För bortåt en månad sedan recenserade jag ett antal böcker om Fredrik Reinfeldt, bl.a. ”Reinfeldt – Ensamvargen” av Anita Kratz utkommen 2008. En biografi som till stora delar bygger på interjuver med den porträtterade samt vänner, medarbetare, politiska motståndare och analytiker. I mitten av 1990-tlet skrev Kratz en biografi över Ingvar Carlsson, ”Erlanders siste pojke” (1996).  Socialdemokraternas partiordförande 1986-1996, tillika Sveriges statsminister 1986-1991 samt 1994-1996. Det är möjligt att tidens tand påverkat mitt omdöme, men trots att de då dagsaktuella händelserna ”bara” ligger 15-25 år bort och jag mycket väl kommer ihåg det mesta som tas upp i boken, känns den inte alls lika fräsch och angelägen. Jag tror både författarens och den porträtterades stora problem är att mycket som sades och skrevs om socialdemokratin från 1986 och kanske tjugo år framåt gjordes i skugga av mordet på före statsministern Olof Palme.