Har idag haft diskussioner om mitt assistansbehov utöver den mest basala servicen och det är märkligt hur vi assistansberoende måste genomlyses när vi vill aktivera oss. Det är väldigt mycket man måste delge tredje part, för att få gå ut på olika evenemang om man är assistansberoende om det inte handlar om sådant som statliga och kommunala myndigheter anser är nyttigt för oss handikappade. För så fort man önskar tid för träning och dylikt är det mycket enklare. Antagligen för att ”det är så nyttigt”. Snälla staten som myndig medborgare anser jag att det är min ensak vad som är ”nyttigt” eller vad som håller mig i trim, så länge jag inte skadar någon annan. Oavsett hur mycket av min fritid jag väljer att lägga ner på den ena eller andra aktiviteten. Och detta oberoende om jag behöver personlig assistans vid dessa tillfällen. Och en annan sak: När man får tid sig tilldelad av de offentliga, får man samtidigt en tidpunkt när den tilldelade tiden ska vara förbrukad. Annars fryser timmarna inne! I sjukvårds-/ friskvårdssvängen börjar det dyka upp något som kallas ”Motion på recept”. Jag tycker man kunde döpa om det hela till ”Kultur på recept”. Nu ser jag de av mina läsare som bara är ena stora frågetecken? Men när jag en gång i tiden studerade på kulturvetarlinjen, fick varje student i uppdrag att definiera begreppet kultur. Det visade sig att vad som hamnade inom kulturbegreppet nästan bara begränsades av vilken definition man själv valde. Med detta som utgångspunkt så kan person A träna kroppen tills svetten lackar och kroppen värker av ansträng, en ansträng som A efter träningspasset njuter av. Medan B kan gå till biblioteket och läsa böcker tills både öron och ögon blöder. C. Kan ha klippkort på teater och konsertevenemang. D kan shoppa loss så långt dennes egna pengar räcker E. Kan nöta sittplatser på alla möjliga idrottsevenemang etc. Allt faller ju inom det utskrivna kulturreceptet…