We Are the World - Lionel Richie, Tina Turner, Michael Jackson

Jag tycker också det hade varit skönt för alla parter - förutom de skyldiga - om mordet på dåvarande statsminster Olof Palme hade lösts. Det är naturligtvis en gränslös sorg, ett oerhört treuma för den närmaste familjen, släkten Palme, vänner och andra  aom sympatiserade med honom och hans poliik. Däremot tvivlar jag på att man någonsin kommer att hitta en fysisk person att dömma och sätta i fängelse för detta illdåd.

Lördagen den 1 mars 1986. Det hör ju till scenariot efter en omtumlande händelse att man kommer ihåg var man var och vad man gjorde. På fredagskvällen och natten till lördagen, låg jag väl och sov? Märkte i alla fall ingenting förrän jag lite yrvaket slog på tv:n på morgonen och det stod på pausbilden att det skulle bli en extra nyhetssändning med anledning av att statsministern hade skjutits. Jag minns inte att det stod att han var död, det tror jag jag förstod först när nyhetssändningen kom igång. Jag var helt inställd på "Gomorgon Sverige" som på den här tiden bara sändes på lördagar. Tragiskt för familjen och släkten Palme och för alla som kände, var vän eller beundrade Olof. När det stod klart att attentatet var riktat mot statsministern personligen och inte mot landet, övergick min eventuella oro - skam till sägandes - mer till nyfiket intresse. Den lille statsvetaren i mig vaknade. Här fanns det ju en massa intressant information att följa de närmaste dagarna... Trodde jag ja, nu har det som sagt gått 25 år och mordet är inte löst. Huruvida det är rätt att låta en mordutredning fortsätta år ut och år in tänker jag inte ha några klara åsikter om här, men att det fortfarande skulle vara "Ett öppet sår" för hela Sveriges befolkning tvivlar jag på...

När sångaren och kompositören Niklas Strömstedt hade "sin dag" i sesongens upplaga av "Stjärnorna på slottet", berättade han bl.a. en eposod om hur han under sin skoltid hade ifrågasatt skolans kristendomsundervisning och mötts av mycket upprörda reaktioner från lärarna. Niklas ifrågasatte kristendomsundervisningen utifrån religionsfriheten i Sverige. Sjäiv upplevde jag något liknande "yttrandefrihetstabu" på Olaiskolan.

Så där i femte-sjätte klass var jag i den åldern när man verkligen börjar tänka på livet. Därmed fick jag också min första stora släng av dödsångest, när jag insåg att jag också kommer att dö en gång. Efter en tid fick jag klart för mig att det fanns religoner i andrs länder, andra världsdelar, som sa att kroppen försvann - mrn inte själen. Själen skulle enligt denna trosuppfattning så smårningom leva vidsre i ett djur eller något annat skapat av naruren (s.k. själavandring), med denna "insikt" kände jag mig åter till freds med livwt och framtiden.

På dem tiden hade Jag väl inte så stort hum om s.k. religonfrihet och yttransefrihet, jag ville väl bara bidra till den allmänna diskutionen under kristendomslektionen. Så blåögt och glatt brättade jag om min nyvunna insikt. Fröken blev inte glad, utan började tillråttavisa mig. Jag blev upprörd, inte så mycket för att det handlade om religion den gången, utan för att mina huvudläre på Olaiskolan hade så mycket åsikter om oss elever. I allla fall åsikter om oss som vågade framföra en avvikande åsikt. Det var varken första eller sista gången jag kom i konflikt med henne. Denna lärare hade nämligen åsikter om sänt som att baskettskor inte var nyttiga för mina fötter. Att jag läste Tintin på fritiden - hemma alltså! Etc. Mamma kände sig också väldigt påhoppad när jag kom hem och berättade sådana episoder från Olaiskolan.

 

Ja bröder gissar ni på att det handlar om D. L.  sä gissar ni alldeles rätt.