Livet, vännerna, kärleken – ett svårt pussel! Satt för en tid sedan och pratade med en god vän om hur livet ter sig, när man har en livslång följeslagare i form av ett fysiskt handikapp. Ni vet hur det är man sitter där och pratar om en det ena och en det andra… Hur det nu var kom vi in på kärleken mellan individer i ett parförhållande. Jag sa som sanningen är: att visst har jag många kvinnliga vänner och med en del av dem har jag en betydligt djupare vänskap än med andra. Däremot har jag ännu inte beskärts ynnesten att ha en kvinna som jag kunnat kalla min flickvän, fästmö, än mindre hustru. Och visst längtar jag… mer och mer med stigande ålder, kanske för det känns som om tiden börjar rinna ut… Mycket sådant här går ju under den lite vaga benämningen ”tillfälligheter”. Det kan vara en fördom som jag på något lurigt sätt fått inympad i mig. Men när jag var ung var det som om vi rörelsehindrade inte skulle hoppas för mycket på en tonårsförälskelse som så småningom ledde till en allt djupare relation. Och att för egen del få barn i ett förhållande eller äktenskap har väl aldrig föresvävat mig I första hand blev det så viktigt att visa omvärlden – speciellt de som inte verkade tro på mig – att även jag kunde klara mig på arbetsmarknaden och göra någon form av karriär. Sedan att denna s.k. karriär i det större perspektiven kanske inte är så mycket att yvas över är en annan sak. Då blev det för mig som för många människor längre upp på karriärstegen, privatlivet fick stå tillbaka. Privatliv föresten. Under mina sena tonår bodde jag hemma. Familjen och släkten hade säkert stöttat mig om ”fröken kärlek” kommit och knackat på. Som ung vuxen bodde jag med s.k. kommunal service och hade ingen som jag så där riktigt förtrolligt kunde sitta och prata med in på småtimmarna. Ingen som jag naturligt kunde gå ut på dansställen med häller. Sedan har vi rörelsehindrade det där ”lilla” problemet att på ett naturligt sätt få den nödvändiga fysiska kontakten med en motpart som vi eventuellt är mycket attraherade av. Såg en gång på 1990-talet en norsk trilogi om två bröder – dock inte tvillingar – som man fick följa från barnaåren till vuxna män. Och den av dessa två bröder som vid seriens slut hade bildat familj, konstaterad att där andra män och kvinnor kan förmedla sig genom den fysiska kontakten, där måste ofta vårt första initiativet vara verbalt. Det är heller inte så lätt med rullstolar och rollatorer, käppar och annat att smyga sig undan om man är på en ungdomsgård, festlokal eller liknande. Mitt substitut hittills kan verka fånigt, men är ofta vad jag tycker är vackra kvinnor som får pryda mina ”skrivbord” och eller skärmsläckare…  Nästa konstaterande kan kanske vid första anblicken låta långsökt, men mitt behov av daglig service och assistans gör inte kärlekslivet enklare. Förstå mig rätt. Både mina assistenter och de bolag de jobbar för skulle säkert sätta alla klutar till om de märkte att ”Aha den där sommarpojken har hittat en trevlig kvinna och de önskar spendera mer och mer tid tillsammans”, men här kommer vårt ”kära” byråkratsverige in i bilden. När man är en serviceberoende man som jag är det en massa myndigheter som ska kontaktas för extratid, så mina assistenter kan få sin lön. Livet har visserligen förändrats till det mycket bättre sedan jag fick en personlig och aktiv assistans. Men dels behöver jag ännu mer tid för att ha möjlighet att komma ut för att träffa folk. Dels behöver jag hitta vilka sammanhang som passar mig idag. När man väl lär känna nya vänner lite bättre tror jag man kan få hjälp av de vänner man har, men för att komma dit hän så behövs mer assistans, så man till exempel kan gå ut på restaurang eller dansställen, konserter, m.m. och att inte själva handläggningen av mitt ärende tar två månader och jag får beslutet fem veckor efter den aktuella konserten. Då har jag ju inget behov av det…