Anekdoterna på bloggen om handikapp i allmänhet och min egen cp-skada i synnerhet, ska inte tolkas som att jag söker medömkan. Utan jag hoppas kunna föra ut budskapet att ”Vi är ganska normala typer!”  Visst det är inte alltid så roligt att behöva dra med sig en stor åbäkig rullstol eller nödvändigheten att vara ganska välplanerad i min vardag. Men det är väl kanske inte alltid så roligt att behöva ha sina ”ritualer” med kontaktlinserna, eller sprutor för att underlätta ett liv med diabetes heller; men i alla dessa tre exemplen så måste vi.  Den stora skillnaden mellan mig som cp-skadad och ni andra, är att jag behöver ett större mått av handgriplig /synlig service. Vilket ibland kan vara mycket trevligt, rent ut av skojigt och stimulerande, medan det andra dagar bara känns jobbigt, skittråktigt och tröttsamt… Men det är ju bara att traska vidare på livets stig. Men en sak vill jag poängtera ”Behandla mig, som du själv vill bli behandlad!” Den inställningen kommer vi alla långt med…