Kulturknutten rekommenderar: En Stadsvandring i Örebro.

Årets Open Art Örebro 2011 bjuder på lite av varje. För dem av bloggens läsare som inte är bekanta med begreppet ”Open Art”, handlar det för Örebros del om att släppa ut konsten i stadens högst offentliga miljöer. Torg, gator gallerior, parker med mera. Årets mest omtalade installation ”Kaninen”, har get upphov till många kommentarer. Följande bilder är några smakprov:



Open Art Örebro 2011 - Kaninen


Open Art Örebro 2011 - Älskade bil...


Open Art Örebro 2011 - Å vad funderar du på...?


Märkligt collage, av en i grunden bra låt!

Musik o videokonst?

Webben - en trevlig inovation.

Nej jag vet att detta inte är någon splitterny nyhet. Har bara tack vare webben haft möjlighet att lyssna  på ett inslag från Radio Halland om "Kronmakaren i Morup". Britten - en vän till mig sedan den tiden vi arbetade med kultur med landstinget som arbetsgivare. Britten tillverkar smycken, främst "Brudkronor" av olika slag.
http://www.kronmakaren.se

Torsten Ehrenmark - Sommarvärd i högform

sverigesradio.se
Torsten Ehrenmark Torsten Ehrenmark var en stilbildande kåsör, journalist, korrespondent, radiopratare och författare.

Vita fläckar i historien...

Oberoende av vilken tid, vilket land eller vilka skeenden man intresserar sig för är ju historia och sahällskunskap för breda ämnen att greppa allt. Däremot finns det mycket matnyttigt och tänkvärt att ösa ur. Har just avslutat Dick Harissons biografi över Kael Knutson (Bonde), en betydelseful maktmänniska i 1400-talets nordiska historia. En bok väl värd att läsa om man vill få något klarare begrepp om Sverige och noden i mitten av medeltiden.

Sir George

Bloggare i arbete.

Lite muntrare...

Med Ringo Starr...
ttp://on.fb.me/jITjuS

"Den saltaste bönan i stan" - åtminstone i den generationen

Skådespelerskan, dansaren, sångerskan och revyartisten AnnaLisa Ericsson (1913-2011) har gått ur tiden. Trots att detta dödsbud varken var konstigt eller särskilt oväntat... Saknar jag denna häftiga dam. Tur att det finns så mycket material med henne hennes kollegor. Hoppas bara att kulturens byråkratelit får ändan ur vagnen när det gäller att bevara detta och andra saker värda att bevara, innan det är för sent.

Kära Spanare!

Kära spanare hos Ingvar Storm i p1. Även om Jessika Gedin slutade med en dystopi. Så är det trevligt att ha er på fredag eftermiddagen. Fortsätt tills något okultiverat snille släpar ut er…


IRPEN, räddade mig från Lars Norén!

De flesta elver som någon gång under perioden 1960-1990 - eller där omkring  gick på Karolinska skolan i Örebro känner förmodligen till IRPEN, lärare i historia och samhällskunskp. Kärt barn har många namn heter det ju. IRPENS initialer blev hans smeknamn.
IRPEN och jag hade ett gott förhållande både under och efter gymnasietiden. Att han räddade livet på mig är kanske för mycket sagt. Men under en dramatisk föreställning på Hjalmar Bergmantratern var han bokstvligt talat beredd att skydda sin före detta elev.
Mycket kan säkert sägas om Hjalmar Bergmanteatern men jag tyckte om dess scen och sluttande salong. Där det fanns plats på främsta raden för rullstolsberoende besökare med sällskap. Man tog bara bort en fåtölj och körde in rullstolen där. Det var mycket praktiskt och det hela blev ju inre sämre av att teatern bara låg fem till tio minuters gångväg hemifrån.
Någon gång på 1980- 1990-talet skulle jag och mina föräldrar gå på en  pjäs av Lars Norén och ni som känner till Noréns pjäser, vet att de både kan vara högljudda och ett våldsamt uttryck på scen. Vi kom dit i lagom tid för att i lugn och ro kunna inta våra platser. Några minuter senare kommer min gymnasielärare med sitt sällskap. Både IRPEN och jag tyckte det var trevligt att helt oväntat träffas. Det gjordes en snabb ommöblerning så jag och han kom att sitta bredvid varandra. En stund senare började föreställning.
"Familjedramat" tog fart och mitt i en våldsam ordväxling hivades rekvisita - i form av möbler över scenen. En stol kom farande genom luften och landade farligt nära scenkanten. Allting var antagligen beräknat, men syftet var ju säkert att publiken skulle reagera. Och reagerade gjorde också min lärare. Han slängde ut vänsterbenet som en handbollsmålvakt, beredd att ta emot stöten av stolen. Nu kom aldrig föremålet längre än till scenkanten, men jag blev både förvånad och tacksam över min lärares snabba reflexräddning...

Nyare inlägg
RSS 2.0