Och så har det hänt igen! Vaddå? Den allsvenska matchen mellan Malmö och Djurgården fick avbrytas efter cirka tio minuter. Orsak: huliganer i publikhavet slängde pyroteknik omkring sig och utsatte medmänniskorna för fara. Jaha, och vad har detta med demokrati att göra. Om dessa sabotage fortsätter kan detta i förlängning innebära att idrott – oavsett gren – måste genomföras inför publikfria läktare, av säkerhetsskäl! Utan levande publik på den här typen av arrangemang tappar man minst 50 procent av dess gemenskap och charm. Arrangerande klubbar tappar stora intäkter i biljettförsäljning, mat och dryck, m.m. Publikfria läktare medför att sponsorerna tappar intresse, vilket leder till ännu lägre inkomster. De riktigt stora publiksporterna i dag, fotboll, ishockey, friidrott, tennis m.fl. sänds ofta i reklamfinansierade tv-kanaler och visst, där sänder man reklamen i avbrotten som lagts in just för detta ändamål, men jag tror inte att dessa kanaler heller är så intresserade av att stå ”värdar” för publikfria evenemang. Den sorts aktivitet som sport och idrott är skulle tappa mycket av sin självklara nerv som är en del och förutsättning för det hela. Och viktigast av allt: en liten grupp våldsverkare ska – enligt min mening – inte få styra och ta kontroll över medmänniskornas – allmänhetens val av fritidsaktiviteter. Det kallar jag ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.

En tragisk aspekt av det hel är att jag inte tror att dessa s.k. fans förstår hur deras våldsamma och olagliga aktiviteter, förstör för deras älskade klubbar som oförskyllt får bära ”hundhuvudet” för vissa anhängares aktiviteter…

I efterdyningarna till terrordåden i Osloområdet säger sig medieanalytiker i kommentarerna på nätet ha sett en ökad sympati för gärningsmannen. och en mer öppen främlingsfientlighet, vilken naturligtvis måste bemötas och på det sättet bekämpas. Riktigt vad man kan göra på kort sikt – mer än debattera – vet jag inte.

På längre sikt borde olika krafter i samhället, enskilda så väl som organisationer, myndigheter m.fl. gå samman och hjälpas åt att ta fram ett material i stil med ”Om detta må ni berätta – En bok om förintelsen 1933-1945” , av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine. Naturligtvis ska dagens mångkulturella samhälle speglas. Men min tanke är också att man bör bjuda in historiker som både kan ge en bild av det månkulturella Europa i äldre tider och hur Europa fått och givit influenser till andra världsdelar.

Under den s.k. ”Lasermannens” härjningar på 1990-talet, organiserades också en demonstration under parollen ”Utan invandrare stannar Sverige”. Främlingsfientlighet bottnar väl oftast i en okunskap och rädsla för det okände. Hur man praktiskt osv. bör gå till väga är nog andra bättre lämpade än jag att ta sig an. Då min fysiska rörlighet hindrar mig i detta avseende.

Handikappet! Det är inte min avsikt att framstå som en surputte som söker medlidande, jag vill förmedla bilder ur vardagen så mina medmänniskor ser vilka ”fåniga” hinder det finns mitt framför näsan på en del av oss. Saker och ting löser sig så det är på intet sätt en hjälplös herre som skriver det här men… Jodå, som jag skrev i mitt förra inlägg har jag haft en mycket bra dag, men det var framåt halv-sextiden det började strula sig. Kom ihåg att min mobiltelefon behövde laddas. Men på grund av egen förskyllan har mina laddningssladdar blivit ett riktigt ”ormbo”. Försökte en stund få tag på rätt sladd med hjälp av en sån här check griptång (handikapphjälpmedel), men gav upp innan jag blev alltför frustrerad. Min assistent hjälper mig ju när jag ska gå till sängs – om vi kommer ihåg det – men lugn skulle vi glömma så har jag ett fungerande trygghetslarm, om nöden så kräver. Jaha, det var mobiltelefonen det. Knappt hade jag väl lagt ifrån mig griptången för den här gången. Då gled fjärrkontrollen ner på golvet. Det var bara ut och hämta tången igen och leka katten som jagar sitt byte, mitt under rapport. Lugn, jag vann efter ex-minuters jagande. Förbannad är jag för trött för, ni som når till golvet med era händer… Var glad för det. Händerna är bättre gripinstrument och mycket smidigare. Guden, evolutionen – eller vad det nu är? Är mycket smartare än vi människor…

Att förövaren inte ångrar sig är nog inte förvånade utifrån det faktum att han uppenbarligen har ”hjärntvättat sig själv”. Vad som gripigt mig mycket starkt i dagens rapportering är den unga tjej som under de få sekunder hon stod öga mot öga med gärningsmannen, insåg att han höll på att ladda om. Tog hand om en liten kille och med kulorna vinande runt huvudet, sprang ut ur rummet, längs någon korridor och härmed rädde livet på både den lille och sig själv. Samt de stackars unga männen som hjälpte ”polismannen” att lyfta ner sin tunga last i båten, ovetande om vad de egentligen gjorde. Jag tycker mycket synd om dessa unga män idag, hade de inte råkat finnas på plats vid ”rätt” tidpunkt hade kanske utgången på Utøya blivit en helt annan.

Vänner detta är kanske ett blåögt upprop men, fredagen den 22 juli 2011. Dagen då Norge drabbades av den internationella terrorismen i stor skala.

I kväll går tankarna till vårt nordiska broderfolk de pojkar och flickor, kvinnor och män som fått sätt livet till i vad som i förstone ser ut som ett vansinnesdåd. Tankarna går även till de svårare och lättare skadade samt naturligtvis till alla anhöriga och anda berörda. Både norrmännen som individer samt Norge som nation måste få sörja, ta sig ur chocken – vilket på individnivå samt samhällsnivå säkert tar olika lång tid. Men när den akuta situationen klingat av, måste världssamfundet över politiska och religiösa gränser hitta gemensamma vägar framåt. Under vilka ”paraplyer” , organisationer eller bokstavskombinationer detta bör ske, är en svår käckfråga. En sak är dock säker; världen har förändrats mycket sedan 1989. Stormakter och s.k. supermakter måste slippa tvånget att vara ”världspolis” i alla lägen. Varje nation har rätt att försvara sin suveränitet. Samtidigt tror jag att den internationella samexistensen skulle må bra – ja betydligt bättre – av en mindre aggressiv attityd i det internationella samarbetet…

Visst det finns levnadsvillkor i andra delar av världen som vi i det så kallade väst har svårt att ta till oss och acceptera. Men vi liksom invånare i länder i andra världsdelar måste förstå att sammanjämkning av olika filosofier, tänke- och levnadssätt är en lång process. En process som tar mer än fyra, fjorton eller fyrtio år. Den tar antagligen flera hundra år. För oavsett tekniska landvinningar, är samhällomvandling en mycket långsammare, mer djupgående process. Visst måste vi hjälpas åt men jag tror vi i väst får akta oss att tro att vi alltid har de ”rätta” lösningarna på alla problem.

Jag är inte emot att ha kvar större eller mindre del av ”Open Art” och vad gäller priser eller liknande så är det väl en sak för den kommunala ekonomin och sponsorer med flera. Jag säger inte heller nej till en ”Open Art” varje år. Men man får nog tänka sig lite för. Om vi ska ha både ”Open Art” årligen och (om jag förstår Sundin rätt) behåller ett eller flera konstverk år från år. Konstverk i stadsbilden är både trevligt och intressant, men man får akta sig så att innerstaden efter ett antal säsonger inte blir överbelamrad med grejor, då finns det en risk att det ursprungligt goda syftet motverkar sig själv…

Hej, Det är alltså jag som är Pelle Permo. Vadå? Varför jag heter det? ganska enkelt, men kanske lite lustigt. Jag heter Per, men kallas Pelle. Född i mitten av 1950-talet i Hamra – en litet ställa några mil utanför Gothia. Jag har en neurologisk skada som medför att jag är beroende av rullstol av olika typer och personlig assistans i min vardag. Mitt rullstolsberoende gjorde att jag i skolan fick smeknamnet Pelle Permo, vilket har hängt med sedan dess.

Redaktionen vill tacka Pelle Spurt för många intressanta tankar och inlägg under det just avslutade fotbollsmästerskapet, när du nu tar en välbehövlig semester. Vem vet du kanske inte kan hålla fingrarna borta från tangenterna… Men vi ser fram att ha dig tillbaka till ishockeysäsongen. Innan Pelles plan lyfte mot okänd destination hade han vänligheten att rekommendera sin kusin. Så under herr Spurts frånvaro har Pelle Permo erbjudit sig att försöka fylla tomrummet. Vem är då denne främling. Ja, redaktionen hoppas ju att Pelle Permo ska bli en vän i läsarnas vardagsrum, liksom sin kusin. Pelle Spurt. Pelle Permo vill dock helst presentera sig själv genom att berätta anekdoter ur vardagslivet, som vi hoppas ni ska finna lustiga, dråpliga och i mellanåt tänkvärda… Med dessa ord hälsar vi Pelle Permo välkommen i gemenskapen!

VM-final i fotboll. USA-Japan, målmässigt jämt. Dock 1-0 till USA i 69:e minuten. Ska detta räcka? Nej inte just nu. 1-1 i 80:e minuten. Och med 5 minuter kvar av ordinarie speltid är det förlängningsläge. Trots en mer genomtänkt strategi av USA och Sundhage – i förhållande till Sverige – ser de inte ut att orka under ordinarie tid- Centimetrarna verkar inte ha så stor betydelse. Om man i mot sig får uthållighet, spelskicklighet och seghet. Oavsett vad USA säger utåt, tror jag också de är något förvånade över matchutvecklingen. 2-1 till i USA 103 minuten. Var detta segermålet. Nervöst från USA på slutet. 7 minuter kvar, osvuret är bäst i det här läget. 1116:e minuten utjämnat 2-2, ser ut att bli straffavgörande! Japanskorna kyligast i straffläggningen. Och sett över turneringen Värdiga Världsmästare. Även om straffläggning är något av ett lotteri, slog faktiskt Japan ut båda de skyhöga favoriterna. Tyskland och USA. Det är bara att ta seden dit man kommer och buga på japanskt vis…

Min första reaktion inför bronsmatchen. Stöder Thomas Dennerby när Hedvig Lindahl får fortsatt förtroende i målet. Ja, kanske en mindre bra dag mot Japan, men annars har hon ju varit bra. Hon är inte skadad, då tycker jag det skulle vara taskigt både mot Lindahl och hennes ersättare att byta målvakt. Avdelningen ”Klassiska sportklyschor” Ju längre oavgjort kan gynna fransyskorna. Eftersom det första gången de är så här långt i turneringen så är Frankrike ”hungrigast”. Mot detta kan Sveriges rutin och revanschlusta sättas. Personligen vill jag inte en förlängning. Våra svenska flickor hörde min bön. I matchminut 29 gör de 1-0. Jaaa! Alla är ju bra men Lotta Schelin har gjort en lysande första halvlek! Fortsätt såå… 1-1 efter 56 minuter! Järnpiller också! Jag om jag under mästerskapet så här långt haft någon uttalad kritik är det att svenskorna gör för få mål när chanserna ges. Öqvists utvisad, detta blir onödigt nervöst…Marie Hammarström (KIF Örebro) 2-1 till Sverige i 82:a minuten. Håll det nu tjejer! Jaaa!  SVENSKT BRONS 2-1 Sverige!!!

Årets Open Art Örebro 2011 bjuder på lite av varje. För dem av bloggens läsare som inte är bekanta med begreppet ”Open Art”, handlar det för Örebros del om att släppa ut konsten i stadens högst offentliga miljöer. Torg, gator gallerior, parker med mera. Årets mest omtalade installation ”Kaninen”, har get upphov till många kommentarer. Följande bilder är några smakprov:

Sällar mig till den delen av befolkningen som idag hyllar vår kronprinsessa och blivande drottning!

Japanskor, japanskor, japanskor! 3-1 till Japan i 64:e minuten. Jag var rädd för detta, men önskade det naturligtvis inte! Hoppas ändå på medalj för andra gången på åtta år, det skulle i alla fall vara bättre och framför allt oftare än herrarna. Blir det medalj på lördag, kanske Dennerby klarar sig? Annars ligger han nog risigt till…

Beatles gamla melodislinga från 1965 dök upp i mitt huvud. Väderleken kan ju inte hindra en att tänka på sommar. Har också haft Michael Wiehes textrad ”Sakta lägger båten ut från land”, ringande i öronen. För mitt inre ser jag en gaska gisten brygga i en lummig vik. En ruffad träbåt, med det blåa kappellet öppnat ovanför styrpulpeten så ock i aktern, sakta backa ut. Läger om rodret åt babord tills den går fri. Rätar upp slår framåt och med ett fast dovt dunkande från motorn, glider den iväg i det uppsprickande molntäcket. Ser ut att bli en fin dag på vattnet…

Undertecknad är en ganska flitig ”Soffidrottare” även om personlig fysisk ansträng i idrottens tecken är något jag aktar mig för. Mycket på grund av att jag hittills inte hittat någon gren som passat samtidigt som den väckt det personliga engagemanget i tillräcklig utsträckning. Bortsett från ridningen i min ungdom – som jag tyckte var superkul, men där mina fysiska förutsättningar inte räckte till i längden. Gångna helg har jag dock sett ett reportage i tv som verkligen retade min nyfikenhet. Inslaget som sändes i SVT, puffade för kronprinsessan Victorias fond. Kronprinsessan Victorias fond stödjer ju idrottsaktivitet som syftar till att ge barn och ungdomar med funktionshinder en meningsfull fritid. Helgens inslag visade elrullstolshockey. Antal spelare i varje lag verkade ligga mellan 3-6. Spelet gick till så att man hade en slags skyffel monterad på fronten på den specialdesignade elrullen. Med den skulle man ta bollen från motståndarlaget, passa till varandra och i bästa fall göra mål. Man hade ju också engagerat Peter ”Foppa” Forsberg, för största möjliga mediala uppmärksamhet… och inte mig emot. Vem som vann matchen? Ja, de både nybörjarna placerades i vart sitt lag och Foppa fick nog bita i det sura äpplet!

Förstå-sig-påarna på plats i Tyskland uppträder som om det var lugnt hela matchen när svenskorna besegrade australiensiskorna med 3-1. Kan hålla med om att det var trevligt med 1-0 och 2-0 redan under första kvarten. 2-1 i slutet på första halvlek kan jag också köpa, men när 2-1 höll i sig ganska länge in på andra halvleken – innan Lotta Schelin använde motståndarna som rundningsmärken – kände sig undertecknad nervös. Och nu har vi japanspöket att tas med. Håller tummarna för att ni håller ångan uppe även i nästa drabbning!

Att Australien gick vidare till kvarten, får betecknas som en stor överraskning. Att Frankrike slog ut England var mindre överraskande. Men att Japan besegrade värd och världsnationen Tyskland får nog betecknas som fotbolls-vm:s största skräll alla kategorier. Min idrottshistoriska mardröm är om Sverige slår Australien i dag och sedan får möta Japan i semin. Jag längtar inte efter en upprepning av Berlin-OS 1936, när radiomannen Sven Jerring myntade uttrycket: ”Japaner, japaner,  japaner…”, när Sveriges herrar oväntat förlorade mot sagda nation. Och tyvärr ser en parallell till 1936 inte ut att vara omöjlig. Gårdagens matchkommentatorer spekulersde mycket i om en eventuell tysk förlust skulle innebära Birgit Prinz sorti ur landslaget. Detta är mycket möjligt. Skulle inte förvåna om förbundskaptenen Sylvia Neid, även hon får tacka för sig…

Naturligtvis inser också jag att media antagligen drar fram de grövre – för att inte säga de grövsta – exemplen (som nu i Norrköping). Men bara det faktum att de finns så här flagranta fall att rapportera kring, borde vara varningsklockor nog. Jag utgår ifrån att majoriteten av vårdpersonal – oavsett anställningsform - är mycket inkännande och kompetenta medmänniskor. Deras arbete innebär både stort ansvar och förmodligen en ängels tålamod.  Jag skulle inte vilja byta med dem. Att sinnet kan rinna över någon gång är väl en sak, men därifrån till grova kränkningar och fysisk misshandel, borde steget vara mycket långt. Eller så fattar arbetstagare och arbetsgivare inte vad man sysslar med. För är detta ett medvet förhållningssätt – hemska tanke – är vi illa ute. Då vill inte jag bli gammal och dement, hänvisad till den svenska äldrevården. Det nu aktuella fallet är ju tuvärr inte det första och antagligen inte det sista, men denna grupp medborgare och medmänniskor hör ju till de svagaste i samhället. Och har väldigt svårt att göra sin röst hörd. Mitt tips till dessa personalgrupper är. Försök hålla er kalla i sådana här situationer. Jag inser att detta kan vara fruktansvärt svårt i den enskilda situationen – men försök tänka efter hur ni själva skulle vilja bli behandlade och handla där efter. Är det så att individer i personalgruppen tappar fattning alltför många gånger, ska naturligtvis detta påtalas och utredas. Men då borde man också tänka efter om man har valt rätt yrke.

Nu tänker jag mest personligt. Ibland får jag kommentarer att jag har för lite personliga foton på bloggen. Bl.a. mina fysiska förutsättningar gör att foto är lite svårt rent praktiskt - även om jag har trevliga assistenter som gärna hjälper till – så ligger musiken på skiva, CD, kassettband och via andra kanaler närmare. Och jag är väl inte den första att konstatera: Musikminnen kan etsa sig väl så starka. Blondie, ett New York-baserat nya vågenband från 1970-talet och deras ”Heart of Glass” strömmar just nu ut ur mina högtalare… Vilket påminner mig att musikjournalisterna den gången det begav sig hade lite svårt att definiera vilken sorts musik denna grupp spelade. Vad man kom fram till då är väl av akademiskt intresse? Bra är de i alla fall.

Sveriges fotbollsbrudar gjorde det! Vaddå? Slog USA! 2-1 till Sverige (som nog egentligen borde varit 3-1). Feldömd ofside på Lotta Schelin? Kul också att Lisa Dahlkvist (bördig från KIF Örebro) fick visa sin kyla när hon la straffen i mål. Nu ställs Sverige mot Australien i kvarten – ett av VM:s överraskningslag… Ingen underskattning om jag får be… Men visst bör ni ta dem tjejer. Och sist – men inte minst – en lyckospark här hemifrån…

Idag upplevde jag något som härmed döps till ”Mitt Kinderägg”. Skulle skölja med vatten i samband med inhalationen av morgonmedicinen. Jodå det gick väl bra, men förutom att skölja svalde jag någon klunk och spilde något utanför. Se där: tre saker med ett vattenglas…

Det händer att vänner och bekanta bekymrat skakar på huvudet åt ens frispråkighet på bloggen. Det är bara att hoppas att försynen står oss bi bevarande mig från alltför mycket tråkigheter som en konsekvens av min berättarglädje. Men när man ej förunnats med varken fru eller flickvän, måste webbens virtuella vita papper då och då få tjäna som substitut. Nu till saken: När detta skrivs har undertecknad precis kämpat sig igenom en halvkraftig hostattack till följd av tokigt sängläge, ansamling av slem som triggat igång hostan. På grund av mitt magbrock som tidigare omnämnts, blandas slemmet i hostan med magsafter som i sin tur blir till s.k. sura ”uppstötningar” det senare tror jag alla kan enas om – inte är något varken trevligt eller behagligt. Enligt läkarvetskapen är mitt magbrock delvis en följd av mitt rörelsehinder. På den punkten kan en lekman som jag inte säga emot dem. Däremot kan jag intyga att mitt funktionshinder inte underlättar sakernas tillstånd när det väl inträffar. Någon stans mellan dröm och verklighet, rycks jag ur min behagliga dvala för en X-minuter lång spastisk hostattack. Det är som regel inget farligt bara oerhört tröttsamt, äckligt och tråkigt. Nu när jag under några minuter fått ”spy min galla” över er mina kära läsare skall jag åter försöka komma till ro…

I grunden är jag positivt inställd till ny teknik och tekniska prylar som underlättar min vardag, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda.  Musiktjänster i datorn och mobilen. Detta är fantastiskt i sig om det inte vore så att de spelar låtarna från mina favoritalbum i fel ordning. Ja, jag vet att det går och fixa till med spellister taggar m.m. men det blir ändå merjobb för konsumenten. Dessutom törs jag vara så ”gammalmodig” och säga att kassettbanden också hade sina fördelar. Apropå kassettband. Som framskymtat i tidigare inlägg är ja en ivrig boklyssnare! Sedan kanske tio år eller något sådant finns det ett system för oss som lyssnar oss igenom böcker. Talböcker som lånas via biblioteken distribueras på s.k. DAISY-skivor, det är enkelt utryckt mp3-filer på en enda skiva. Det är ju praktiskt och bra men jag har inte hunnit få en ordentlig DAISY-spelare än. Skivorna går att spela i CD-spelare som läser MP3-filer, det uppstår bara ett litet problem. Om man som jag tycker om att läsa innan jag ska somna på kvällen… Jag är nämligen som många andra, somnar ifrån boken om det är riktigt mysigt. Vaknar några timmar senare av att någon pratar i mina öron. Vad är detta? Jo, det är någon snäll människa som sitter och läser för döva öron. Jag har ännu inte sett någon DAISY-spelare live, så jag vet inte hur det funkar, men min Walkman har ingen insomningsfunktion och då blir det lite tjatig att behöva ta om…