Jag tar risken och ”svär i kyrkan” som det ibland brukar heta när man har en väldigt avvikande åsikt i ett ämne eller liknande.

LSS och personlig assistans var en bra reform när den infördes, men som med de flesta företeelser i samhället finns det avigsidor med assistansen. Det som jag tar upp i denna betraktelse är jag väl inte så förvånad över men gör mig inte mindre besviken och sorgsen:

Vad jag tänker på är medmänniskors uppträdande mot oss handikappade i vardagen. Människor man möter i vardagssituationer vissa expediter, färdtjänstpersonal, många inom våden osv. En del, ja allt för många har en tendens att i första hand vända sig till den eller de medföljande assistenter som är med när man tar färdtjänsten går i affärer och liknande. detta kan säkert vara en baksida av att medmänniskor med - för allmänheten - tidigare okända handikapp den sensate tjugo åren - med hjälp av t.ex. personliga assistenter - fått möjlighet att förverkliga önskan om ett mer socialt och utåtriktat liv. Denna utveckling hälsar jag naturligtvis med glädje och tillfredsställelse. I takt med denna utveckling efterlyser jag kurser i "vett och etikett" (hittar just nu ingen bättre beskrivning) speciellt för personer som genom sitt yrke kommer i kontakt med personer med funktionshinder. Det är tyvärr slående hur personer som dagligen kommer i kontakt med sådana som jag själv, saknar hyfs. Om ni är osäkra, uppträd så ni inbegriper "huvudpersonen" i situationen. Det är inte roligt allt som oftast i en och samma fras bli dubbelt nedvärderad. Följande har hänt undertecknad upprepade gånger både tillsammans med anhöriga eller assistenter. Chauffören tydligt vänd mot assist eller anhörig:

- Vem betalar?

Eller ännu värre:

- Betalar han?

Jag förstår att man kan komma i svåravlästa situationer. Men snälla ni utgå från att medmänniskorna är kloka och har förståndet i behåll!

Har vi inte kommit längre?