Debatten om vilken pensionsålder som ska gälla i Sverige riskerar att åter blossa upp sedan moderatledaren Fredrik Reinfeldt återlanserat idén om 75 års ålder som ett rimligt mål för framtida pensionsålder. Det som är problemet för förespråkarna av höjd pensionsålder samtidigt som det är en fördel för motståndarna är att det i den förenklade diskussionen som medierna älskar gäller att slå fast vilken högsta pensionsålder som framför allt socialdemokraterna förespråkar respektive moderaterna, för att därefter kunna koka ner x år respektive y år till en sifferexecis är det mumma för dem som ska föra den ”allmänna debatten”. Socialdemokratiska företrädare har redan börjat damma av det gamla vanliga yviga argumenten om hur arbetsgivarna ”bryter ner” de stackars arbetarna som ”tvingas” arbeta till man är minst 75. Här är det minst två felslut man medvetet använder sig av om man förespråkar socialdemokraternas linje. För det första: man tror att välfärdsmodellen fortfarande bygger på de premisser som gällde mellan 1950-1980-talen om tillväxt osv. För det andra Socialdemokrater och fackföreningsföreträdare riskerar att gå i sin egen fälla; agera som om man hade minst 50 procentigt stöd i ryggen. För det tredje: man väljer mycket nogsamt att inte lyssna på moderatledarens fortsatta argumentation nämligen att den modell som han och det parti han företräder, förespråkar en flexibel modell där varken yrkesval eller pensionsålder ska bygga på kollektiva lösningar, utan just individuella hänsynstaganden. Själv är jag en bit över femtio och just nu pensionär, men vem vet vad framtiden har att erbjuda?