Nu har Socialdemokraterna valt en ny ledare, igen! Efter valnederlaget 2006, tackade avgående statsministern tillika partiordföranden Göran Persson för sig; efter att ha lett SAP i elva år. Med klang och jubel valdes en nygammal kandidat – Mona Sahlin – på våren 2007 till ny partiledare. Äntligen! – tyckte många då – fick Sveriges största politiska parti sin första kvinnliga partiordförande. Första åren i opposition gick väl ganska hyggligt till den nya ledaren började bredda det socialistiska underlaget med sikte på en rödgrön regering efter den nästan ”självklara” valsegern 2010. Men vad var det som hände! Helt oförståligt… Väljarna föredrog en borgerlig majoritet även efter 2010 och regeringen Reinfeldt satt kvar. Den nyvalda och så hyllade partiledaren 2007 fick redan – med socialdemokratiska mått mätt – 2011 ta sin mats ur skolan, varpå man åter valde en trygg man, eller? Efter mindre än ett år tvingades Håkan Juholt för knappt en vecka sedan slänga in handuken. Var det hans fel eller det lag han byggt omkring sig? Det är väl som Juholt själv sagt: det får framtida forskning utvisa… Nå, på mindre än en vecka har man nu vaskat fram Stefan Löfven, får väl se hur länge han håller för de olika tryckförändringar dagens toppolitiker blir utsatta för. Den ovan beskrivna partiledarkarusellen får mig att dra mig till minnes när dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som mellan hösten 1976-1982, raljerade över den borgerliga majoritetens många regeringsbildningar, får väl se hur den socialdemokratiska ledningen ser ut efter valet 2014 – osvuret är bäst…