Jag säger som föreläsaren, författaren m.m. Jonas Helgesson. Alla möjligheter i form av hjälp och stöd som medborgare med olika typer av funktionshinder kan erbjudas är både bra och positivt. Samtidigt hyllar jag min rätt som individ att få tacka nej. Ett sånt tillfälle har just inträffat. Ni som följt mig på blogggen vet att jag under det senaste halvåret haft delade meningar med min vårdgivare om Motomeden – elektrisk träningscykel – varit något för mig. Jag var tveksam från första början och den närmare bekantskapen har inte gjort mig mer positivt inställd. Nu har jag och min tränare kommit överens om att detta inte är något för mig, åtminstone inte i dagsläget, men jag har verkligen fått kämpa för att hävda min inställning och vilja i denna fråga. Under dessa månader har jag sökt likasinnade i cyberrymden – det vill säga sådana som jag, som trots våra fysiska handikapp inte är några stora fantaster när det kommer till egenträng… Trots att gensvaret varit klent – än så länge – tror jag att ni finns…

Idag upplevde jag något som härmed döps till ”Mitt Kinderägg”. Skulle skölja med vatten i samband med inhalationen av morgonmedicinen. Jodå det gick väl bra, men förutom att skölja svalde jag någon klunk och spilde något utanför. Se där: tre saker med ett vattenglas…

...går det? I måndags kväll när jag skulle gå och lägga mig, inträffade åter en sån där lite tokig incident som får mig att undra: - Kan man sova med rullstolen i sängen? Följande hände. Som rörelsehindrad och serviceberoende har ju jag och mina personliga assistenter en mängd tekniska hjälpmedel för att underlätta vardagen, däribland takliftar i sov och badrum för att underlätta förflyttningar. I måndagskväll spände min assistent i vanlig ordning fast lyftbanden för att förflytta mig från Permobilen till sängen. Allt verkade klaffat och klart så han började hissa uppåt. Lyftbanden spändes, men samtidigt kände jag hur rullstolssitsen – som är av ett ganska mjukt och formbart material - bara kom tätare och tätare om kring mig. Vad var detta? Jag hojtade till och vi stoppade liften. Det visade sig att vi hade kopplat ihop Permobilen med liften...

Nej käre läsare jag har inte haft sex.. – tyvärr, som rubriken kanske får dig att tro! Jag har tillbringat natten halvliggande i en av mina elektriska rullstolar, närmare bestämt den med formgjuten sits på. Och kära assistansbolag, innan ni och andra ”sociala myndigheter” går i taket och tror er se en massa anmälningar om illa skött vård alternativt service drälla in på skrivborden. Att tillbringa denna natt i elrullstolen var helt mitt eget beslut, så min assistent ska varken få kicken eller anmärkning. Möjligen guldstjärna.

Efter dessa typiskt svenska brasklappar, till saken. Jag har under en lång följd av år sovit mer eller mindre bra i de sängar jag haft, med totalt sett, en kurva som stadigt visar nedåt. Så som jag tidigare beskrivit har det handlat om allt från tilltagande ”ostbåge” på grund av min skolios, till ont i fötterna – speciellt hälarna – när de till följd av min spasticitet, borrar ner sig i madrassen. Att tvingas välja en natts sömn i en Permobil istället för en säng kan tyckas drastiskt. Det kanske det är men som vi säger här i Sverige ”Av pest eller kolera...” Visst känns det i ryggen, i höfter och lår; men dessa obehag uppvägs utan tvekan av att vakna och inte ha till närmelsevis så ont i fötterna som i vanliga fall. Det är inte så att jag direkt rekommenderar rullstolssovning… Som ett alternativ? Ja, det finns sämre… Var ifrån har jag fått idén? Från en av filmens stora skräckmästare Alfred Hitchcock . I filmen ”Fönstret åt gården” (1954) spelar James Stewart en ”Skjutjärnsfotograf” som efter en olycka tillfälligt hamnat i rullstol och inte alltid orkar gå och lägga sig. Vem som assisterar honom?  Bl.a. Grace Kelly… blivande furstinna av Monaco.

Efter lunchen behöver man ju ibland gå på toaletten. I dag skulle den ”MAS” som för kanske tio-femton års sedan ojade sig över hur jag hängde ”armkrok” i takliften sett mig. På den tiden hängde jag i en arm i taklyften, sagde myndighetsperson höll på att ”skita på sig”, när han för sin inre syn drog de yttersta konsekvenserna av en olycka till sin spets. Den gången tog han det strängaste löfte av mig att jag använde den dåtida liftkonstruktionen på eget ansvar. I dag är jag gammal? Och förståndig? Använder ett par mycket smarta lyftselar och ändå har jag väl inte varit så nära att rasa i golvet, som den gången för över tjugo år sedan, när toalettsitsen brakade ihop under dusch och jag rasade i golvet halkande på toalettens sittring och i golvet. Inte nog med det den gången, fotskrället fastnade i vattenledningsrören och stukade mig.

Dessa minnen väcktes till liv av måndagens toalettincident, när både jag och min assistent kanske var lite okoncentrerade på vad vi egentligen skulle göra. Vi hade dragit ner mina byxor och assistent drar mig framåt – ur rullstolens formsits. Med mig hängande i luften kommer jag och assisten uppenbarligen samtidigt på ”Javisst ja, kalsongerna!”. Mentalt kopplar jag om för att först åter bli placerade i rullstolen, lite omdisponeringar av lyfthjälpmedlen för att sedan få av de underplagg vi missat i första omgången. Men trots att befinner oss i närkontakt blir det uppenbarligen en miss i kommunikationen. Assistenten tror sig kunna dra ner kalsingarna med mig fortfarande hängande i selarna. Jag känner bara hur liften sänks, selarna slaknar, men vänta jag befinner mig ju inte i positionen ovanför sittbrunnen. Istället hissas jag nästan för bi den och ner mot golvet. Innan assistenten stannar liften. Vänder uppåt och får in mig i rullstolens sittbrunn, puh faran är över och allting fortsätter enligt gängse rutiner. Allting slutar lyckligt.

”MAS” står i detta sammanhang för ”Medicinskt Ansvarige Sjuksköterska”