Jag vet inte om man ska ta herr Hallberg på alvar om det är så anser jag att han inte riktigt fattar vad en pseudonym kan vara bra för. Exemplet med Bo Balderson är lite kluvet. Jonas Hallberg är tillräcklig gammal för att veta att två andra personer som man föreslagit stå bakom ovannämnda pseudonym har varit Astrid Lingren och Olof Palme, hur troliga dessa två namn är kan man alltid fundera över. Om det nu är/hade varit Astrid Lindgren, hade hon då något att förlora om hennes riktiga namn blivit känt?

Kanske inte, men Olof Palme hade förmodligen inte haft så stora chanser att bli socialdemokraternas partiledare och statsminister för Sveriges dåvarande regering. I Palmes fall som var en ung politiker och minister på uppgång tror jag definitivt att en pseudonym hade varit en förutsättning om han då tänkte sig en hobby som dekarförfattare, speciellt som – vem det nu än är som finns bakom Bo Balderson – ger ganska utmanande porträtt av de då dagsaktuella politikertopparna i Sverige. Dagens yttrandefrihetsklimat i Sverige kanske inte är något större problem för kända skribenter och debattörer, men det finns faktiskt situationer även i Sverige där man kan vara beroende av personer eller strukturer som bör lyftas fram, men som just på grund av ett mer diffust beroendeförhållande kanske inte är så lätta för den ”vanlige svensken”, vem han eller hon nu är, att kritisera. Är man en smart manipulatör kan man alltid göra livet mindre uthärdligt för en kritiker även inom våra ”fina svenska strukturer”. Om herr Hallberg läser detta inlägg och undrar vem som står bakom bloggen, är det bara och läsa personinformationen på bloggens startsida och jag står för mina åsikter…

Fredagen den 16 september 2011 var det nypremiär av den skandinaviska talkshowen ”SKAVLAN”. Har nu sett premiärprogrammet via SVT PLAY. Alla som har sett det vet att det hade tre huvudämnen. Alkoholproblem, skilsmässoproblematik och sommarens terrordåd i Norge och hur man ska kunna ge förövaren en rättgång som anstår en demokrati och demokratisk rättstat.  Som vanligt var det ett intressant innehåll med intressanta gäster. Även om jag inte är den som gör ”High five” så fort Skavlan är på tv. Benny Andersson lätt lugnt bilden av sig själv som en hel ylleylle-kille krackelera en smula genom att berätta om sina alkoholproblem tidigare i livet, något som sonen Ludvig också haft. Detta var en nyhet för mig, men förminskar inte Benny Anderssons bidrag till underhållningsvärlden. Möjligen bevisar det bara att det är väldigt svårt – ja nästan omöjligt – att hålla sig i den absoluta underhållningstoppen, utan att betala någon form av mäskligt pris. Min andra reflektion efter programmet, är att de politiska idealister som dagarna efter terrordåden i Oslo trodde sig kunna knuffa ut gärningsmannen ur sitt medvetande genom att icke nämna honom vid namn, fick helt fel. Min kunskap/erfarenhet av historien säger mig att det sistnämnda förhållningssättet antagligen bara leder till att Breivik blir martyr, om inte nu – så i framriden.

Det mysiga underhållningsprogrammet ”Gäster med Gester” som besökte svenska folket i tv-sofforna på 1980-talet. Var mycket trevligt då. Det är fortfarande trevligt och textgrafiken är bättre, men efter att ha sett två program tycker jag inte riktigt det håller – åtminstone inte för oss som minns pionjäråren. Jag har inget emot deltagarna så här långt, men Rickard Olsson har en svår uppgift: att fylla Lennart Swahns kostym. Vad jag ändå vänder mig mest emot är studiodisignen. Jag kanske är gammalmodig, men den äger i mina ögon inte samma intimitet som tidigare. Lennart Swahn som på sin tid var programledare för båda programmen såg ”Gäster med Gester” som tv:s svar på ”På minuten”. Detta snabbpratarprogram i radio har behållit sin fräschör och utvecklats. Jag hoppas – för programidéns skull att tv-programmet hittar hem igen. Och eftersom det är 25-30 år sedan formatet användes, måste det väl få lite tid att sätta sig. Lycka till!

Rubriken är uppriktigt menad även om man inte ska tro att det handlar om några undergångstankar. Egentligen borde jag väl använt ”En brytningstid” som mer korrekt fångar vad jag syftar på. Jag – som många med mig – har väl lite kluvna känslor. Sommaren har i alla fall börjat sjunga på sista versen. En trevlig sak med höstens ankomst är att två av mina favoritprogram i radio åter börjar sina säsonger: ”Spanarna” i dag och ”På minuten” om någon dag eller så. Välkomna tillbaka redaktioner och alla medverkande, vilka ni nu blir. Jag utgår ifrån att det blir en trevlig höst, vinter och vår med er…

Så heter en tv-serie som började sändes i SVT den 11 augusti 2011. Den handlar om fyra yngre människor i åldern 20-35 år, två kvinnor och två män som har det gemensamt att det råkat ut för olyckor som gjort dem mer eller mindre förlamade. De har fått skador vid respektive olycka som medfört olika grader av handikapp.

Jag vill inte på detta stadium ge någon djupare recension av denna programserie, men kan ändå inte låta bli att lufta mina åsikter. En sak vill jag ska vara helt klar för läsaren. Ett handikapp – hur det än uppkommer – är absolut inget jag önskar någon medmänniska, har levt med mitt hela livet så jag vet nog vad jag talar om. Var och en av dessa fyra människor har sin egen historia och sin egen kamp, hur mycket de än lyckas träna upp sig. Jag blir bara så trött på den journalistiska ”hjältevinkeln” som ligger som en underton. Jag är inte sur för att det inte gjorts något tv-program om mig, men jag blir trött på att det allt som oftast låter som en världskatastrof att hamna i rullstol. Och jag får för mig att medmänniskor som får ett handikapp av typen ryggmärgsskada eller kotpelarskada  - efter den akuta livskris man naturligtvis genomgår – har det betydligt enklare med hur deras medmänniskor ser på dem än vad som kan vara fallet med oss cp-skadade. Nu kan man väl säkert tycka ”Surgubbe – titta inte på det om du tar så illa vid dig!” Då kan jag bara säga att tanken faktiskt har slagit mig både en och två gånger, därför ser jag medvetet programmet i SVT-PLAY – för att kunna pausa om jag så behöver. Men samtidigt är chansen rätt stor att detta blir en tv-snackis, och då känns det som lite av en allmänbildningsbrist att inte ha sett den. Utan att ha läst någon direkt programinformation, utgår jag ifrån att serien vänder sig till alla, men kanske ändå främst till personer i liknande situationer.

Ni som följer bloggen har läst att jag följt tv-serien ”Vad är en människa?” i sommar, där Fredrik Lindström samtalar med olika forskare om människan och mänskligt beteende. Till I ett av program var idéhistorikern Karin Johannisson gäst. Då samtalade man om begreppet och sinnestillståndet nostalgi. Professor Johannison berättade att man under de stora krigen på 1600-talet betraktade nostalgi som en sjukdom, förmodligen för att få soldaterna att mera fokusera på här och nu – än de därhemma – förmodligen för att skärpa deras livsviktiga arbetsprestation. Kom genast på mig själv med att ”om nostalgi skulle betraktas som en sjukdom i dag, skulle jag vara illa däran.”

Tack kära spanare för en trevlig säsongsavslutning. Ser redan fram mot hösten. Tur att man prenumererar på er som podcaster, när abstinensen sätter in. Men en sak som ni diskuterade i dagens program har redan visat sig fel. Någon trodde lite raljant och skämtsamt att ingen skulle ha tid med sociala medier en dag som denna,  med traditionellt firande… Men då glömmer ni – eller låsas glömma – alla mobilappar som folk har tillgång till idag. Många av mina vänner har skickat bilder – med hjälp av den nya tekniken – via Facebook – direkt ifrån festplatser runt om i värt avlånga land. Vill också passa på att tacka Tina Ahlin med gäster samt SVT för en trevlig midsommarhälsning från Marstrand!

Har ägnat del av midsommaraftonens eftermiddag att se på reprisen av de två första avsnitten av "Vad är en människa”, där man bl.a. gjorde tanke experimentet om framtidens arkeologer skulle gräva ut en svensk teckningssal från 1980-talet. Vilka mänskliga och religiösa tolkningar skulle man göra då av helt vardagliga ting. Frågan flöt upp i relation till vilka övertolkningar forskarna av i dag möjligen gör sig skyldiga till när man arbetar med lämningar från tidiga kulturer. När programledaren tog upp exemplet med skolsalen. Kom jag att tänka på vilka myror i skallen dessa presumtiva forskare skulle få om man utan någon förkunskap stötte på 1960- 1970-talen västerländska ungdomskultur och fredsrörelse…

Att olika politiker både rent personligt och kanske även på sitt partis vägnar kan känna sig förbigona är en sak. Men att politiska proffs gnäller över att vinnarna i omvalet i Örebro visar sig vara realpolitiker… Erkänner att även undertecknad vid första anblicken av den nya konstellationen blev lite häpen, men sedan drog jag mig ju till minnes hur Folkpartiet Liberalerna i samband med utslaget i riksdagsvalet 1994, hade vissa förhandlingstrevare med socialdemokraterna, trots att man just suttit i en borgerlig regering. Någonting liknande skedde när Miljöpartiet De Gröna 1998 eller år 2002 irriterade dåvarande statsministern Göran Persson, genom att företrädarna för De Gröna undersökte vad det fanns för alternativ innan man bestämde sig för att stödja en socialdemokratisk regering.

Har nu sett den senaste miniserien ”The Kennedys” om familjen Kennedy, denna släkt som bidragit med ett ganska stort antal personer som på olika sätt bidragit till USA:s politiska liv under 1900-talet. Trots att jag bara var drygt fyra år den gången i november 1963 – När John F. Mördades i Dallas; är jag en beundrare av denna familj. Om nu historieskrivningen stämmer har det ju med åren kommit fram en hel del mindre smickrande detaljer om denna amerikanska ”drömfamilj”. Samtidigt får man inte glömma att de minsann bokstavligt talat har bidragit med blod, svett och tårar. Serien ”The Kennedys” var väl rätt hyfsad, även om den fjärde och sista delen blev lite väl rappsodisk. Och även om filmmakarna fick in både det ena och det andra under seriens gång, tycker jag att de hängde upp lite väl mycket runt just John. Jag förstår att det är stort att ha varit president i en av de s.k. ”Supermakterna”, och att den vinkeln på familjen och det världspolitiska lockar dramaturger, men det har gjort så många dokumentärer och dramatiseringar om John F och hans tid. I USA:s över tvåhundraåriga historia, borde det finnas fler intressanta politiska personligheter att ta sig ann. Mitt minus vad det gäller det just sedda dramat är att det blev för mycket av president Kennedy och förhållandevis lite om vad de andra åstadkom.