Jag vet inte om man ska ta herr Hallberg på alvar om det är så anser jag att han inte riktigt fattar vad en pseudonym kan vara bra för. Exemplet med Bo Balderson är lite kluvet. Jonas Hallberg är tillräcklig gammal för att veta att två andra personer som man föreslagit stå bakom ovannämnda pseudonym har varit Astrid Lingren och Olof Palme, hur troliga dessa två namn är kan man alltid fundera över. Om det nu är/hade varit Astrid Lindgren, hade hon då något att förlora om hennes riktiga namn blivit känt?

Kanske inte, men Olof Palme hade förmodligen inte haft så stora chanser att bli socialdemokraternas partiledare och statsminister för Sveriges dåvarande regering. I Palmes fall som var en ung politiker och minister på uppgång tror jag definitivt att en pseudonym hade varit en förutsättning om han då tänkte sig en hobby som dekarförfattare, speciellt som – vem det nu än är som finns bakom Bo Balderson – ger ganska utmanande porträtt av de då dagsaktuella politikertopparna i Sverige. Dagens yttrandefrihetsklimat i Sverige kanske inte är något större problem för kända skribenter och debattörer, men det finns faktiskt situationer även i Sverige där man kan vara beroende av personer eller strukturer som bör lyftas fram, men som just på grund av ett mer diffust beroendeförhållande kanske inte är så lätta för den ”vanlige svensken”, vem han eller hon nu är, att kritisera. Är man en smart manipulatör kan man alltid göra livet mindre uthärdligt för en kritiker även inom våra ”fina svenska strukturer”. Om herr Hallberg läser detta inlägg och undrar vem som står bakom bloggen, är det bara och läsa personinformationen på bloggens startsida och jag står för mina åsikter…