Risken finns att jag återkommer i detta söndertröskade ämne. Men nu märker jag verkligen att ”Kung Bore” (äldre smeknamn på vinter) har börjat erövrar Sverige på riktigt. En långdragen suck, hörs möjligen från mina läsare: ”Kom med något nytt!” Då blir mitt svar ”Det är nytt för säsongen!” Vadå? De första tågförseningarna som påverkat min assistans, i det att tjänstgörande assistent blev något försenad från Kumla. Medan jag inväntade henne, läste jag på webben om biltjuven som fastnade på spåren i Hallsberg – där hade polisen lite röta – om sedan dessa två förseningar har med varandra att göra vet jag inte…

Jag har tidigare denna höst inom ramen för detta forum uttryckt min tillfredsställelse över att vintersnön lyst med sin frånvaro – även om detta rent ljusmässigt inneburet ett mörker. Min förnöjsamhet med dessa sakernas tillstånd har jag grundat i att man tar sig lättare fram med elrullstol och andra handikapphjälpmedel om det är barmark. Faktum är att barmark underlättar för huvuddelen av befolkningen. Kvällens vädergudinna upplyste oss om att nu randas bistrare tider, detta kommer väl i och för sig inte som någon överraskning  ”och smaken är som baken” , hoppas bara jag slipper idka inohusliv det närmaste 4 a´ 5 månaderna. Det ”folkkära” myndigheter som ansvarar för Sveriges infrastruktur har lovat bättring inför stundande vinter när det gäller stads- landsvägs- samt spårbunden trafik. Hoppas höga vederbörande lycks uppnå säsongens intentioner. Och ni/vi som måste ge oss ut – trots utfärdade varningar, ta det försiktigt. En tidsvinst här eller där uppväger inte att spela roulett med olycksrisken…

Inläggets titel är ett lån av/hyllning till Ulf Lundell.

Egenvård eller Apodos jag blir bara frustrerad, då jag inte håller med sjukvården om vilka små piller jag ska ta       för att må bra… Får lust att göra som Primus Svensson i P.C. Jersilds ”Babels Hus” spola ner alla tabletter – som jag själv inte tycker mig behöva – i toaletten. Eftersom denna metod kanske inte är så miljövänlig, så får jag väl slänga dem i soporna eller när jag känner mig stark nog – gå tillbaka med dem till apotekets återvinning.

Trött efter ytterligare en eftermiddags strapatser på ”Centrum För Hjälpmedel”. Visst dessa återkommande besök är nödvändiga för att få en så god livskvalité som möjligt. Men nog är de tröttande. Nästa besök beräknas bli i februari 2012.

Första advent: Denna dag på kalenderåret ska man väl som kristen hålla andakt och högtid inför det väntade? Adventstiden är ju en förberedelsetid. Min helg har dessvärre varit mer kaos en lugn. Hasse Alfredsson och Tage Danielson. Skrev till sin revy ”Under dubbelgöken” 1979-80, en sångtext som heter ”Näktergalningarna” Den handlar om nattens timmar krymper för de ensamma människor som inte vill gå hem från krogen och stadens nattliv, för att de inte har någon som väntar på dem mer en – ensamheten. Vad jag egentligen ville komma fram till är refrängen som går ”Natten krymper…”, för det här med att ”natten krymper…” i sången översätter jag i mitt vardagliga liv till Tiden krymper. Och då tänker jag inte i första hand på några byråkratiska beslut, utan reala omständigheter. Pusslande för att få ihop min servicetid – så att jag kan leva ett något sånär drägligt liv. Samtidigt som mina assistenter får ihop sina liv. Visst jag vet – det sägs att min generation handikappade kan vara glada att vi föddes och fick växa upp under de tidevarv när staten, samhället förstod, att även medborgare med olika funktionsnedsättningar var värda att ges förutsättningar för ett värdigt och meningsfullt liv. Det är tur det. Men vad säger att det ska stanna där. Som begrepp må ”Personlig assistans” vara relativt nytt. Men inte alls som företeelse. Olika former av personlig assistans[1] har jag haft sedan tonåren. Assistansen som sådan har väl generellt sett varit både bra, dålig och utmärkt; men ett återkommande problem alla dessa år – oavsett huvudman, har varit vikarieförsörjningen. Detta har gällt grundskola, gymnasieskola, kommunal hemtjänst samt privat assistansbolag. Förutom ordienarie assistenter är en god och väl fungerande vikareförsörning en förutsättning för att jag ska kunna leva ett gott liv!

[1] Personer som har fått lön för att hjälpa just mig i min vardag, har jag haft i olika omgångar sedan sommaren 1973, bortsett ifrån barnaårens ”Barnflickor”.

Efter det här inlägget får jag säkert ”tjatmostrarna” på mig. Men fy vad jag längtar tillbaka till tiden när jag hade en bättre kropp och smidigare rullstolar, men det var väl ungefär i 35-40 års åldern. Ja, jag vet! Jag undanber mig medvetet den mesta formen av sjukgymnastik, som kanske – men bara kanske – skulle göra mig bättre. Men för alla er som håller på med olika former av träningspass, så vidhåller jag. Jag tycker inte sjukgymnastik är tillräckligt stimulerande. Ett av de stora problemen för mig som handikappad är. Oavsett om jag tycker det både är roligt och skönt, eller bara gör det för att hålla mig i någon slags fysisk form, så kan jag inte göra det på egen hand. Jag måste hela tiden ha någon som rycker och drar i mig. Det är varken skönt eller roligt…

Bra musik strömmar ur datorn… Vad? Beatles med stort B förstås. Med öppet sinne och stigande förväntan förbereder jag mig för kvällens begivenhet. Det är lite som när man skulle ner på ”gården” i ungdomen och träffa kompisarna i föreningen. Jag har mycket trevligt sällskap att vänta, men ändå längtar jag tillbaka till tonårsgänget och vårat ”fredagsmys”, men det hade vi ju ingen aning om att det hette.

I dag har väl inget revolutionerande hänt. Jag har varit några ärenden på stan i samband med besök på härvarande folktandvård. För mig personligen är det ju skönt att jag fortfarande – snart i mitten av november – kan köra omkring med min permobil utan några snöhinder. Sedan vet jag att många oroar sig för vad klimatet håller på med. En sak är säker: håller väderleken i sig så kan vår kommun –åtminstone initialt – spara in lite snörörningspengar…