Är något funktionshindrade tvingas lära sig själv att göra. I mitt inlägg den 12 maj 2012 under rubriken "Att göra det bekvämt för sig" skrev jag bl.a. följande: "...Att det kan vara skönt med vila i horisontalläge tycker även jag. Jag har dock en benägenhet att få mycket kraftiga hostattacker, bl.a. på grund av att slem samlas i luftrören när jag ligger ner. Förutom blåspipor och annan andningsgymnastik, ordineras jag att sitta upp – helst i min rullstol. Detta har jag i och för sig inget emot. Som rörelsehindrad blir jag nämligen mer rörlig i rullstol än i säng. I logikens namn borde det då vara smartare för mig att sitt alternativt halvligga i min rullstol av märket Permobil även på natten. Permobilen verkar kanske inte vid första påseendet lika bekväm som en säng. Men med utgångspunkt från mina hostbesvär anser jag permobilen lämpligare än sängen eftersom dagens permobiler med hjälp av sina elektriskt ställbara funktioner kan anpassas betydligt bättre till mina kroppsliga behov än vad de sängar jag stött på någonsin kan göra.

 

Men om man uttalar en vilja om att ha sin rullstol som ”säng” stöter man på en förskräckelse som grundar sig i konventionen om att sitta i rullstolen en hel dag – för att då inte prata om ett helt dygn skulle vara skadligt, ja på gräsen till plågeri och vanvård. För det första menar inte jag att det handlar om ett antingen eller, utan ett komplement. För det andra handlar det inte nödvändigtvis om 24-7 utan olika alternativ att alternera mellan. För mig handlar detta rullstolssittande inte om ett plågeri utan ett möjligt alternativ som måste vara upp till var och än att välja själv. Jag har inte haft mätinstrument på mig. Men hostattacker av det kraftigare slaget bedömer jag tar mer kraft liggande än sittande. Och varför skulle man annars vara så måna inom sjukvården om att få upp patienterna ur sängarna?"

Pratade med en kompis igår som helt nyligen hade mötts av samma attityd alltså: Att det väl var bekvämare i aängen än i rullstolen. I kompisens fall handlar det om krånglande lyftar som ska ses över. Han fick rekommendationen att stannade lyften och assistenterna blev tvugna att använda nödsänkning var det bäst att göra detta över sängen. Dels av säkerhetsskäl dels för att den personen som rekommenderade detta automatiska ansåg och antog att det var skönare att vistas i sängen än i rullstolen om liftstoppet skulle bli långvarigt. Rent praktiskt håller både jag och min vän med om att det är lättare men bekvämare i sängen än i rullstolen? Det skiftar nog från person till person... Men det är inte de enskilda händelserna som irriterar mig mest, utan den oreflekterade självklarheten ”experterna vet bäst”. Detta uttalas väl sällan, men mottagaren känner det. Yrkeskategorier inom sjuk- och friskvård är säkert välutbildade inom sina respektive områden, men det är fortfarande den person - som ni har till uppgift att hjälpa – som är expert på sin egen situation.