Kommentar till ”Tidsmaskinen”

Pelle Permo

Nu gäller det att inte snärja in sig i ett alltför tillkrånglar resonemang. Men när jag i går morse låg och filosoferade runt människans- och min egen eventuella önskan om en tidsmaskin så hade jag mitt eget fokus mest på hur min kropp månde i går morse. Hade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra den tidens pedagoger på 1960-70-talet visat en större lyhördhet för vad vi barn kände och tyckte oss behöva, tror jag inte min avoghet mot ovannämnda yrkesgrupper hade blivit så stor som den nu blev. Kunde jag t.ex. 1969 sett in i framtiden och förstått hur jag skulle komma att må – och se ut – runt år 2005, om jag inte följde experternas råd. Hade förmodligen min motivation för fysisk träning varit större än vad den nu blev. Att jag däremot mötte Annica på Gothia Universitet och hon blev lika kär i mig som jag i henne. På den punkten känner jag mig bara oerhört lyckligt lottad! Som en big bonus är ju att få vara extrapappa och stöd åt Annicas och Johnnys underbara ungdomar…

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0