ansvar. Den riktigt ställda frågan är väl just om det medför några plikter att vara intellektuell. Räcker det med att tänka eller måste man också uttrycka sina tankar? I dag liksom tidigare finns det intellektuella, men var är de och vilket ansvar är de beredda att ta i samhällsdebatten och det offentliga samtalet? Tidningarnas kultursidor, bokutgivningen och kulturinstitutionerna präglas av konsumtion snarare än diskussion. Det är inte Sartre man pratar om på kaféerna idag. Till och med politikerna skriver hellre deckare än debattböcker (en nästan utdöd genre). Det känns som om det fattas något. Ett intelligent samtal. Om den arabiska våren. Om kärnkraften. Om den segrande kapitalismen. Om kulturens villkor. Om vardagen. Kan det vara så att de intellektuella är så rädda att bli kallade kultursnobbar att de hellre håller käften, lägger ner pennan och stänger av Word-programmet? Har de kanske en hög lektorslön som lägger sig som fetvadd över skrivarlusten? Eller sitter alla i var sitt bås och skriver briljanta bloggar men läser aldrig någon annans? Ska det offentliga samtalet bestå av rasister, gnetiga insändarskribenter och därutöver tystnad? Jag känner en journalist som förföljts och jagats bort från sitt hemland Bangladesh på grund av det han skrev där. Han frågar mig ibland vad vi har vår yttrandefrihet till här i Sverige. Här där vi är fria att kritisera vad vi vill pratar vi mest om nonsens. – Jag vet inte om jag klarar att skriva om det här, sa C. – Vem ska göra det om inte du gör det, sa jag. Och på ett lite besvärat sätt kände jag att vara intellektuell är en börda. Men en börda att bära med stolthet.
Vet inte riktigt varför, men humöret har varit nere i garaget och vänt under eftermiddagen. Skyller väl på vädret som gör spontanaktiviteter svårt. Hörde att en av Sveriges stora underhållningslegender Owe Thörnqvist kommer på tv i kväll.Yeeh! Under tiden värmer jag upp med lite "Status Quo"
När jag var ung – så där 10-15 år – brukade vi kompisar varma slöa dagar på de bohuslänska klipporna, referera till varandra som geléklumpar. Syftande på att man var så varm, slö och svettig att man egentligen inte orkade företa sig någonting. Kommer och tänka på denna tid och dessa liknelser så här i nattens mörker. När man vaknar varm av svett som gör lakanen ofräscha, temperaturen bidrar till en obestämbar luftfuktighet. Hur man än vrider och vänder är det – trots bristande sömn – svårt att somna om. Kommer på mig själv – en längtan att vilja kliva upp ur sängen och vädra – men det kan jag ju inte… Så jag får väl snällt lägga mig ner, blunda snurra några varv till… och hoppas att John Blund kommer på återbesök innan morgonen…
I går lördag skrev jag följande på Facebook: "Just sett en mycket märkligt komponerad dokumentär om Phil Spector. Lägger inga värderingar på om han är skyldig eller inte,. Men det känns lite makabert o udda att koppla ihop hans musikaliska gärning med mordet han blev fälld för.."
Jag tycker om mycket av Spectors musik, men förutom att han var besviken och upprörd över anklagelserna om mord - vilket man rent medmänskligt kan förstå - så var det till stora delar en klagovisa över att han inte blivit lika erkänd av det kulturella etablissemanget som t.ex. Bob Dylan och the Beatles producent Sir George Martin.
Vet egentligen inte riktigt hur hjärna fungerar, men när jag vaknade till hade jag en massa uppslag för dagens skriverier och medan mitt lilla skrivhjälpmedel här startade upp fick jag ett par till. Rubriken på detta inlägg blev en omage och kusin till Robert Brobergs "Här vid min skrivmaskin..."
Klagade visst på lite sol och blåst för några timmar sedan. Det just fallande ösregnet - vet inte om det innehåller hagelskurar - hade definitivt inte varit ett bättre alternativ till vad vi fick. Snart tvingas väl någon sommarvikarie på tv-nyheterna, övertala närmaste lantbrukare att ställa sig framför kameran och tala om vilket "dåligt" växtväder vi har oavsett om sådden regnar bort eller torkar bort.
Har tagit mig en tur till IKEA med tjänstgörande assistans. Tittat på möbler (konstigt va!) för ett senare inköp. Passade på att ta dagens meny när vi ändå var där ute. Får väl se var dessa möbelplaner landar. Soligt, men kunde gärna fått blåsa lite mindre...
För en gång skull tycker jag denna fråga är ganska lätt att besvara. Många gamla byggnader som i det här fallet Örebro Slott - den gamla Vasaborgen med anor från tidig medeltid - är båda delarna. Kultur är en del av vår historia lika mycket som historien är en del av vårt kulturarv. Nå, den brände frågan i dag. Ska vi få använda detta slott som mässlokal och allmän turistattraktion, eller ska slottet "räddas" från besökarnas spring, innan det är för sent? Visst ska man ha tillträde till vårt lands sevärdheter, historiska minnesmärken osv. Men gör detta med måtta. Våra slott och borgar må vara solida byggnationer, men de var aldrig tänkta för så här kontinuerlig "massturism". Lyssna på sakkunskapen, restaurera och om nödvändigt återgå till guidade turer, så vårt kulturarv kan bevaras till framtiden. Mässor av olika slag kan säkert vara trevliga i slottsmiljö, men de är inte nödvändiga där, dessutom är de flesta slott och borgar inte speciellt handikappvänliga företeelser...
Mysigt återseende av denna samtalsserie om mänskligt beteende från 2008, med Fredrik Lindström som bjudit in en gäst för varje program. När detta sändes första gången, såg jag bara spridda delar och har verkligen längtat efter en ny chans. Så den här gången ska jag skärps mig. Söndagar kl. 21.15. SVT 2, då vet jag vad jag gör...
Jag vet att Peter Englund i sin bok "Den oövervinnerlige" skriver en hel del om kung Karl X Gustav. Men innan jag ens hunnit börja på Björn Askers biografi om ovannämnde kung, håller jag absolut med författaren att det är hög tid att någon sätter sig ner och skriver en mer heltäckande biografi över denne Pfalzarnas grundare i Sverige.
Oberoende av vilken tid, vilket land eller vilka skeenden man intresserar sig för är ju historia och sahällskunskap för breda ämnen att greppa allt. Däremot finns det mycket matnyttigt och tänkvärt att ösa ur. Har just avslutat Dick Harissons biografi över Kael Knutson (Bonde), en betydelseful maktmänniska i 1400-talets nordiska historia. En bok väl värd att läsa om man vill få något klarare begrepp om Sverige och noden i mitten av medeltiden.
Läser om på Facebook som gratulerar sig själva och omgivningen till att det äntligen åter är en ledig helg. Detta påminde mig om följande episod. En av mina vänner tyckte att månadslönen han hade var helt OK, men arbetet något betungande, men han hade en lösning... Vilken? Jo, han kunde tänka sig att arbeta en timme om dagen så där....! Vilken timme? Ja, vad tror ni.. lunchrasten, så klart!
Man får väl se hur sommaren blir… Men just nu verkar vi och vårt kära Sverige vara inne i en sån där ”rolig” period att: Blöta blir vi allihopa, det är bara att välja om man vill ha fukten inifrån och ut, eller utifrån och in…
Syftar på min permobil. Sitter möjligen rakare i formsitsen och C 400:an än i Lowridern. Men sitter definitivt inte bra... Tycker själv att jag börjar komma tillbaka till "lutande tornetstadiet" och att jag inte nått "ostbågestatus" än, tror jag själv beror på att jag använder höger armbåge som landningsställ och stötta. Nu ät jag visserligen inte en pojke i blomman av min ungdom - tyvärr - men tillhör väl en generation som fick höra i bland när man satte armbågarna på bordet, eller liknande: "Att stötter sätter man väl inte under unga träd?" Denna filosofi kan jag hålla med om, varför det känns dubbelt tråkigt att känna sig som "Ett åldrande träd..."
Att olika politiker både rent personligt och kanske även på sitt partis vägnar kan känna sig förbigona är en sak. Men att politiska proffs gnäller över att vinnarna i omvalet i Örebro visar sig vara realpolitiker… Erkänner att även undertecknad vid första anblicken av den nya konstellationen blev lite häpen, men sedan drog jag mig ju till minnes hur Folkpartiet Liberalerna i samband med utslaget i riksdagsvalet 1994, hade vissa förhandlingstrevare med socialdemokraterna, trots att man just suttit i en borgerlig regering. Någonting liknande skedde när Miljöpartiet De Gröna 1998 eller år 2002 irriterade dåvarande statsministern Göran Persson, genom att företrädarna för De Gröna undersökte vad det fanns för alternativ innan man bestämde sig för att stödja en socialdemokratisk regering.
Har känt mig halvfrustrerad halva eftermiddagen, men nu tror jag jag kommit på varför? Vi har väl glömt (dvs. jag har väl glömt) att ge instruktioner angående pumpning av min sidokudde. Jag har nämligen en högst personlig variant av "Uppblåsbara Barbara!"...
Vill inte låta som en gnällgubbe. Tycker det är ett bundransvärt initistiv man tagit i Göteborg. Och naturligtvis hoppas jag att manifestationer som sådsn ger effekt. Helst så snabbt som mögligt, men om inte annat så på längre sikt. Även om mina känslor inför "massdemonstrationer" i den här typen av frågor är kluvna...
De som tror att jag varit ute och gjort stan osäker igen – har fel. Vad som åsyftas är att jag med benäget bistånd av fräst min assistent har fått undan det mesta skräpet från min balkong, äntligen. Visst har det fyllts på under tiden, men det är ”bara” cirka år sedan frågan väcktes den här omgången.
Jag är ingen expert på frågan vilken av dessa två interaktiva hjälpmedel som är bäst eller sämst, efter som jag varken har det ena eller det andra. Men på något sätt får jag en känsla av att de som använder ipads ses som de "spelar" i en lägre division än de som har iphone. Men det är väl kanske en kvarleva från för 5-10 år sedan då all datateknik telefoner m.m. skulle vara så små som möjligt. Ju mindre desto häftigare. Men i och för sig eftersom trenden har vänt vad gäller storleken på telefoner platt-tv m.m. så borde det ju i logikens namn vara paden som är häftigast, men som sagt det känns inte så när man hör om den. Snarare får jag en känsla av att vissa sätter "töntstämpel" på dem som använder Ipads. Dessa mina reflektioner rann upp i hjärnan på mig, när jag såg en rubrik fladdra förbi...
I förra inlägget fick det bli en av 1900-talets höjdare i klassen "Stockholmsskildringar", "Vatten" av och med Robert Karl Oskar "zero" Broberg eller Robban som han också kallar sig. Egentlogen letade jag efter en annan lät "Klia mig på ryggen!" (eller något liknande) med samme artist - för det är så det känns. Bokstavligt! Men det får vänta tills assistansen kommer...
I dag hade vi i alla fall tur med vädret och det borde varit en bild utan jacka, för att vara riktigt sanningsenlig...
Opålitligt sommar väder, börjar i dur - slutar i skur!
