Första advent: Denna dag på kalenderåret ska man väl som kristen hålla andakt och högtid inför det väntade? Adventstiden är ju en förberedelsetid. Min helg har dessvärre varit mer kaos en lugn. Hasse Alfredsson och Tage Danielson. Skrev till sin revy ”Under dubbelgöken” 1979-80, en sångtext som heter ”Näktergalningarna” Den handlar om nattens timmar krymper för de ensamma människor som inte vill gå hem från krogen och stadens nattliv, för att de inte har någon som väntar på dem mer en – ensamheten. Vad jag egentligen ville komma fram till är refrängen som går ”Natten krymper…”, för det här med att ”natten krymper…” i sången översätter jag i mitt vardagliga liv till Tiden krymper. Och då tänker jag inte i första hand på några byråkratiska beslut, utan reala omständigheter. Pusslande för att få ihop min servicetid – så att jag kan leva ett något sånär drägligt liv. Samtidigt som mina assistenter får ihop sina liv. Visst jag vet – det sägs att min generation handikappade kan vara glada att vi föddes och fick växa upp under de tidevarv när staten, samhället förstod, att även medborgare med olika funktionsnedsättningar var värda att ges förutsättningar för ett värdigt och meningsfullt liv. Det är tur det. Men vad säger att det ska stanna där. Som begrepp må ”Personlig assistans” vara relativt nytt. Men inte alls som företeelse. Olika former av personlig assistans[1] har jag haft sedan tonåren. Assistansen som sådan har väl generellt sett varit både bra, dålig och utmärkt; men ett återkommande problem alla dessa år – oavsett huvudman, har varit vikarieförsörjningen. Detta har gällt grundskola, gymnasieskola, kommunal hemtjänst samt privat assistansbolag. Förutom ordienarie assistenter är en god och väl fungerande vikareförsörning en förutsättning för att jag ska kunna leva ett gott liv!

[1] Personer som har fått lön för att hjälpa just mig i min vardag, har jag haft i olika omgångar sedan sommaren 1973, bortsett ifrån barnaårens ”Barnflickor”.