En svår etisk fråga.

NA
Är mycket medveten om att detta är en svår etisk fråga som kräver ett stort mått av balansgång och fin fingertoppskänsla. Men är personer omhändertagna eller inskrivna på särskilda boenden p.g.a. demensrelaterade sjukdomstillstånd, konstaterade av sjukvården. Borde den här typen av patienter kunna erbjudas något slags trygghetslarm – givetvis i samråd med anhöriga. Larmet borde gå att konstruera så att man kan programmera var bäraren brukar- samt får röra sig. Trygghetslarmet skulle aktiveras om bäraren – utan tillstånd – rör sig utanför angivet område, varvid någon form av trygghetscentral kunde direktlarma och underlätta sökandet. Bevekelsegrunderna för mina funderingar är att minska lidandet för patienten och oron hos patientens närmaste omgivning.

Avgiftsfri handikapparkering?

Har just läst bloggen "Christers funderingar" där författaren ifrågasätter varför handikapparkeringarna är avgiftsfria? Detta gjorde han på ett möte med berörda parter och fick då uppenbarligen en proteststorm emot sig. Jag är ju rullstolsberoende, men äger ingen egen bil. Det är också många år sedan jag regelbundet använde personbil som transportmedel. Vid en första anblick kan det ju verka både snällt och kanske rimligt med avgiftsfria handikapparkeringar, men tänker man några varv till håller jag med om att det blir en "positiv särbehandling" som skickar fel signaler - även om man kan ha viss förståelse om bilburna funktionshindrade slår vakt om hävdvunna förmåner - men låt oss vända på perspektivet en gång. Funktionshindrade som har tillgång till privatbil skulle faktiskt kunna vinna på att också betala parkeringsavgift. Då förvandlas det hela från en förmån till en fråga om rättigheter och jämställdhet i förhållande till medtrafikanterna. Alltså "behandling på lika villkor"! vilket i förlängningen skulle sätta större tyngd bakom kraven på fler och bättre handikapparkeringar!



Löften på det nya året...

NA
Jag säger inte att det är fel...säger bara: Känns detta igen?

Tur i oturen...

Även om det finns all anledning att oja sig över dåligt – för att inte säga uselt – väder i Sverige denna annandag jul 2011. Så ska jag som rullstolsberoende väl inte klaga för mycket. Jag tillhör åtminstone den kategori människor som inte prompt måste ut i eländet! Förutom alla kategorier av reparatörer och räddningstjänst som antagligen får jobba för högtryck en sån här dag; tänker jag på alla dem i andra serviceyrken, som tappert trotsar naturens makter… ger sig ut en sån här dag, för att vi andra ska ha det bra… TACK!


Schablonbilden av författarmöda...

Hittade ett talade stillieben på nätet.

En händelserik dag…

En händelserik dag som jag vill sammanfatta på följande vis: Svenska och utländska poesiälskare kan glädjas åt valet av Tranströmer till 2011 års nobelpristagare i litteratur, månne det dröja cirka 40 år innan Sverige blir aktuellt igen? På det lokala och regionala planet har man som medborgare den senaste tiden undrat hur det blir med kollektivtrafiken? Och får vi någon färdtjänst även nästa år? Nu verkar parterna ha enats så då får man väl hålla tummarna för att uppgörelsen håller? Själv spenderade jag en del av min dag på ”Anhörigdagen” arrangerad av Anhörigcentrum och Örebro kommun. Där övervar jag Mikael Anderssons föreläsning ”Tankens kraft”, om att klara ett normalt liv – vad det nu är – trots yttre förutsättningar som i förstone kan begränsa.


Jag har inte slutat tycka...

Är bara fullt upptagen med att få ordning både i mitt inre och yttre liv...

”När allting pajade i Pajala”

Var rubriken på ett ”På Minuten-ämne” som skådespelaren Stig Järrel, fick en gång i tiden. Jag och mitt handikapp har haft en dålig dag idag. Dvs. har tyvärr hamnat i situationer där mitt handikapp tydligt demonstrerat mina fysiska begränsningar och där tillgängliga hjälpmedel inte räckt till. Trots att jag är en van funktionshindrad, märker jag också hur min stubin blir kortare och kortare med stigande ålder…


Fruktansvärt, ofattbart…

Vad är det för kultur som börjas smyga sig in i äldrevården. På ett äldreboende i Växsjö slog personalen vad om när en boende skulle avlida. Inte nog med det, när patienten avlidit hånades den döda bl.a. satte man på den döda ett par solglasögon. Enligt telegram i Rapport – för att man tyckte detta var lustigt. Och den som slutligen vågade reagera och anmäla händelsen var en vikarie. Som tur är de ansvariga enligt uppgift avskedade. Men vad har denna vårdpersonal för människosyn?! Jag ska inte göra det, men jag skulle bara vilja svära och så omkring mig…

 


Livet – ett svårt pussel...

Livet, vännerna, kärleken – ett svårt pussel! Satt för en tid sedan och pratade med en god vän om hur livet ter sig, när man har en livslång följeslagare i form av ett fysiskt handikapp. Ni vet hur det är man sitter där och pratar om en det ena och en det andra… Hur det nu var kom vi in på kärleken mellan individer i ett parförhållande. Jag sa som sanningen är: att visst har jag många kvinnliga vänner och med en del av dem har jag en betydligt djupare vänskap än med andra. Däremot har jag ännu inte beskärts ynnesten att ha en kvinna som jag kunnat kalla min flickvän, fästmö, än mindre hustru. Och visst längtar jag… mer och mer med stigande ålder, kanske för det känns som om tiden börjar rinna ut… Mycket sådant här går ju under den lite vaga benämningen ”tillfälligheter”. Det kan vara en fördom som jag på något lurigt sätt fått inympad i mig. Men när jag var ung var det som om vi rörelsehindrade inte skulle hoppas för mycket på en tonårsförälskelse som så småningom ledde till en allt djupare relation. Och att för egen del få barn i ett förhållande eller äktenskap har väl aldrig föresvävat mig I första hand blev det så viktigt att visa omvärlden – speciellt de som inte verkade tro på mig – att även jag kunde klara mig på arbetsmarknaden och göra någon form av karriär. Sedan att denna s.k. karriär i det större perspektiven kanske inte är så mycket att yvas över är en annan sak. Då blev det för mig som för många människor längre upp på karriärstegen, privatlivet fick stå tillbaka. Privatliv föresten. Under mina sena tonår bodde jag hemma. Familjen och släkten hade säkert stöttat mig om ”fröken kärlek” kommit och knackat på. Som ung vuxen bodde jag med s.k. kommunal service och hade ingen som jag så där riktigt förtrolligt kunde sitta och prata med in på småtimmarna. Ingen som jag naturligt kunde gå ut på dansställen med häller. Sedan har vi rörelsehindrade det där ”lilla” problemet att på ett naturligt sätt få den nödvändiga fysiska kontakten med en motpart som vi eventuellt är mycket attraherade av. Såg en gång på 1990-talet en norsk trilogi om två bröder – dock inte tvillingar – som man fick följa från barnaåren till vuxna män. Och den av dessa två bröder som vid seriens slut hade bildat familj, konstaterad att där andra män och kvinnor kan förmedla sig genom den fysiska kontakten, där måste ofta vårt första initiativet vara verbalt. Det är heller inte så lätt med rullstolar och rollatorer, käppar och annat att smyga sig undan om man är på en ungdomsgård, festlokal eller liknande. Mitt substitut hittills kan verka fånigt, men är ofta vad jag tycker är vackra kvinnor som får pryda mina ”skrivbord” och eller skärmsläckare…  Nästa konstaterande kan kanske vid första anblicken låta långsökt, men mitt behov av daglig service och assistans gör inte kärlekslivet enklare. Förstå mig rätt. Både mina assistenter och de bolag de jobbar för skulle säkert sätta alla klutar till om de märkte att ”Aha den där sommarpojken har hittat en trevlig kvinna och de önskar spendera mer och mer tid tillsammans”, men här kommer vårt ”kära” byråkratsverige in i bilden. När man är en serviceberoende man som jag är det en massa myndigheter som ska kontaktas för extratid, så mina assistenter kan få sin lön. Livet har visserligen förändrats till det mycket bättre sedan jag fick en personlig och aktiv assistans. Men dels behöver jag ännu mer tid för att ha möjlighet att komma ut för att träffa folk. Dels behöver jag hitta vilka sammanhang som passar mig idag. När man väl lär känna nya vänner lite bättre tror jag man kan få hjälp av de vänner man har, men för att komma dit hän så behövs mer assistans, så man till exempel kan gå ut på restaurang eller dansställen, konserter, m.m. och att inte själva handläggningen av mitt ärende tar två månader och jag får beslutet fem veckor efter den aktuella konserten. Då har jag ju inget behov av det…


Den härliga tekniken…

Jag är inte stött, snarare lite förvånad. Skickade en vänförfrågan på en person som Facebook föreslog, fick svaret att användaren i fråga inte hade plats för fler kontakter. Svaret som sådant förvånar inte i detta fall. Jag förstår att förslagen om vänner som kommer upp på mina sidor också kommer upp med någon slags matematisk automatik som är inbyggd i systemet. Men då borde man väl också kunna se till att användare som ”fyll sin kvot”, stryks från listan över möjliga vänner?


Vad gör vi nu?

I efterdyningarna till terrordåden i Osloområdet säger sig medieanalytiker i kommentarerna på nätet ha sett en ökad sympati för gärningsmannen. och en mer öppen främlingsfientlighet, vilken naturligtvis måste bemötas och på det sättet bekämpas. Riktigt vad man kan göra på kort sikt – mer än debattera – vet jag inte.

På längre sikt borde olika krafter i samhället, enskilda så väl som organisationer, myndigheter m.fl. gå samman och hjälpas åt att ta fram ett material i stil med ”Om detta må ni berätta – En bok om förintelsen 1933-1945” , av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine. Naturligtvis ska dagens mångkulturella samhälle speglas. Men min tanke är också att man bör bjuda in historiker som både kan ge en bild av det månkulturella Europa i äldre tider och hur Europa fått och givit influenser till andra världsdelar.

Under den s.k. ”Lasermannens” härjningar på 1990-talet, organiserades också en demonstration under parollen ”Utan invandrare stannar Sverige”. Främlingsfientlighet bottnar väl oftast i en okunskap och rädsla för det okände. Hur man praktiskt osv. bör gå till väga är nog andra bättre lämpade än jag att ta sig an. Då min fysiska rörlighet hindrar mig i detta avseende.


Blandade känslor...

Kalla mig romantisk, blödig, eller vad ni vill. Runt omkring mig blir folk förälskade i varandra, flyttar ihop, förlovar sig och gifter sig. Allting både romantiskt och bra. Samtidigt andra vänner som av olika skäl väjer att separera. Jag tänker varken analysera eller sätta mig till doms över människors högst privata skäl i varken det ena eller det andra fallet. Rubriken tycker jag beskriver min sinnesstämning...

Dåden i Oslo...

Att förövaren inte ångrar sig är nog inte förvånade utifrån det faktum att han uppenbarligen har ”hjärntvättat sig själv”. Vad som gripigt mig mycket starkt i dagens rapportering är den unga tjej som under de få sekunder hon stod öga mot öga med gärningsmannen, insåg att han höll på att ladda om. Tog hand om en liten kille och med kulorna vinande runt huvudet, sprang ut ur rummet, längs någon korridor och härmed rädde livet på både den lille och sig själv. Samt de stackars unga männen som hjälpte ”polismannen” att lyfta ner sin tunga last i båten, ovetande om vad de egentligen gjorde. Jag tycker mycket synd om dessa unga män idag, hade de inte råkat finnas på plats vid ”rätt” tidpunkt hade kanske utgången på Utøya blivit en helt annan.


Jag bidrar...2

Trots mitt grava funktionshinder hävdar jag med bestämdhet att jag bidrar! Hurdå frågar ni? Likt de flesta svenskar har jag en grundlig utbildning. Grundskola, gymnasium och universitet. En universitetsutbildning som bl.a. ledde till att jag i mer en tjugo år arbetade som handläggare av kulturfrågor. De frågor jag och mina arbetskamrater hade ansvar för ledde i förlängningen till att många människor fick en meningsfull sysselsättning – både som yrke och eller fritidssysselsättning. Mitt handikapp gör mig beroende av service och hjälp av medmänniskor i vardagen. Denna service sker på en affärsmässig basis. Många människor har assistentrollen som yrke under längre eller kortare tid. Detta är ingen välgörenhet utan ett avlönat arbete som kräver kunskap och professionalism.  Eftersom många personliga assistenter är anställda inom privata företag i mitt fall ”Aktiv Assistans Tillsammans AB” så bidrar vi också till näringslivet och den fria företagsamheten. Det finns Personliga assistenter av båda könen och i alla åldrar, men många av assistenterna är relativt unga. Som samhället ser ut idag kan assistentyrket vara en bra hållplats, medan man funderar över sin egen inriktning här i livet…

Att bidra...

Detta är inget personangrepp på Svenskt Näringslivs representsnt Stefan Fölster - jag utgår nämligen ifrån att han utalade sig i egenskap av ovannämnda organisations företrädare. Men ett av de exempei som drogs fram i interjun var svampkunskap och det kanske i hastigheten blev lite fånigt. Om detta nu finns som universitetsämne så kan väl det i och för sig bidra till minst två saker. Ett rikare friluftsiv under svampsäsången och därmed en bättre arbetsinsats på jobbet. Den enskildes kunskap kan också minska risken för svampförgifyning. Men etersom fall av svampförgifyning förekommer är det väl bra om sjukvårdande myndigheter i allmänhrtens tjänst också har kunskap om dessa sjukfomar. Så här kan man hålla att motbevisa Svenskt Näringsliv på punkt efter punkt...

En dag för utsatta barn, del 2

På grund av samhällsklimatet har det kommit ut ett upprop bla. via facebook att idag 1 juli ska vara en dag - ett dygn faktiskt - när jag, du och alla andra genom tanke och handling bör tänka lite extra på utsatta barn världen över. Vita dagen kallas den för. Personligen ställer jag absolut upp och drar mitt lilla strå till stacken. Grundproblemet är ju att barn i alla tider har utnyttjats mer eller mindre. Man kan ju nära en stilla förhoppning att detta fenomen upphör någon gång i framtiden - även om jag är pesimist på den punkten. Som sagt jag tycker det borde vara självklart att ge barnen en så kärleksfull omgivning som möjligt. Samtidigt som det är något grundläggande fel när vi mäste utlysa den här formen av dagar!
Nu när vi börjar närma oss manifestationsgygnrts slut hoppas jag för det första att detta varit en väckarklocka angående sakernas tillstånd. Och för det andra att vi forsätter ge akt på detta även under det kommande året. Ordspråket säger ju att: Droppen urhålkar stenen!

En dag för utsatta barn, hm...

På grund av samhällsklimatet har det kommit ut ett upprop bla. via facebook att idag 1 juli ska vara en dag - ett dygn faktiskt - när jag, du och alla andra genom tanke och handling bör tänka lite extra på utsatta barn världen över. Vita dagen kallas den för. Personligen ställer jag absolut upp och drar mitt lilla strå till stacken. Grundproblemet är ju att barn i alla tider har utnyttjats mer eller mindre. Man kan ju nära en stilla förhoppning att detta fenomen upphör någon gång i framtiden - även om jag är pesimist på den punkten. Som sagt jag tycker det borde vara självklart att ge barnen en så kärleksfull omgivning som möjligt. Samtidigt som det är något grundläggande fel när vi mäste utlysa den här formen av dagar!

Möjligt - varför inte?

Som sagt jag kom ut idag också. Nu fattades det bara att man befann sig i Woodhouse´s förtrollade värld med slott och herresäten lite överallt. Där man också hade vänner/släktingar som bjöd in en. Var det nödvändigt fick man väl lära sig dricka five o´clock tea.

Jag tycker om Örebro, men sommartid bor man på lite fel sida stan. Närmare stadsparken och Stora holmen vore inga fel. 1967, hade svensk populärvetenskaps grand old man Bengt Feldreich  en serie tv-program där dåtidens vetenskapsmän och samhällsplanerare fick sia om framtiden. Dessa program sändes i repris runt millennieskiftet. En del angående den medicinska forskning hade väl då 1967 – träffat ganska rätt, medan vissa samhällsforskare hade alltför futuristiska tankar. Bl.a. var det någon som trodde att man i framtiden skulle kunna bogsera hela lägenheten med bohag och allt till lämplig plats. Detta är väl i praktiken fortfarande omöjligt – med undan tag för visa fristående hus – men som tanke tycker jag detta är mycket tilltalande! Då skulle jag bosätta mig i närheten av stadsparken på sommarhalvåret, om jag inte rent av drog till en annan stad. Stockholm någon vecka, västkusten en annan…


Bekymrad och beklämd...

Visst hade jag också skolämnen som jag tyckte mindre om, gymnastik och matte för att bara nämna två. Men ändå blir jag både bekymrad och beklämd när jag gång efter annan i tv-reportage hör hur barn och ungdomar sätter idrotten före boklig bildning. Det är inte min avsikt att vara någon slags moralgubbe. Om man t.ex. tycker att fotboll är livet framför allting annat så gärna för mig. Men när man bl.a. tar sitt idrottande som försvar eller förevändning att inte hinna lära sig läsa och skriva, då tror jag hela samhället är illa ute. Men man lär sig ju alla dessa färdigheter i skolan? Säger kanske någon. Förhoppningsvis stämmer detta, men för att bli bra på någonting så räcker det inte bara att lära sig grunderna; man måste öva också. Och det är där mycket av problemet verkar ligga idag. En kille tillfrågades om han planerade att läsa någon bok i sommar? Svaret blev nej bl.a. med hänvisning till fotbollsläger. Vart jag vill komma är att läs- skriv- och mattematikfärdigheter krävs även i idrottens värld. Tänk er nu att dagens killar och tjejer i 12-13 års åldern blir så bra att de kan ha sin hobby idrotten som yrke i framtiden. Jättebra och jättekul för dem. Blir de lika stora som Marta och Zlatan så har de säkert agenter och andra som sköter affärerna, men det är på vägen dit som de själva kommer ställas inför beslut där god läs vana och utvecklad skrivkunnighet är av nöden. Dessutom är det bara att kunna kolla så att man inte blir lurad. Jag rackar absolut inte ner på några enskilda pedagoger, men man blir betänksam när ungarna med ljus och troskyldig blick – oavsett nationalitet – går ut i livet med så endimensionell världsbild…


Tidigare inlägg
RSS 2.0