Krönika i ETC Örebro 110617.   Jag pratade med min vän C, en skrivande person som jag själv. Han hade en besvärlig uppgift framför sig.   – Varför måste just jag skriva den här artikeln? frågade han mig. Jag kände att det bara fanns ett sätt att svara. – Därför att du är den ende som kan skriva den.   Han och jag är intellektuella. Det är egentligen inget ord som jag brukar använda och senast jag hörde det var det avsett som ett skällsord. Förr kunde det räcka med att man hade glasögon för att skällas för att var intellektuell. I dag får ”intellektuell” betyda förläst, nördig, världsfrånvänd och snobbig. Det är inte särskilt smickrande och kan kanske förklara den påtagliga frånvaron av intellektuella nu för tiden.   Då dök frågan upp: Vart tog de intellektuella vägen?   Var jag och min skrivande vän är, det vet jag ju. Men alla de andra?   När jag kollar ordboken inser jag att frågan är felställd. En intellektuell är ett ganska neutralt begrepp. Det är helt enkelt någon som har till yrke att tänka, som till exempel lärare, ingenjörer, författare, vetenskapsmän, journalister, filosofer och konstnärer. Dessa och en del andra tillhör samhällets intelligentia eller dess intellektuella elit. Jag vet var de finns. Jag känner många av Örebros konstnärer och författare och jag vet vilka som arbetar på universitetet. Nästan ingen av dem yttrar sig i debatten.   Att utpekas som elit är riskfyllt. I vårt samhälle finns en sund skepsis mot alla eliter. Fast i det här fallet innebär ett medlemskap inga fördelar. Du får ingen automatisk löneförhöjning för att du tillhör kultureliten. Och att skriva en sådan här text kan ge en riktigt saftig pretto-varning. Jo, förresten finns det något man kan uppfatta som en fördel. Intellektuella kan uttrycka sig. Det är också därför som jag menar att de har ett speciellt ansvar.   Den riktigt ställda frågan är väl just om det medför några plikter att vara intellektuell. Räcker det med att tänka eller måste man också uttrycka sina tankar?   I dag liksom tidigare finns det intellektuella, men var är de och vilket ansvar är de beredda att ta i samhällsdebatten och det offentliga samtalet? Tidningarnas kultursidor, bokutgivningen och kulturinstitutionerna präglas av konsumtion snarare än diskussion. Det är inte Sartre man pratar om på kaféerna idag. Till och med politikerna skriver hellre deckare än debattböcker (en nästan utdöd genre). Det känns som om det fattas något. Ett intelligent samtal. Om den arabiska våren. Om kärnkraften. Om den segrande kapitalismen. Om kulturens villkor. Om vardagen.   Kan det vara så att de intellektuella är så rädda att bli kallade kultursnobbar att de hellre håller käften, lägger ner pennan och stänger av Word-programmet? Har de kanske en hög lektorslön som lägger sig som fetvadd över skrivarlusten? Eller sitter alla i var sitt bås och skriver briljanta bloggar men läser aldrig någon annans? Ska det offentliga samtalet bestå av rasister, gnetiga insändarskribenter och därutöver tystnad?   Jag känner en journalist som förföljts och jagats bort från sitt hemland Bangladesh på grund av det han skrev där. Han frågar mig ibland vad vi har vår yttrandefrihet till här i Sverige. Här där vi är fria att kritisera vad vi vill pratar vi mest om nonsens.   – Jag vet inte om jag klarar att skriva om det här, sa C. – Vem ska göra det om inte du gör det, sa jag. Och på ett lite besvärat sätt kände jag att vara intellektuell är en börda. Men en börda att bära med stolthet.