Norge, den 22 juli 2011
Jag vet att det finns olika synpunkter runt hur man/vi bör hantera Breiviks fruktansvärda dåd mot sina medmänniskor, landsmän och inte minst den öppna demokratin som vi hyllar och värnar. Men jag tror inte detta fruktansvärda dåd varken går eller ska tigas ihjäl. Idag har massmördaren visat att han har en ännu mer förvrängd syn än vad man kanske trott, när det framkom att han ”lyckats” med betydligt mindre än han själv ursprungligen planerat. Rättvisan måste ha sin gång med en så rättvis rättegång som omständigheterna tillåter. Vad utgången än blir, resten av sitt liv kommer han tillbringa i cell någon stans i Norge. Den ända rättvisa och ända rimliga utgången efter detta dåd som inneburit ett trauma för det öppna och demokratiska samhället, men nu gäller det att visa att demokratin försvarar vi med fredliga medel!
Per-Johan Ingberg, Örebro
Reinfeldt & Reinfeldt
Klang & Jubel tredje gången gillt?
Nu har Socialdemokraterna valt en ny ledare, igen! Efter valnederlaget 2006, tackade avgående statsministern tillika partiordföranden Göran Persson för sig; efter att ha lett SAP i elva år. Med klang och jubel valdes en nygammal kandidat – Mona Sahlin – på våren 2007 till ny partiledare. Äntligen! – tyckte många då – fick Sveriges största politiska parti sin första kvinnliga partiordförande. Första åren i opposition gick väl ganska hyggligt till den nya ledaren började bredda det socialistiska underlaget med sikte på en rödgrön regering efter den nästan ”självklara” valsegern 2010. Men vad var det som hände! Helt oförståligt… Väljarna föredrog en borgerlig majoritet även efter 2010 och regeringen Reinfeldt satt kvar. Den nyvalda och så hyllade partiledaren 2007 fick redan – med socialdemokratiska mått mätt – 2011 ta sin mats ur skolan, varpå man åter valde en trygg man, eller? Efter mindre än ett år tvingades Håkan Juholt för knappt en vecka sedan slänga in handuken. Var det hans fel eller det lag han byggt omkring sig? Det är väl som Juholt själv sagt: det får framtida forskning utvisa… Nå, på mindre än en vecka har man nu vaskat fram Stefan Löfven, får väl se hur länge han håller för de olika tryckförändringar dagens toppolitiker blir utsatta för. Den ovan beskrivna partiledarkarusellen får mig att dra mig till minnes när dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som mellan hösten 1976-1982, raljerade över den borgerliga majoritetens många regeringsbildningar, får väl se hur den socialdemokratiska ledningen ser ut efter valet 2014 – osvuret är bäst…
Att engagera sig
Det sägs om unga i dag, att i den mån de engagerar sig politiskt, så är det mest i en fråga – ställt mot 68:a vänstern och 1970-talet förmodar jag. Låt gå för att vi äldre medelåldringar och våra äldre kamrater uppfostrades i ett samhälle där man förväntades ta ställning till olika ”ideologipacket”. Jag tror faktiskt inte det finns många människor i de västerländska demokratierna som kan säga att de lever efter en spikrak ideologi livet igenom. Det är väl bra om den enskildes engagemang väcks i någon fråga, med tiden kan det komma fler… Dessutom kan det vara så att man under olika tider växlar fokus – bl.a. på grund av vilka frågor som är aktuella. Så länge man försvarar de demokratiska grunvärderingarna; bör man själv få avgöra bevekelsegrunderna för sitt eget samhällsengagemang.
Nyval...
Några visa medborgare kanske...
Invecklade turer om boendekostnad.
Jag påstår inte att S-ledaren har gjort fel för det kan jag inte bedöma, däremot känns det på den rapportering som kommit via media som om regelverket för riksdagens ledamöter behöver få sig en ordentlig revision så att det följer med sin tid. Vad jag tänker på är boendet för riksdagsledamoten i vår huvudstad, under pågående riksdag. Riksdagsledamöter som ej kommer från Stockholm har – i alla fall tidigare – haft övernattningsmöjlighet i – eller i nära anslutning – till sitt tjänsterum. Får man företroende som riksdagsledamot under en lång följd av år, så förstår jag fuller väl om man inte vill bo i sitt tjänsterum dygnet runt, året om. Som väljare tycker jag också detta borde vara ganska naturligt får de delar av riksdagshusets förvaltning som administrerar utbetalning av ersättning för ledamöternas boendekostnader. Så vitt mig är bekant är det inte ovanligt att ledamöterna efter en tid skaffar andra typer av övernattningslägenheter i andra delar av Stockholm, kanske t.o.m. egna bostäder om man rotar sig på den nya orten. Med detta följer helt naturligt att ens livspartner och eventuell familj också kommer till stan, eller att det bildas nya familjekonstellationer. Vart jag då vill komma med detta inlägg är att det inte borde vara något nytt om riksdagsledamoten hon eller han under sin tid som folkvald utkvitterar arvode plus boendekostnad, i linje med liknande uppdrag eller yrken. För vilken syn man än har på uppdraget som folkvald riksdagsledamot, är det väl sedan mitten av 1900-talet en heltidssysselsättning...
Rumphuggen partiledardebatt
Söndagens partiledardebatt i ”Agenda” var väl ett ypperligt tillfälle att markera sin demokratiska hemvist och hylla vårt demokratiska styrelseskick. Miljöpartiets Åsa Romson klarade med bravur att visa vad det partiet står i förhållande till sverigedemokraterna, trots att de visuellt befann sig på samma sida. Då borde väl de ”gamla rävarna” i socialdemokraterna och vänsterpartiet kunnat göra samma sak. Det är inte alltid bekvämt att försvara demokratin, men det måste göras. Som det nu blev fick statsministern verkligen utrymme att på sig ”statsmannakostymen”. Om det visuella intryckt är så viktigt så man inte vågar ställa upp om det inte passar, är man verkligen svag i ”tron”. Jag är medveten om att fp:s Bengt Westerberg gjorde en liknande markering mot ny demokrati på valnatten 1991, det var inte smartare då. Om man jobbar för att SD ska åka ur riksdagen 2014, måste man ju ta debatten med dem. Plenisalen i all ära, men jag tror att en tv-debatt på bra sändningstid har större genomslagskraft. Även om det går lite knackigt i för sverigedemokraterna i en del landsting och kommuner så tvivlar jag på att riksorganisationen faller sönder på liknande sätt.
Tre böcker om Fredrik Reinfeldt.
Har nu i snabb följd läst tre böcker om Moderata Samlingspartiets partiordförande, tillika Sveriges statsminister sedan oktober 2006. Mats Wiklunds bok ”En av oss” är en intervjubok som tillkom sedan Reinfeldt blivit Moderaternas partiledare 2003, och slutfördes innan den borgerliga valvinsten 2006. Anita Kratz ”Reinfeldt – Ensamvargen” utkom 2008. Det är en biografi men bygger till stora delar på interjuver/samtal som författaren och den avporträtterade haft från 1992-2008. Slutligen Björn Elmbrandts bok ”Fredrik Reinfeldt” 2010 kan läsas som en separat biografi, men är också en del i bokverket ”Sveriges statsministrar under 100 år” (2010) med Per T. Ohlsson som en av huvudredaktörerna. Det ovanliga med Elmbrandts bok – och det får väl egentligen beteckna alla tre – är som författaren själv konstaterar, att föremålet är inte ”en före detta” utan en i högsta grad aktiv politiker. Att partiledaren/statministern blir föremål för personporträtt och biografiska böcker av detta slag redan från början har hittills varit ovanligt, men kommer kanske bli allt vanligare i framtiden. Intresset kring Reinfeldt och hans politiska gärning tyder på att han lämnar få oberörda oavsett om man är positivt eller negativt inställd. Jag har inte gått igenom dem alla men har förstått vid läsningen av de tre ovannämnda att Fredrik Reinfeldt och Moderata Samlingspartiets kursförändring under han och hans medarbetares ledning fått det att börja klia i många skriftställares fingrar. Är man intresserad av svensk politisk nutidshistoria, är dessa titlar väl värda ett studium speciellt de två förstnämnda.
En svår balansakt
Vad var det ja sa...
Innan giftermålet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel sa kungen och kungahuset att svenska folket inklusive massmedia kunde sova lugnt, hovet skulle meddela när det var bröllop på gång. Så skedde också. Och i stort sett innan de tu var vigda var spekulationerna i gång om bruden var gravid eller inte. Eller… Har även i den frågan hävdat att vi lugnt kan invänta hovets officiella tillkännagivande – även om jag förstår att vissa media får sitt levebröd ur den här typen av gissningstävlan. I dag den 17 augusti anno 2011, kom så beskedet. Kronprinsessan förväntas nedkomma med en arvinge i mars 2012. Och nu tillåter jag mig en liten spekulation: Om nedkomsten förväntas i början av mars kan det kanske lika väl bli i slutet av februari och i så fall får väl vi som kan den Bernadotteska genialogin hålla några tummar för att det blir den 28 februari. Varför det? Jo, den 28 februari 2012 är det precis etthundra år sedan prins Bertil föddes. Och Bernadotterna brukar ju vara svaga för numrologi. Jag säger lycka till prinsessan Victoria och prins Daniel med den väntade tillökningen.
Sport och fritid – en del av vår demokrati!
Och så har det hänt igen! Vaddå? Den allsvenska matchen mellan Malmö och Djurgården fick avbrytas efter cirka tio minuter. Orsak: huliganer i publikhavet slängde pyroteknik omkring sig och utsatte medmänniskorna för fara. Jaha, och vad har detta med demokrati att göra. Om dessa sabotage fortsätter kan detta i förlängning innebära att idrott – oavsett gren – måste genomföras inför publikfria läktare, av säkerhetsskäl! Utan levande publik på den här typen av arrangemang tappar man minst 50 procent av dess gemenskap och charm. Arrangerande klubbar tappar stora intäkter i biljettförsäljning, mat och dryck, m.m. Publikfria läktare medför att sponsorerna tappar intresse, vilket leder till ännu lägre inkomster. De riktigt stora publiksporterna i dag, fotboll, ishockey, friidrott, tennis m.fl. sänds ofta i reklamfinansierade tv-kanaler och visst, där sänder man reklamen i avbrotten som lagts in just för detta ändamål, men jag tror inte att dessa kanaler heller är så intresserade av att stå ”värdar” för publikfria evenemang. Den sorts aktivitet som sport och idrott är skulle tappa mycket av sin självklara nerv som är en del och förutsättning för det hela. Och viktigast av allt: en liten grupp våldsverkare ska – enligt min mening – inte få styra och ta kontroll över medmänniskornas – allmänhetens val av fritidsaktiviteter. Det kallar jag ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.
En tragisk aspekt av det hel är att jag inte tror att dessa s.k. fans förstår hur deras våldsamma och olagliga aktiviteter, förstör för deras älskade klubbar som oförskyllt får bära ”hundhuvudet” för vissa anhängares aktiviteter…
Reflektioner
Eftertanke...
Ännu ett sorgens datum...
Vänner detta är kanske ett blåögt upprop men, fredagen den 22 juli 2011. Dagen då Norge drabbades av den internationella terrorismen i stor skala.
I kväll går tankarna till vårt nordiska broderfolk de pojkar och flickor, kvinnor och män som fått sätt livet till i vad som i förstone ser ut som ett vansinnesdåd. Tankarna går även till de svårare och lättare skadade samt naturligtvis till alla anhöriga och anda berörda. Både norrmännen som individer samt Norge som nation måste få sörja, ta sig ur chocken – vilket på individnivå samt samhällsnivå säkert tar olika lång tid. Men när den akuta situationen klingat av, måste världssamfundet över politiska och religiösa gränser hitta gemensamma vägar framåt. Under vilka ”paraplyer” , organisationer eller bokstavskombinationer detta bör ske, är en svår käckfråga. En sak är dock säker; världen har förändrats mycket sedan 1989. Stormakter och s.k. supermakter måste slippa tvånget att vara ”världspolis” i alla lägen. Varje nation har rätt att försvara sin suveränitet. Samtidigt tror jag att den internationella samexistensen skulle må bra – ja betydligt bättre – av en mindre aggressiv attityd i det internationella samarbetet…
Visst det finns levnadsvillkor i andra delar av världen som vi i det så kallade väst har svårt att ta till oss och acceptera. Men vi liksom invånare i länder i andra världsdelar måste förstå att sammanjämkning av olika filosofier, tänke- och levnadssätt är en lång process. En process som tar mer än fyra, fjorton eller fyrtio år. Den tar antagligen flera hundra år. För oavsett tekniska landvinningar, är samhällomvandling en mycket långsammare, mer djupgående process. Visst måste vi hjälpas åt men jag tror vi i väst får akta oss att tro att vi alltid har de ”rätta” lösningarna på alla problem.
Sport och underhållning - Vår tids "Opium för folken"...
Valborg och kunglig födelsedag
Hans Majestät konung Carl XVI Gustaf fyller idag 65 år. Om konungen vore en vanlig medborgare skulle han kunnat välja att bli så kallad ”folkpensionär” i och med detta, men det är ytterst få monarkier i världen där regenten väljer att abdikera, om man inte tvingas till det. På rak arm kan jag bara komma på en monarki i Europa där man haft den modellen under 1900-talet, Holland. Det intressanta med dagens opinionsundersökning angående stödet för vårt rådande statsskick, var att frågan inte handlade om monarki eller republik? Utan huruvida konungen skulle sitta kvar, eller träda tillbaka? Till förmån för kronprinsessan. Jag tror att de som vill ha en ny person på tronen nu, och som Sveriges statschef, inte är införstådda med våra kungliga och maktpolitiska traditioner på denna post. Förutsatt att det inte handlar om någon statsomvälvning, sitter regenten från sitt trontillträde till dess han eller hon går ur tiden. Om en svensk monark av hälsoskäl skulle behöva stöd för att utföra sina arbetsuppgifter, hämtar man detta stöd från sin efterträdare. Och så vitt jag kan bedöma finns i första hand kronprinsessparet redo att bispringa kung och drottning när så behövs. Personligen tycker jag att Hans Majestät kung Carl XVI Gustaf verkar vara vid god vigör för sin ålder.