I morse peppade jag mig själv med lite Beatles inför dagens huvudnummer ”Ännu en justeringsrunda på CFH” (Centrum För Hjälpmedel). Idag handlade det om bältesanpassning… och så här går det till:

Puuh!!! Två positiva saker ska emellertid framhålles. Det är väldigt glada och positiva människor – även om vi genom åren haft våra dispyter. Och ”vi (jag och min assistent) hade i alla fall tur med vädret” så vI kunde gå fram och tillbaka!

Efter livsmedelsshoping på stan i Krämaren – var det här fotot är taget – åt vi hamburgare på McDonalds utåt Gustavsvik. Vädret var bra på ditvägen sämre hemåt. Nu kom vi antagligen från fel håll, för ingången vi använde saknade dörröppnare och hade utåtriktade ”slussdörrar”, men då både de in/utgångar jag såg användes av både personal och allmänhet; hade det inte gjort något om båda ingångarna också hade varit utrustade med elektriska dörröppnare, istället för som i det här fallet; bara den ena.

En Beatlesfantast på varuhuset "Krämaren", Örebro 5 juni 2012

Ganska sleten efter en förmiddag med föreningspapper. Bara att hoppas att det kommer något bra utav det för ”Alla tillsammans”!

Planen var att lägga upp ett par nya ”idolbilder” stilstudie på hur jag satt i morse. Och jodå fotona är tagna och inlagda i datorns fotoprogram, men trots att jag jobbat med det vill inte fotoprogrammet presentera mig i den vinkel som ja önskar, när de läggs upp på bloggen eller facebook. Antagligen något ”skitproblem” som är lätt åtgärdat, men som min hjärna inte orkar syssla med just nu! Allt nog. Vad jag ville illustrera inför fortsatta utprovningar var att jag bytt tillbaka till det ursprungliga nackstödet och först kom hiskeligt snett, men när vi väl justerat både mig och nackstödet blev det bättre. Det nyaste nackstödet trycker mig långt fram, ja nästan ihop mig. Även om talet kanske blir något bättre…?

Är det den här lite regnblötta bilden...

Som infödd svensk är det konstigt att man aldrig lär sig vårt fäderneslands årstider och dess växlingar. Det är sant ibland blir jag tröt på vårälskarnas positiva prat om vårtecken. Knoppar, kvistar, blommor, fåglar, blad och grässtrån med mera… Men innerst inne vill jag väl också ha det varmt och skönt, kunna gå ut med mindre kläder och så vidare. Som rullstolsberoende och framförande av eldriven rullstol har jag dock ett problem som gångare lider lite mindre av. När ni är ute i era täppor, trädgårdar, skog och mark samt de vårlika städernas gator; kommer era kroppar automatiskt i rörelse och lemmarna pumpar runt blodet, vilket för de flesta leder till en skön kroppstemperatur. Mitt rörelsehinder gör att jag färdas fram stillasittande i min elektriska rullstol. Luft, syre och sol som ni det får jag, men naturens krafter ger mig en ”bonus” i form av fartvind, som jag inte alltid bett om. Höst och vår kan denna kyla bli ganska påtaglig. Nu hör jag hur mina åhörare möjligen börjar mumla något om varma kläder… Mycket riktigt det är ett sätt att skydda sig, men då kommer ”gnällspiken” igen och säger att jag som assistansberoende inte har lika lätt till snabba klädombyten som mina medmänniskor. Framförallt kanske inte min servicepersonal är närvarande just när jag känner för att gå ut. Jag vill inte behöva gå ut bara för att ”nu ska det gås ut”! Då gäller det att kunna trösta sig med en variant av Askungens berömda uttalande om hur slottsbaler kan vara, och i mitt fall låter det så här: ”Det ser ut att vara vackert väder idag, men är det egentligen så skönt som det ser ut från mitt fönster? Det kan se vackert ut, men där jag sitter har jag ingen flagga eller vimpel som avslöjar hur mycket det egentligen blåser…

...eller den här vårsoliga bilden som är den rätta?

Har idag varit ner på ”Centrum För hjälpmedel”. I dag handlade det om att justera elrullstols sittskal så det förhoppningsvis blir mindre varmt – framför allt till sommaren. För att teknikerna skulle kunna göra sitt jobb, fick man flytta för mig i en manuell rullstol. Både jag och ansvarig utprovare var väl lite tveksamma till hur jag skulle klara mig i en ”vanlig” manuell rullstol utan det specialanpassade stöden, men efter som det handlade om en mycket begränsad tid kom vi fram till att det fick gå samt att man ”pallade upp mig” med kuddar om så behövdes. Till alla närvarandes överraskning satt jag – med lite extra kuddar – riktigt bra i lånestolen. Vet inte om detta syns på bilderna, men så här såg det ut. Om jag ser ”lidande” ut på bilderna, beror inte på att jag lider ut snarare på viss sömnbrist…

Har bytt tillbaka till det tidigare nackstödet. Det är möjligt att mitt tal inte blir lika tydligt, vilket i såfall är en nackdel. Men man måste ju väga för och nackdelar mot varandra hela tiden. Och så här långt med 3 timmars användning, tog jag rätt beslut.

Har idag varit på ”Centrum För Hjälpmedel" och gjort nya justeringar på min elrullstol av märket Permobil. Huruvida dessa förändringar – som i första hand rör nackstödet – syns i bild, ska jag låta vara osagt. Ska be någon av mina fotografer ta lite nya bilder de kommande dagarna, så får vi se…

Jag slänger ut en idé till rullstolskonstruktörer, framför allt ni som tillverkar sittbrunnsinsatser eller s.k. formsitsar. Inom bilindustrin har man ju olika krockskydd som utlöses med hjälp av någon slags laddning vid nödsituationer, med ett samlingsnamn kallar man väl dessa saker för ”krockkuddar”. Nu menar jag inte att varken tillverkare, utprovare och förskrivare inom hjälpmedelssektorn ska gå omkring och spränga sina kunder i luften – det skulle varken vara humant, eller någon bra affärsidé. Nej ta krockkudden och sätt in någon slags motor så att stolsanvändaren kan reglera hur löst eller tight en given form ska sitta. Eftersom jag som användare av sitsen ofta vill att den ska sitta tight eller lösare vid olika tillfällen under dagen, beroende på situation. Jag kan dra en parallell till bilkörning eller kontorsarbete. Bilbälte vid bilkörning eller som passagerare är ju enligt lag ett obligatorium i dag. De flesta som far omkring på landets vägare följer ju också denna lagstiftning, däremot är ju bältena olika hårt spända över tid. Ibland – när situationen så tillåter lättar man också lite på bältet. Kontorssituationen likaså. Man ändra medvetet eller omedvetet kroppsställning x gånger varje dag eller varje tillfälle och detta oberoende av hur länge man sitter vid sitt skrivbord. Denna frihet skulle jag som rullstolberoende också vilja ha. Jag tror också detta skulle medföra mindre inaktiva muskler. Det finns säker de som river sig i huvudet när man läser dessa idéer, men det gjorde nog folk när man började fundera på bilmotorn eller pc:n också. Vet inte om jag kommer få uppleva ovan skisserade utveckling – förhoppningsvis – men kommande generationer av rullstolsberoende medmänniskor kanske får det…