Det är mååndag förmiddag och min kropp den känns så trött… Nej jag har inte partat i helgen, men varit lite för vaken i natt. Det är bara och inse – även om det är surt – man är inte så ung längre och det är inte nyttigt att underbalansera sömnkontot för kraftigt. Är ganska så teknikpositiv, men längtar ändå ibland tillbaka till öronsnäckornas och kassettradioapparaternas tid. När längden på kassetten reglerade insomningstiden. Tänk så många gånger man somnat till en god bok av t.cx. P.G. Woodhouse… Visst medges att insomningsfunktioner finns på laptops också, men det blir inte riktigt samma sak. Måste skaffa mig lite bättre datahygien...

Om det nu är detta som spökar? Innan vi fortsätter vill jag varna mina läsare: ”Har ni en ipad, läsplatta, mobilsurf, eller liknande? ”  Som medger bloggläsning vid frukostbordet – så läser ni detta på egen risk. I dag var det inget skönt uppvaknande, kände smaken av ”sura uppstötningar” i munnen plus halsbränna, vilket gav upphov till kraftig morgonhosta… Och när jag fällde upp ryggen i ”sittande”, så kände jag hur ”behoven” trängde på. Släppte på kranen, och kände att det läckte… Inte mycket, men tillräckligt. Helvete! Om det är uridomet som sitter fel eller strålen som är för pigg, vågare jag inte uttala mig om, men hoppas naturligtvis på det senare!

Beroende av samhällets insatser gör en till samhällets fånge och livet segt som sirap. Samhällets strukturer och byråkrati gör att tiden hinner springa ifrån behoven, lagar, regler, blanketter, befogenheter, trögrörliga nivåer. Allt fler medborgare som både har rätt och behov av samhälleligt stöd medför att maskineriet fungerar bakvänt. Den enskilde kan göra myndigheterna uppmärksamma på ett behov, men får sedan snällt vänta på att samhällsmaskineriet ska ha tid att hjälpa. Det är inte alltid den med störst behov kommer först utan ofta den som skriker högst. Och har man inte uthållighet missar man tåget… Den som denna sega samhällsmaskin är satt att hjälpa, tvingas bli som ett cirkusdjur och dansa efter domptörens pipa!

Nu är jag både arg, trött och förbannad på ”handikappbyråkrater” samtidigt är jag så trött både fysiskt och psykiskt på själva handikappet – sliten helt enkelt – att jag inte orkar skriva = skälla så mycket som jag egentligen har inom mig. I dag känns det mesta skit. Svullen fot – som visserligen inte gör ont – men som jag inte har riktig koll på varför jag fått. Permobil som inte passar bra i hemmet, sett till funktionen! Då får man de glada tillropen, fixa nya bord så går det mycket bättre! Jag vet men det ska göras också… En sits i rullstolen som jag just nu inte är så god vän med. Och även om jag kanske måste ge mig på den punkten, så avskyr jag att mina rullstolar ska få styra hur jag kan möblera hemma…

Och så har vi kommit till ännu ett ”roligt kapitel”, i äldre och s.k. handikappades vardag, färdtjänsten! Meningen var att jag skulle delta i ett möte i dag som anordnas av intresseföreningen ”Alla Tillsammans” förenigen har bjudit in företrädare för Länstrafiken till en diskussion om hur färdtjänsten ”fungerar” och vad som kan göras åt de uppenbara brister som finns. Detta ämne är på intet sätt nytt för mig, tyvärr…  Det finns naturligtvis ett antal synpunkter som är gemensamma för alla som utnyttjar s.k. kollektivtrafik. Man förväntar sig att de håller de utlovade tiderna. Anpassar körsättet efter just då rådande trafikförhållanden, så man som passagerare känner sig trygg och att chaufförerna har ett trevligt och korrekt uppförande. I sin yrkesroll är de sin arbetsgivares ansikte utåt, mot allmänheten. Detta är viktigt att tänka på och kanske ännu viktigare om företaget som chauffören arbetar för, utför arbetet på entreprenad åt någon annan uppdragsgivare.

Sedan kommer jag till de förhållanden som är specifika för oss färdtjänstberoende. Då tillkommer det att chaufförerna inte bara ska uppträda korrekt mot oss utan också mot vara assistenter/ledsagare. På senare år har jag allt oftare upplevt grova brister i förarnas uppträdande. Jag har noterat dessa brister men har svårt att uttala mig om felet beror på pressat arbetsschema, bristande utbildning eller helt enkelt enskilda personers brist på vanligt hyfs.

Lika viktigt är att man får ett bra och korrekt bemötande av beställningscentralens personal. När man åker färdtjänst måste man ju ringa och förbeställa dessa resor, då är det viktig att man blir väl bemött. Jag förstår att beställningspersonalen kan ha en stressig arbetssituation. Får man ett bra bemötande så får de ett bra bemötande i gengäld. Sedan är det ju mycket väsentligt att de tider man beställt hålls så bra som möjligt. Så man slipper stå och undra och ringa upp på nytt. Ett något lägre tempo i kontakten med beställningspersonalen kräver kanske fler anställda, men det skulle förmodligen också medföra färre misstag och därmed minskad irritation för alla parter.

Jag vet att länstrafiken sedan ett antal upphandlingsomgångar tillbaka valt bussar som kan sänkas för att underlätta i och urstigning för gående passagerare. Man har då också valt rullstolramper till dessa bussar istället för hissplattor. Som van färdtjänstanvändare – haft färdtjänst sedan slutet av 1960-talet – förespråkar jag hiss/lyftplatta – där så är möjligt.

Precis klar med förra inlägget. Backar jag rullstolen från pc:n, svänger upp vid tv-bordet. Sträcker mig för att ta lite godis. Samtidigt känner jag hur någonting fastnar i min skjortärm. Jag förstår vad som är på väg att hända, men hinner inte hejda mig. SWOSCH! Medicinkoppen med kvällens ranson av tabbletter rinner ut på bordet och ner på golvet, f-a-n, minst sagt.

Ja, jag vet att detta kanske inte världens bästa rubrik i dessa terrortider. Rubriken ska dock tolkas mera psykiskt. De allra flesta människor har någon form av både yttre och inre krav att förhålla sig till gentemot omvärlden, som handikappad men ändå önskan till ett aktivt liv - al a´ PJ - blir det ännu fler. Anhöriga, personliga assistenter, assistansbolag, serviceaktörer inom den kommunala hemtjänsten, kommunala samt landstingskommunala tjänstemän som måste ha sina synpunkter på min sociala välfärd. Sjukvården (för kropp och själ), aktörer inom transportsektorn osv osv. Denna uppräkning är helt enkelt ett konstaterande. Många handikappade så väl som icke handikappade har säkert liknande erfarenheter, för i samhället samspelar vi ju med varandra. men för handikappade av olika slag blir nog denna mängd kontakter ännu tydligare, eftersom våra behov tvingar oss att ha en mängd av de uppräknade så fysiskt inpå oss, handgripligen i vardagen.

Fromgjuten sits osv. i all ära… Har inte belönats med rullstolarnas Rolls-Royce direkt. Ont i kroppen och någon form av konkav nackspärr. ”Fan ta alla formgjutningar…” Så känns det just nu… Jag är väl medveten om att dessa känslor i kroppen – läs nervsignaler – skiftar från dag till dag, ja ibland timme till timme… Det kan mycket väl vara så att liggkomforten i sängen och sittkomforten i rullstolen hänger ihop. Egentligen är det väl inget fel på ”Anatomic SITT´s” arbete som sådant, mer än att ni skulle behöva finns tillgänga, i rummet intill; alla dygnets timmar för att kunna göra de justeringar som stunden kräver. Vad är det då? Mitt rörelsehinder? Just det… Även om stor del av min hjälpmedelsflotta syftar till att minimera det faktiska rörelsehindret i min vardag, så finns det där vare sig man vill eller inte. När jag får s.k. ”träsmak” eller andra känningar av mitt rörelsehinder, är det inte lika lätt att ändra ställning som för s.k. friska människor. Jag får väl försöka lägga mig ner och vila i stolen… Det är skönt, även om det till och från känns som slöseri med tiden. ”Om jag hade pengar…” för att citera en gammal slagdänga, så skulle min fysiska omgivning se helt annorlunda ut…