Det kan vara jag som är dåligt informerad. Men finns det några bra upparbetade rutiner för oss rullstols/permobilberoende personer, vid akut sjukdom? Tänk er följande scenario. Jag blir akut sjuk och behöver vård, vad gör jag då? Jo, jag själv eller personer i min närhet ringer 112 för ambulans. Så långt är allting bra. När jag väl kommit under läkarvård – eller motsvarande – och börjar bli så pigg att de vårdansvariga tycker det är dags för mig att ”kliva ur sängen”, kommer nästa problem. Eftersom jag åkte ambulans till sjukhuset har jag inte min permobil med mig. Finns det några utarbetade regler och rutiner mellan landsting och den aktuella kommunens färdtjänst – eller annan godstransportör – hur man vid behov kan få hjälp att transporter sin rullstol, elrullstol/permobil till aktuell vårdavdelning? Eller är det helt upp till den enskilde patienten och dess kontaktnät?

Hör på nyheterna att det uppdagats fler grova bedrägerier. Där man uppdagat personer som tillskansat sig och sina kumpaner mångmiljonbelopp genom att utge sig för att vara i behov av personlig assistans. Bedrövligt att missbruk av dessa system förkommer…  Mycket bra att det granskas, upptäcks och vidtas rättsliga åtgärder, samtidigt som man börjar fundera över eventuella mörkertal. Förutom att beteendet som sådant är förkastligt, så försvårar det för alla oss som är beroende av assistans för att få en värdig tillvaro. Vi riskerar att få betala ett högre pris i form av stramare regler och hårdare granskning. Självklart ska alla granskas, men Försäkringskassans resurser till oss som verkligen är i behov av samhälleligt stöd riskerar att minska!

I förrgår: Olyckan på Näröppet med efterföljande observation på sjukhuset, var ingen höjdare. Speciellt som det till råga på allt blev en svart dag för Småland med dubbelförlust i elitserien. Då är gårdagens utskrivning och dagens dubbelvinst för HV och Lakers betydligt trevligare, även om chefen får bita ihop när det gäller Brynäs…

Jag påstår inte att S-ledaren har gjort fel för det kan jag inte bedöma, däremot känns det på den rapportering som kommit via media som om regelverket för riksdagens ledamöter behöver få sig en ordentlig revision så att det följer med sin tid. Vad jag tänker på är boendet för riksdagsledamoten i vår huvudstad, under pågående riksdag. Riksdagsledamöter som ej kommer från Stockholm har – i alla fall tidigare – haft övernattningsmöjlighet i – eller i nära anslutning – till sitt tjänsterum. Får man företroende som riksdagsledamot under en lång följd av år, så förstår jag fuller väl om man inte vill bo i sitt tjänsterum dygnet runt, året om. Som väljare tycker jag också detta borde vara ganska naturligt får de delar av riksdagshusets förvaltning som administrerar utbetalning av ersättning för ledamöternas boendekostnader. Så vitt mig är bekant är det inte ovanligt att ledamöterna efter en tid skaffar andra typer av övernattningslägenheter i andra delar av Stockholm, kanske t.o.m. egna bostäder om man rotar sig på den nya orten. Med detta följer helt naturligt att ens livspartner och eventuell familj också kommer till stan, eller att det bildas nya familjekonstellationer. Vart jag då vill komma med detta inlägg är att det inte borde vara något nytt om riksdagsledamoten hon eller han under sin tid som folkvald utkvitterar arvode plus boendekostnad, i linje med liknande uppdrag eller yrken. För vilken syn man än har på uppdraget som folkvald riksdagsledamot, är det väl sedan mitten av 1900-talet en heltidssysselsättning...

Söndagens partiledardebatt i ”Agenda” var väl ett ypperligt tillfälle att markera sin demokratiska hemvist och hylla vårt demokratiska styrelseskick. Miljöpartiets Åsa Romson klarade med bravur att visa vad det partiet står i förhållande till sverigedemokraterna, trots att de visuellt befann sig på samma sida. Då borde väl de ”gamla rävarna” i socialdemokraterna och vänsterpartiet kunnat göra samma sak. Det är inte alltid bekvämt att försvara demokratin, men det måste göras. Som det nu blev fick statsministern verkligen utrymme att på sig ”statsmannakostymen”. Om det visuella intryckt är så viktigt så man inte vågar ställa upp om det inte passar, är man verkligen svag i ”tron”. Jag är medveten om att fp:s Bengt Westerberg gjorde en liknande markering mot ny demokrati på valnatten 1991, det var inte smartare då. Om man jobbar för att SD ska åka ur riksdagen 2014, måste man ju ta debatten med dem. Plenisalen i all ära, men jag tror att en tv-debatt på bra sändningstid har större genomslagskraft. Även om det går lite knackigt i för sverigedemokraterna i en del landsting och kommuner så tvivlar jag på att riksorganisationen faller sönder på liknande sätt.

För bortåt en månad sedan recenserade jag ett antal böcker om Fredrik Reinfeldt, bl.a. ”Reinfeldt – Ensamvargen” av Anita Kratz utkommen 2008. En biografi som till stora delar bygger på interjuver med den porträtterade samt vänner, medarbetare, politiska motståndare och analytiker. I mitten av 1990-tlet skrev Kratz en biografi över Ingvar Carlsson, ”Erlanders siste pojke” (1996).  Socialdemokraternas partiordförande 1986-1996, tillika Sveriges statsminister 1986-1991 samt 1994-1996. Det är möjligt att tidens tand påverkat mitt omdöme, men trots att de då dagsaktuella händelserna ”bara” ligger 15-25 år bort och jag mycket väl kommer ihåg det mesta som tas upp i boken, känns den inte alls lika fräsch och angelägen. Jag tror både författarens och den porträtterades stora problem är att mycket som sades och skrevs om socialdemokratin från 1986 och kanske tjugo år framåt gjordes i skugga av mordet på före statsministern Olof Palme.

Som sagt de delar av ”Anhörigdagen” som jag tog del av igår var mycket minnesvärda. Två saker som jag ändå vill påtala och som inte handlar om arrangörsskapet, utan åhörarna. Personligen upplevde jag att det var ganska mycket liv och rörelse under själva föreläsningen. ”Spring” i föreläsningslokalen under pågående program, vilket både arrangörer och föreläsare hade bett att vi som åhörare skulle försöka undvika. Som mina läsare vet är jag rullstolsberoende, det var vi många som var under gårdagens begivenhet. Att den allmänna hänsynen till oss som tar oss fram med hjälp av rullstol tyvärr är rätt dålig i samhället i stort är väl ingen nyhet, men att man nästan blir nersprungen av gående personer i ett sammanhang där olika typer av funktionshinder står i centrum, tycker jag är svagt.

En händelserik dag som jag vill sammanfatta på följande vis: Svenska och utländska poesiälskare kan glädjas åt valet av Tranströmer till 2011 års nobelpristagare i litteratur, månne det dröja cirka 40 år innan Sverige blir aktuellt igen? På det lokala och regionala planet har man som medborgare den senaste tiden undrat hur det blir med kollektivtrafiken? Och får vi någon färdtjänst även nästa år? Nu verkar parterna ha enats så då får man väl hålla tummarna för att uppgörelsen håller? Själv spenderade jag en del av min dag på ”Anhörigdagen” arrangerad av Anhörigcentrum och Örebro kommun. Där övervar jag Mikael Anderssons föreläsning ”Tankens kraft”, om att klara ett normalt liv – vad det nu är – trots yttre förutsättningar som i förstone kan begränsa.

Rörelsehindrade är rörelsehindrade, men inte rörelseoförmögna – vilket väl i grunden är positivt. Att rörelsehindrade inte är rörelseoförmögna fick jag ett nytt bevis på i morse när jag vaknade. Upptäckte att muggen med något drickbart som jag brukar ha stående på sängbordet under natten inte stod där den brukar… Nä, den hade fått för sig att ”dansa” ner på golvet under nattens vilda drömmar. Och inte nog med det när  Ling Ping Wang – morgonens assistent – kom, upptäckte vi att mugfan hade landat på sidan så vätskfan hade runnit ut på mattfan; kort sagt ”Fan också!”

Det var svettigt på redaktionen i kväll – igen. HV är som sagt mitt förstaval i elitserien, men visst håller jag även på smålandskonkurrenten när det kommer motståndare till landskapet. Trevligt att Växsjö visade var skåpet ska stå! Chefen? Ja, han är mindre glad så klart, Brynäsare som han är av födsel och ohejdad vana…