Jag vet inte om det har varit så för alla generationer i alla tider? Men min genration handikappade verkar ha fått vara först inom så många områden, kanske detta till viss del hänger ihop med att jag tillhör en ganska tidig efterkrigsgeneration. Att växa upp i Sverige på 1950-, 60 och 70-talen var ju för oss barn att växa upp i en ekonomi som hela tiden gick framåt. Dvs. som liten grabb och ungdom sprang man ju inte omkring och tänkte på ekonomi hela dagarna, men sett i perspektivet av levnadsstandard hade vi det bra. De goda åren kom också stora grupper av handikappade till del eftersom samhället via skatt och annat kunde bygga upp strukturer som kunde hjälpa och stötta oss, även om man som patient eller elev ofta svor över skolor eller habiliteringsinrättningar. Som tonåring och ung vuxen tyckte jag det kunde vara både roligt och lite häftigt att vara med om att få nya hjälpmedel och hur de skulle anpassas för att fungera så bra som möjligt. Detta vara ganska roligt upp i 40 års åldern, men då tog kanske en hel anpassningsprocess 1-3 månader. De vänner och bekanta som har följt mig genom historien med mina formsitsar vet att vi nu är uppe i cirka fyra år. Och även om senaste träffen i onsdags gick bra så suckade jag inombords när jag på en fråga om ”Varför så få har uppmärksammat min sneda kropp och sittställning på ett tidigare stadium?” Fick ett svar med innebörden, att dessa möjligheter inte existerade när jag var i 40 års åldern, så därför har man inte kunnat sätta in åtgärder tidigare än vad som nu är fallet…