Ett rätt intressant fenomen det här med politik. Haleluljastämningen på den nyss avslutade S-kongressen, i alla fall den som bevakande journalister och annat mediafolk valda att låta gå genom tv-rutan. Efter valnederlaget 2006 med efterföljande kongress 2007 var det ju så viktigt att den nya ordföranden, partiledaren blev en kvinna. Och samma kvinna - Mona Sahlin – som var beredd att axla ansvaret nu (2007) hade sagt sig vara beredd 1996/1997 när det slutgiltiga valet föll på Göran Persson. Ja, ja käre läsare jag kan historien om ”affärerna” kring Sahlin på 1990-talet som i partiets ögon diskade henne då, liksom att Sahlin 2007 var något slags ”andrahandsval” när hon faktiskt valdes.

Så 2007 när partiet fått sin första kvinna som partiordförande, utbrasts det från många håll ”Äntligen!” – för att låna en klassiker från herr Fylking. När sedan Mona Sahlin satte den dagordning och politik hon ville föra ut var man väl ganska glad tills det märktes att den nya politiken varken föll opinionen eller väljarna på läppen, samtidigt som Alliansen lugnt tuffade på. Det gick så långt att det ”rörelsen” likt små barn gnällde om att stora stygga Alliansen, personifierade av Fredrik Reinfledt ”kidnappade” socialdemokraternas idéer. Socialdemokraterna förlorade till sin egen stora förvåning  även valet 2010, nu var det visst inte så flashigt varken att ha den politik som man trodde sig ha, eller att ha en modern kvinna i ledningen?

För tillbaka till nuet och helgens kongress. I vimlet hördes nu röster som så lättat och trosvisst uttryckte glädje över att partiet äntligen hittat hem igen! Ja, ja, vi får väl se...