Annica, gäspar, sträcker på sig och gnuggar lite sömn ur ögonen; medan hon frågar:

Vem var det där?

Pelle, lägger ifrån sig telefonen, vänder sig mot den underbara kvinnan bredvid sig:

God morgon, älskling! Väckte jag dig?

Annica kastar ett öga på klockradion:

Ingen fara vi måste ändå gå upp. Johnny kommer ju snart och själv måste jag till jobbet.

Hon lägger armen under Pelles nacke, vänder sig över och kysser honom. När läpparna skiljs åt, tittar hon sin man djupt i ögonen upprepande sin fråga:

Vem var det?

Pelle har svårt att slita sig ur den sköna stämning Annica – med sin känsla för ögonblick – har skapat:

Det var PJ.

Och vad ville han då, så här en måndagsmorgon?

Få mig att fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig!

Tack för komplimangen och det tacket får du skicka vidare till PJ, men det var väl inte det enda han ville?

Innebörden var nog den, för att handlade om att assistansen strulade igen.

Men skulle han inte byta bolag?

Jo, men inte förrän i månadsskiftet och det var varken hans nuvarande eller kommande bolag som hade gjort något fel. Inte heller assistenterna… Man kan väl säga att det var omständigheter utanför deras kontroll som hade gjort assistenterna väldigt sena…

Och då ringer han till dig?

Ja, för till skillnad från honom så har ju jag en underbar hjärtats dam som både med tanke, omtanke och handling oftast kan rycka in när det skiter sig…

Å, vad gullig du är!

Hon kysser honom igen. När deras läppar skiljs för andra gången den här morgonen svarar han:

Måhända tycker du att jag är gullig. Det är jag både glad och tacksam för, men jag skulle inte vara så gullig om det inte var sant. Jag har en underbar kvinna vid min sida!