Ett rätt intressant fenomen det här med politik. Haleluljastämningen på den nyss avslutade S-kongressen, i alla fall den som bevakande journalister och annat mediafolk valda att låta gå genom tv-rutan. Efter valnederlaget 2006 med efterföljande kongress 2007 var det ju så viktigt att den nya ordföranden, partiledaren blev en kvinna. Och samma kvinna - Mona Sahlin – som var beredd att axla ansvaret nu (2007) hade sagt sig vara beredd 1996/1997 när det slutgiltiga valet föll på Göran Persson. Ja, ja käre läsare jag kan historien om ”affärerna” kring Sahlin på 1990-talet som i partiets ögon diskade henne då, liksom att Sahlin 2007 var något slags ”andrahandsval” när hon faktiskt valdes.

Så 2007 när partiet fått sin första kvinna som partiordförande, utbrasts det från många håll ”Äntligen!” – för att låna en klassiker från herr Fylking. När sedan Mona Sahlin satte den dagordning och politik hon ville föra ut var man väl ganska glad tills det märktes att den nya politiken varken föll opinionen eller väljarna på läppen, samtidigt som Alliansen lugnt tuffade på. Det gick så långt att det ”rörelsen” likt små barn gnällde om att stora stygga Alliansen, personifierade av Fredrik Reinfledt ”kidnappade” socialdemokraternas idéer. Socialdemokraterna förlorade till sin egen stora förvåning  även valet 2010, nu var det visst inte så flashigt varken att ha den politik som man trodde sig ha, eller att ha en modern kvinna i ledningen?

För tillbaka till nuet och helgens kongress. I vimlet hördes nu röster som så lättat och trosvisst uttryckte glädje över att partiet äntligen hittat hem igen! Ja, ja, vi får väl se...

Innevarande helg innebär inte bara debatt och nystart för det socialdemokratiska partiet. Innevarande helg innebär också att det är dags för den återkommande debatten om tiden och denna debatt känner inga partipolitiska gränser. Jag syftar naturligtvis på att det är hög tid för tidsomställning, från vintertid till sommartid. ”Och hur är det nu? Ska man ställa fram klockan eller ska man ställa tillbaka?” En av livets eviga frågor. Det finns nog nästan lika många minnesregler för denna återkommande tidsomställning som det finns medmänniskor som berörs. Jag tänker begränsa mig till fyra tips eller minnesregler, men låt oss börja med att konstatera fakta: På våren ändras klockan från t.ex. 2 till 3 natten mellan lördag och söndag, för att på hösten ändras tillbaka från 3 till 2. Syftet lär vara att få fler timmar med ljus på sommarhalvåret. Och nu till minnesreglerna: ”Vi förlorar en timme sömn på våren, för att få igen den på hösten.[1]”Man ställer fram utemöblerna på våren och man ställer tillbaka utemöblerna på hösten.[2]” ”Man tittar på nyhetssändningarna kvällen innan[3]”. SVT brukar i alla fall ha en liten påminnelse om tidsomställningen. Och till sist det allra enklaste ”Ring ’Fröken ur[4]” om du är osäker.

Personligen tycker jag detta med tidsomställningen är helt onödigt. Det för bara med sig en massa besvär med omställning av klockor – det finns faktiskt klockor som inte ställer om sig själv. Och en kollektiv ”baksmälla” av trötthet som åtminstone jag inte bett statsmakterna eller EU om…

[1] Enl. min käre bror.

[2] Enl. Jonas Hallberg i radioprogrammet ”Spanarna”.

[3] Min egen.

[4] Min egen.

Det finns ett ordspråk som på svenska lyder: ”Morgonstund har guld i mund”. Undertecknad har ju vid ett flertal tillfällen klagat över dåliga uppvaknanden ur sömnens livgivande famn. Idag kan jag verkligen inte klaga. Somnade igår efter en bra dag och ett roligt avsnitt av det kvicktänkta radioprogrammet ”På minuten”, viket jag är fan av sedan mitten av 1970-talet. Vaknade som sagt upp till en ny dag och eftersom det var en stund innan jag skulle gå upp, satte jag på musik i lurarna och fick höra en skön tolkning av Beatles/George Harrisons ”Something”, gjord till ukulele (tror jag) av kompisen Paul McCartney. En hyllning i dubbel bemärkelse eftersom George tyckte ukulele var ett väldigt roligt instrument.

Som handikappad med speciella behov även när det gäller munhygien, går jag oftare till tandvården – framförallt till tandhygienisten – och det är väl bra i och för sig. Men när jag – som sitter kvar i min elrullstol under behandlingen – kommer, blir det vissa problem vare sig man går till tandhygienisten eller tandläkaren. Nu vill jag genast poängtera att jag och den behandlande personalen, löser uppkomna problem i gott samförstånd. Men bara vetskapen om att det finns visa praktiska problem har fått mig att börja fundera. Jag har inget statistiskt underlag på hur många rullstolsberoende personer Folktandvården i Örebro tar emot, men ett sätt att förenkla för alla parter vore, att när tillfälle ges: Bygga upp ett behandlingsrum – som kan användas av både tandläkare och tandhygienister där man installerat nödvändig apparatur stolar och andra hjälpmedel som personalen behöver. Men - och här kommer min idés kärna – i stället för en tandläkarstol. Installerar man en ”serviceplatta” som på bilverkstäder, bilprovningen – eller för den delen – landstingets verkstäder för rullstolar och liknande. Då kan rullstolen köras upp på plattan, varpå plattan justeras till lämplig höjd för behandlaren. Bättre arbetsställning för behandlaren, medför både en bättre och effektivare behandling och ”behagligare” ? besök för patienten.

Gustav III är väl en av de fem sex monarker i svensk historia som har väkt störst intresse, både bland forskare av facket, men även andra. Tiden, hans livsgärning – både som politiker, svensk ”solkung” (gemför Ludvig XIV av Frankrike) och kulturpersonlighet. Det går att räkna upp en lång rad författare inom olika gagers som lagt ner möda på Gustav. August Strindberg, Erik Lönnroth (historiker och Peter Englunds företrädare på stol nr. 10  i Svenska Akademin), Herman Lindquist samt Klas Östergren för att bara nämna några. Strindberg och Östergren har skrivit pjäser den senare så sent som på 2000-talet ”Gustav III:s äktenskap” (för tv 2001).

Vi som t.ex. rullar oss fram i tillvaron kan också ha högst vardagliga problem. Jag har i många år gått omkring i ett par tygskor, då andra typer funkat betydligt sämre. Nu börjar dessa dojor vara mer eller mindre uttjänta, på grund av lång och trogen tjänst. Har snart en månad använt mig av sko på ena foten och toffel eller fotskydd på den andra, eftersom vänsterfoten under en tid svullnade upp betänkligt. Nu när svullnaden på allvar verkar vara på väg ner, tyckte jag det var dags att fräscha upp i skogarderoben. Gick därför i torsdags – en av de få snöfria dagarna – ut på stan med rulle och assistent. Vi gick runt till ett antal skobutiker i city, innan vi hittade ungefär vad vi sökte. Testar nu de nya skorna och det paradoxala är att den foten som vi trodde för tillfället skulle gå bäst – dvs den icke svullna – är den som jag hittills haft störst problem med. Får väl se vart åt det lutar så småningom…

Man brukar prata om skotten på operamaskeraden och Gustav III:s död i ett och samma sammanhang. Att det ena ledde till det andra är ju helt riktigt, men inte som det var tänkt från kuppmakarnas sida.

Scenariot de sammansvurna hade tänkt sig var att kungen i samband med skottet skulle falla död ner, med påföljande förvirring varvid de sammansvurnas anhängare skulle träda fram, visa lugn och ta kontroll över situationen. När sedan den första chocken över den ”älskade” kungens hastiga frånfälle hade lagt sig vrida händelseutvecklingen i önskad riktning. Vilket betydde en kringskuren kungamakt. Bibehållna privilegier för landets besuttna osv.

Istället blev bara skottet en halvmesyr så tillvida att det träffade fel, blev livshotande - men inte direkt dödande. Kungen fördes undan, hans miltär, polis och ämbetsmän behöll kontrollen. En säkert hård men också effektiv polisutredning startades bokstavligen där och då. Kungen fördes skadad men vid medvetande hem till slottet och från sitt sjukläger kunde han se till att statsapparaten i hans ögon gjorde rätt saker. Vilket ledde till att sammansvärjningen mot honom föll samman. När det under dessa dramatiska dagar i mars 1792 stod klart att kungen inte skulle överleva, köpte han sig ändå tid att ordna med landets styrelse under de dryga fyra år som var kvar innan sonen kronprins Gustav Adolf kunde bestiga tronen.

Jag tar risken och ”svär i kyrkan” som det ibland brukar heta när man har en väldigt avvikande åsikt i ett ämne eller liknande.

LSS och personlig assistans var en bra reform när den infördes, men som med de flesta företeelser i samhället finns det avigsidor med assistansen. Det som jag tar upp i denna betraktelse är jag väl inte så förvånad över men gör mig inte mindre besviken och sorgsen:

Vad jag tänker på är medmänniskors uppträdande mot oss handikappade i vardagen. Människor man möter i vardagssituationer vissa expediter, färdtjänstpersonal, många inom våden osv. En del, ja allt för många har en tendens att i första hand vända sig till den eller de medföljande assistenter som är med när man tar färdtjänsten går i affärer och liknande. detta kan säkert vara en baksida av att medmänniskor med - för allmänheten - tidigare okända handikapp den sensate tjugo åren - med hjälp av t.ex. personliga assistenter - fått möjlighet att förverkliga önskan om ett mer socialt och utåtriktat liv. Denna utveckling hälsar jag naturligtvis med glädje och tillfredsställelse. I takt med denna utveckling efterlyser jag kurser i "vett och etikett" (hittar just nu ingen bättre beskrivning) speciellt för personer som genom sitt yrke kommer i kontakt med personer med funktionshinder. Det är tyvärr slående hur personer som dagligen kommer i kontakt med sådana som jag själv, saknar hyfs. Om ni är osäkra, uppträd så ni inbegriper "huvudpersonen" i situationen. Det är inte roligt allt som oftast i en och samma fras bli dubbelt nedvärderad. Följande har hänt undertecknad upprepade gånger både tillsammans med anhöriga eller assistenter. Chauffören tydligt vänd mot assist eller anhörig:

- Vem betalar?

Eller ännu värre:

- Betalar han?

Jag förstår att man kan komma i svåravlästa situationer. Men snälla ni utgå från att medmänniskorna är kloka och har förståndet i behåll!

Har vi inte kommit längre?

Henric Lijensparre – Gustav III.

Hans Holmér – Olof Palme.

Carin Götblad – Anna Lindh.

Tre polismästare i Stockholm – Tre uppmärksammade mord i Stockholm. Två av tre mordutredningar sköttes polismässigt proffsigt. Den tredje ännu icke slutförd. Kommer antagligen så förbli under lång tid framöver. Varför…?

Den 16 mars 1792. Upp tar många historikers tankar. Jag väljer att rekommendera: Gardar Sahlbergs: Den aristokratiska ligan. Sammansvärjningen mot Gustaf III. Bonniers 1969. ISBN 9969014366.

I vilken författaren på ett både initierat och medryckande sätt skildrar ett spännande och viktigt förlopp i Sveriges historia. Tyvärr är väl boken ganska svår att få tag på, men den som lyckas har en spännande läsning framför sig.

Är färdtjänst stressade eller slarviga med sina noteringar? Bokade tidigare i morse en färdtjänstresa till i morgon. Satt och lyssnade medan min assistent pratade med beställningscentralen. Allt verkade glasklart. Så för några minuter sedan ringde telefonen. En buss stod och väntade på mig idag. Samma sak har hänt för bara en tid sedan.

Först vill jag lugna alla presumtiva läsare allting har löst sig så det är lugnt. Men när jag började författa detta inlägg var klockan 23.05 på fredag kväll och bakom mig hade jag 1½-timmes fight med intrasslade sladdar och trådar. Alla råkar vi väl ut för detta fenomen då och då. Det som är lite unikt för oss ”enhänta” är just det, vi får klara skivan med en hand! Och det är inte det lättaste kan jag försäkra… Först ska du räkna ut hur ”trasslet” sitter ihop, för att utifrån detta på smartast möjliga sätt lösa upp knutarna. Själva tankeprocessen är väl ganska lika för oss alla. Det är härnäst som de stora skillnaderna mellan dubbelhänta och singelhänta varelser infinner sig. Har jag otur tar det minst dubbelt så lång tid. Samtidigt måste jag vara på min vakt så jag inte stöter till – kommer åt saker – så de far i golvet, utom min kontroll. Trygghetslarm, dörröppnare, ”nattsupen”  och andra små världsliga saker…  Tänk er Herr Gunnar Papphammar – i kvadrat…

Jag vet inte om det har varit så för alla generationer i alla tider? Men min genration handikappade verkar ha fått vara först inom så många områden, kanske detta till viss del hänger ihop med att jag tillhör en ganska tidig efterkrigsgeneration. Att växa upp i Sverige på 1950-, 60 och 70-talen var ju för oss barn att växa upp i en ekonomi som hela tiden gick framåt. Dvs. som liten grabb och ungdom sprang man ju inte omkring och tänkte på ekonomi hela dagarna, men sett i perspektivet av levnadsstandard hade vi det bra. De goda åren kom också stora grupper av handikappade till del eftersom samhället via skatt och annat kunde bygga upp strukturer som kunde hjälpa och stötta oss, även om man som patient eller elev ofta svor över skolor eller habiliteringsinrättningar. Som tonåring och ung vuxen tyckte jag det kunde vara både roligt och lite häftigt att vara med om att få nya hjälpmedel och hur de skulle anpassas för att fungera så bra som möjligt. Detta vara ganska roligt upp i 40 års åldern, men då tog kanske en hel anpassningsprocess 1-3 månader. De vänner och bekanta som har följt mig genom historien med mina formsitsar vet att vi nu är uppe i cirka fyra år. Och även om senaste träffen i onsdags gick bra så suckade jag inombords när jag på en fråga om ”Varför så få har uppmärksammat min sneda kropp och sittställning på ett tidigare stadium?” Fick ett svar med innebörden, att dessa möjligheter inte existerade när jag var i 40 års åldern, så därför har man inte kunnat sätta in åtgärder tidigare än vad som nu är fallet…

Så här dagen efter den internationella kvinnodagen har jag lovat vänner på webben att berätta hur jag hade det på Centrum För Hjälpmedel.  Jo tack, jag var trött som ett geléhallon, då jag sov mycket sparsamt den gångna natten, själva besöket gick bra och det ser ut som resultatet den här gången, blivit över förväntan. Har de senaste månaderna stört mig på att jag bl.a. inte kommit under bod så bra. Nu verkar det som man har lyckats både få upp fotstöden mer i min ”normalhöjd”. Två bonuseffekter: har nu frigång mot mark och golv samt att jag verkar komma under mitt databord igen. Har inte hunnit kolla köket än, men skulle det gå bra med köksbordet också så blir det en ytterligare bonus och jag har ju redan fått rätt. Det går att anpassa rullstolar till omvärlden bara man vill och försöker… Tilläggas bör att färdtjänsten var före utlovad tid, i båda riktningarna…

Hej P, Det var kul att du gillar detta, Discodans i betydelsen att lyssna på skivor, band, radio och annat att skaka loss till har jag gjort sedan tidig barn och ungdom. Nu kan jag ju få in Vinyl 107, via dator och bredband, men det fanns en tid för 5-10 år sedan när din pappa  - snäll som han är - kom med blandade kassettband, musik från denna radiostation. Tillbaka till det glada 1970-talet här hemma i Örebro. Då rockade en annan loss så hårt. att fotstöden på den tidens rullstolar bara höll 1-2 år. Pappa B. fick till och med förstärka rullstolryggarna med sadelhjord, för att de inte skulle braka helt!

När jag satte mig för att skriva något ”vettigt” på bloggen. Kände jag mig egentligen ganska låg till sinnes. Knäppte på spotify och letade efter ”singing the blues”. Första träffen jag fick fram var en live-upptagning ”Unplugged” med Paul McCartney från MTV 1991. Jag brukar ju känna bättre när jag hör denne gosse, men i dag lyckades han inte. Var ute efter Dave Edmunds råare version, hittade den och då blev det bättre. Kopplade sedan över till ”Vinyl 107” och ut strömmade George Harrisons ”Got my mind set on you”. Började studsa runt och spela ”lufttrummor”. Rubriken till detta inlägg damp ner i skallen på mig. Träning för att hålla kroppen i trim är nog bra och jag tror mer på luft- trummor, synth, eller gitarr än någon jädrans träningssykel i mitt fall. Vi får väl se… Kan väl tänka mig att I´m down, eftersom jag pga. Vädret var mer eller mindre ”inlåst” i min lägenhet i flera månader… Tre låtar med the Beatles efter kl. 15 gör mig väl gladare, sedan blev det tuggummi-pop med ”Middle of The Road”, alltid lite uppfriskande.  ”Chirpy Chrpy Cheep Cheep”

Norrmännen Med Marit Björgen och Petter Northug i spetsen var oslagbara. Men sportjournalisten och krönikören Jonas Karlsson har lyckats med ett par olika bevingade ord. När Northug gick i mål på stafetten kallade Karlsson honom i besvikelse och stridens hetta för ”gris” när Petter Northug slutade med en stoppsladd. I dagens femmil kläckte Karlsson ur sig ”Hellner drog och drog och dog” när Marcus Hellner stumnade. I Vasaloppet fick vi i alla fall svensk seger genom Jörgen Brink som försvarade titeln från förra året, även om han inte lyckades avgöra för på de sista meterna. Och i damklassen Jenny Hansson som tog damklassen i huvudklassen och vann också Tjejvasan. Själv har Pelle Spurt haft en jobbig sporthelg från soffan.

Visst var det tråkigt att inte Sveriges Herrlandslag på längdskidor inte höll i mål, men det blev i alla fall silver. Bravo killar!

Däremot stör jag mig på att kommentatorerna stör sig Petter Northugs uppträdande. Framför allt eftersom det svenska skidlandslaget absolut inte ville kommentera detta i de intervjuer jag hittills hört. Kom igen herrar sportkommentatorer. Man kan väl i och för sig ha synpunkter på hans uppträdande, men har ni inte insett att de flesta idrottsutövare på elitnivå är yrkesmän under sitt utövande. Det är Show de håller på med och jag tror inte ni skulle varit lika kritiska om Petter Northug hade haft samma still om han varit svensk. Er reaktion på norrmannens uppträdande får mig att tänka på ett sportreferat i radion från 1950- eller 1960-talet, där radiomannen Lennart Hylland hela tiden upprörs utav att vår störste boxare genom tiderna Ingemar Johansson försvarar sig genom att stor del av matchen backa undan för att undvika att få slag på sig. Detta tycker Hylland är osportsligt. Johansson har vid ett antal tillfällen efter åt försvarat sig och förklarat, att det handlade om en uträknad och upplagd taktik från hans sida och det är väl klart att det var så…

Regeringens överenskommelse med Miljöpartiet, tror jag kommer visa sig bra i längden. Utan att vara något ekonomiskt snille, hoppas jag att finansministerns och finansdepartementets nya prognoser har hittat rätt riktning. Sist, men inte minst. Den upphittade sovjetisk-ryska u-båten. Kan det ändå vara u-båtsänkningar från 1980-talet och inte minkar – när allt kommer omkring?

Som glad soffsportare tycker jag det var väldigt roligt för Sveriges damlag i stafett att de tog ett silver. Åt Norge var väl inte mycket att göra men Ida Ingmarsdotter, Anna Haag, Britta Johansson Norgren och Charlotte Kalla. Visar att det svenska damerna – tjejerna får vi väl egentligen säga – kan. Och utan att vara någon expert på denna sport tänker jag lite där jag sitter, att Charlotte Kalla på många sätt på damsidan – motsvarar den energispruta som Gunde Swahn en gång var på herrsidan. Naturligtvis har dessa två var sin personlighet för sig, men jag tror Gunde mådde bra under de år han var med som ledare inom svensk längdskidåkning när det kom fram en tjej som Charlotte Kalla. Liksom jag tror att Charlotte inspirerades av att ha en skidlegend som lagleder under Tour de Ski den gången. Och trots sin relativa ungdom tycker jag Kalla under dessa mästerskap på ett imponerande sätt både mentalt och fysiskt tagit på sig den svenska ledartröjan! Jag önskar henne och de andra fortsatta skidframgångar och håller naturligtvis tummarna för det svenska herrarna i stafetten i morgon.

Beroende av samhällets insatser gör en till samhällets fånge och livet segt som sirap. Samhällets strukturer och byråkrati gör att tiden hinner springa ifrån behoven, lagar, regler, blanketter, befogenheter, trögrörliga nivåer. Allt fler medborgare som både har rätt och behov av samhälleligt stöd medför att maskineriet fungerar bakvänt. Den enskilde kan göra myndigheterna uppmärksamma på ett behov, men får sedan snällt vänta på att samhällsmaskineriet ska ha tid att hjälpa. Det är inte alltid den med störst behov kommer först utan ofta den som skriker högst. Och har man inte uthållighet missar man tåget… Den som denna sega samhällsmaskin är satt att hjälpa, tvingas bli som ett cirkusdjur och dansa efter domptörens pipa!

När jag och min personliga assistent skulle åka hem ifrån vårdcentralen i går, satt vi och väntade på den förbeställda transporten. På utsatt tid svängde en färdtjänstbuss upp utanför ingången. Föraren klev ur och vi rullade ut, eftersom allt tydde på att det var vår buss, men nej det var det inte. Så vi gick in igen, medan den stackars föraren irrade omkring letande efter sin kund. Till slut fick han åka därifrån med oförrättat ärende. En stund senare tyckte sig min assistent se en ny buss från där vi satt, men den åkte förbi... Efter ytterligare en stunds väntan gjorde vi det - man alltför ofta får göra – ringde till beställningscenralen och hörde oss för. Telefonisten började kontrollera vad som hade hänt. Jo, men visst hade de skickat en transport till den överenskomna tiden. Några kontroller till. Jo bussen som vi såg köra förbi hade mycket riktigt hämtat upp en kund, men fel kund! Vad göra? Centralen skickade en ny transport. Dvs. samme förare som letat efter sin ”bortsprungne” kund, fick återvända och hämta oss i stället, så vi kom hem till slut.

Men det är inte första gången sånt här inträffar…

...går det? I måndags kväll när jag skulle gå och lägga mig, inträffade åter en sån där lite tokig incident som får mig att undra: - Kan man sova med rullstolen i sängen? Följande hände. Som rörelsehindrad och serviceberoende har ju jag och mina personliga assistenter en mängd tekniska hjälpmedel för att underlätta vardagen, däribland takliftar i sov och badrum för att underlätta förflyttningar. I måndagskväll spände min assistent i vanlig ordning fast lyftbanden för att förflytta mig från Permobilen till sängen. Allt verkade klaffat och klart så han började hissa uppåt. Lyftbanden spändes, men samtidigt kände jag hur rullstolssitsen – som är av ett ganska mjukt och formbart material - bara kom tätare och tätare om kring mig. Vad var detta? Jag hojtade till och vi stoppade liften. Det visade sig att vi hade kopplat ihop Permobilen med liften...

Tisdagen den 22 februari 2011 var det dags för veckans ”generationspanel” i magasinsprogrammet ”Go’kväll” en återkommande programpunkt denna säsong. Denna gång var det 50-talisterna man riktade strålkastarljuset på representerade av bl.a. Maria Leissner. Maria Leissner tidigare både ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och på 1990-talet partiledare Folkpartiet Liberalerna, nu en mogen kvinna 50 +. Varje medlem i denna panel ombeds ta med sig saker som haft betydelse för personen i fråga som barn eller ungdom. Alltså dukade man den här gången upp ett smörgåsbord av 1960-tals och 70-tals prylar. Maria sa att hon inte hade så mycket saker kvar från denna tid av sitt liv mer än vinylskivorna. Maria fortsatte att berätta om sin väninna som var så kär i John Lennon, sedan tog hon – kanske något generad – fram en skiva och sa att hennes favorit i the Beatles var Paul McCartney. I samband med detta erkännande, vände hon på skivomslaget och man fick se en skäggig, långhårig och trevligt leende Paul McCartney från första soloplattan ”McCartney” där dottern Mary (är det väl) tittar fram i jacköppningen. Om ni tjejer i stor utsträckning gillade the Beatles för killarnas charm och vi killar kanske i första hand lyssnade på musiken, var de väl lite tvärtom ett årtionde senare med ABBA. För min personliga del gillar både musiken och medlemmarna i båda grupperna. Och egentligen ville väl bara stöda Maria Leissner och säga att man kan charmas av Sir Paul McCartney även om man är hetroman.