Naturligtvis minns jag inte min egen födelse och vet inte vad mina föräldrar fick för grundtips när min CP-skada konstaterats. Men jag blir så arg och förbannad när jag nu på mindre än ett år hört tre medmänniskor berätta hur deras föräldrar tolkade de negativa besked som de fick angående barnens chanser att överleva och komma framåt i livet. Jag inser också att ansvarig sjukvårdspersonal möjligen har en etisk-moralisk skyldighet av förbereda de nyblivna föräldraparet på att det ser mörkt ut, men släck inte hoppet onödigt tidigt. De som berättat om den här typen av besked har varit i åldern runt femtio och ner mot tjugo år. Det som gör mig både ledsen och upprörd är att tron på oss med funktionsnedsättningar – och hur vårt liv kan komma att gestalta sig – verkar varit lika låg på 1950/60-talet som på 1990-talet. Som lekman vill jag ge sjukvården rådet:

Försök vara positiv – även om det verkar mörkt när ett handikappat barn föds. Jag tror i grund ni gör ert bästa. Jag förstår också att det är svåra besked att ge, samtidigt som mottagarna kanske har omedvetna försvarsmekanismer – som blockerar budskapet. Men oavsett starten i livet måste man väl försöka ge ett hopp, så inte föräldrar och barn har en hundraprocentigt negativ bild att kämpa mot…[1]

[1] Ovanstående skrivet efter att ha sett första avsnittet av SVT:s ”Mot alla odds”. Samt läst beskrivningar i självbiografierna: ”Armlös, benlös men inte hopplös” av Mikael Andersson. Och ”Grabben i kuvösen bredvid” av Jonas Helgesson.