Daxformen?

Det är mååndag förmiddag och min kropp den känns så trött… Nej jag har inte partat i helgen, men varit lite för vaken i natt. Det är bara och inse – även om det är surt – man är inte så ung längre och det är inte nyttigt att underbalansera sömnkontot för kraftigt. Är ganska så teknikpositiv, men längtar ändå ibland tillbaka till öronsnäckornas och kassettradioapparaternas tid. När längden på kassetten reglerade insomningstiden. Tänk så många gånger man somnat till en god bok av t.cx. P.G. Woodhouse… Visst medges att insomningsfunktioner finns på laptops också, men det blir inte riktigt samma sak. Måste skaffa mig lite bättre datahygien...


Hälsotillståndet...

imgres

 

Hälsotillstånd… Känner mig som en ”hostande” Morris Minor från 1959.

Kära rullstolsanpassare...

Detta är inget klag på er, jag vet ju att allas vår avsikt är att "ta tag i" - som det heter på nusvenska - problemen efter sommaren. Men de senaste dagarna har jag suttit ganska bedrövligt, trots att jag hela tiden använder den forngjutna sitsen. tror inte det är något egentligt fel - mer än att jag kanske börjar "växa ur den"? Var bara tvungen att lätta mitt hjärta...

Hum, hum handikapp...

Som den förhoppningsvis någorlunda mogna man jag idag är vet jag att jag aldrig kommer skiljas från min ofrivillige livsledsagare - mitt funktionshinder. Men bara för att vi "utsetts" av slumpen att leva ett helt liv tillsammans betyder inte det att vi måste älska varandra... Som idag t.ex. Jag vet att allting ordnar sig till slut... Men inte vilken gång i ordningen genom åren som jag tappat ett föremål - denna gång ett CD-fodral - och sedan oavsiktligt låtit elrullstolen agera plastkross. De flesta som har någon erfarenhet av elrullstolar vet att olyckor av detta slag inträffar lite då och då - oftast oavsiktligt  - och även om det inte är någon stor materiel katastrof, blir jag så frustrerad! Hjälpmedlen jag har stött på genom livet är inte konstruerade för sådant här finlir! När jag var yngre var jag smidigare i kroppen och mina rullstolar lägre, då kunde man använda sina händer och på köpet höll man sig i fysisk trim. Nu är rullstolarna högre men mitt intresse för musik och film m.m. - som per automatik innebär att man handskas med skivor, band usb-minnen och liknande har inte avtagit...

På en bänk i vårväder...

Har varit ute i solen på shoppingrunda med min assistent. När dagens ärenden var undanstökade satte vi oss på en bänk i solen. DVS. min assistent slog sig ner på bänken och jag satt bredvid i min Permo. Rätt som det var när vi satt där, småpratande och njöt. Kom en äldre dam fram till oss och slog sig ner på samma plats. Först trodde vi bara att hon slog sig ner för att vila en stund, men omedelbart så tilltalade damen min assistent. Det visade sig att nykomlingen hade synpunkter på hur min följeslagare satt på bänken. Jag tycker inte det är något som helst uppseendeväckande om en kvinna sitter bekvämt uppkrupen på en bänk i solen, men det tyckte uppenbarligen vår äldre medsittare. Upprepade gången försöke hon övertala mitt sällskap att ta ner foten - det vill säga hälen - från bänken. Enligt den nyanlända damen var det en sanitär olägenhet att sitta med fötterna på bänken. Här ska sägas att parkmöbeln i fråga såg ganska skamfilad ut och inte verkade särskilt ny. Vi försökte ignorera vår medsittare med tystnad, men eftersom hon framhärdade uppstod ett ganska kort men livligt meningsutbyte, eftersom jag aldrig kan lära mig att hålla tyst i sådana här situationer. Slutet blev att jag och mitt sällskap - som varit där först - bröt upp och i vanlig ordning var jag ganska upprörd eftersom jag tyckte att både jag och min assistent blivit behandlade på ett oförskämt och nedlåtande sätt... Men egentligen är det väl synd om medmänniskor av den typ som vi i dag mötte, som inte har bättre saker för sig än att lägga sig i vad andra gör...

Förbaskade magbråck...

Om det nu är detta som spökar? Innan vi fortsätter vill jag varna mina läsare: ”Har ni en ipad, läsplatta, mobilsurf, eller liknande? ”  Som medger bloggläsning vid frukostbordet – så läser ni detta på egen risk. I dag var det inget skönt uppvaknande, kände smaken av ”sura uppstötningar” i munnen plus halsbränna, vilket gav upphov till kraftig morgonhosta… Och när jag fällde upp ryggen i ”sittande”, så kände jag hur ”behoven” trängde på. Släppte på kranen, och kände att det läckte… Inte mycket, men tillräckligt. Helvete! Om det är uridomet som sitter fel eller strålen som är för pigg, vågare jag inte uttala mig om, men hoppas naturligtvis på det senare!


Att köra rullstol

S är bl.a. "min" kunnige, snälle och ödmjuke rullstolstekniker. S. har huvudansvaret när det gäller min elrullstol av märket Permobil. Den Permobil jag kör idag, började jag använda mer kontinuerligt runt nyår 2011, detta är min tredje Permobil på raken. Den andra av dessa tre som har drivning och styrning på framhjulen. Och hjulen som bara svänger med de s.k. länkhjulen sitter bak. I drygt 30 år, från 1973-2005 har jag till övervägande del haft rullstolar med drivning bak, då de passat mig bäst. 2006 fanns det dock ingen återvändo, jag fick försöka lära mig Permobil med framhjulsdrift. Min hjälpmedelsutprovare och rullstoltekniker trodde nog mer på mig än vad jag gjorde själv. S, du sa: "Att det där lär du dig snart!" Och visst kan jag ta mig fram både i den Permobilen från 2006 och den jag har i dag. Men jag kör emot väggar och dörröppningar m.m. mer än jag tycker om. En hjälpmedelskonsulent jag hade för 20 år sedan, när vi skulle se över min lägenhet, sa något väldigt klokt. Ungefär så här: "Jag får alltid förklara för patienter som får ut sin första rullstol och deras anhöriga, att hemmet inte kommer se likadant ut sedan rullstolen kommit in i deras liv..." Vad denna kvinna menade var ju förstås att man kör emot både här och där med rullstolen och att det helt naturligt sätter sina spår. Det gör de och sådant får man leva med. Häri hade hon helt rätt, men de senaste veckorna med den nya stolen och formsitsen, känns det som jag inte kan ta en sväng runt en möbel eller köra genom en dörr utan att stöta till eller riva med mig något, och det ordentligt. Jag vet att det inte finns någon annan att skylla på en mig själv och trots sex års träning med framhjulsdrift, går det just nu inget bra...

sociala strukturer till förbannelse!

Beroende av samhällets insatser gör en till samhällets fånge och livet segt som sirap. Samhällets strukturer och byråkrati gör att tiden hinner springa ifrån behoven, lagar, regler, blanketter, befogenheter, trögrörliga nivåer. Allt fler medborgare som både har rätt och behov av samhälleligt stöd medför att maskineriet fungerar bakvänt. Den enskilde kan göra myndigheterna uppmärksamma på ett behov, men får sedan snällt vänta på att samhällsmaskineriet ska ha tid att hjälpa. Det är inte alltid den med störst behov kommer först utan ofta den som skriker högst. Och har man inte uthållighet missar man tåget… Den som denna sega samhällsmaskin är satt att hjälpa, tvingas bli som ett cirkusdjur och dansa efter domptörens pipa!


Ett samhälle fyllt av hinder...

Gårdagens inslag i Tvärsnytt (våra regionala nyheter) stämmer verkligen till eftertanke..
Missuppfatta inte min "Tumme upp" (på facebook) Det borde vara tumme ner. Mycket bra att både att Tvärrsnytt och gruppen "Enkelt avhjälpta hinder i Örebro" uppmärksammar detta PROBLEM!! Nu är det väl andra vintersäsongen i rad. Två säsonger för mycket! Hoppas inte det blir en tredje.
Problemet är väl också den "egofixerade" livsstil som är ett faktum i samhället idag och som uppmuntras. VISST är Sverige fullt av fina oegennyttiga medmänniskor, men tyvärr är det alltför många som inte upptäcker problemen förrän de drabbas av dem personligen...
Inslaget visades även i gårdagens rapport. Hoppas detta blir en väckarklocka! Men alla drabbade får väl kämpa vidare. Det märkliga är att även om vi rullstolsburna/rullberoende drabbas mycket hårt, finns det ju andra grupper som också har det väldigt svårt denna årstid. jag tänker på medmänniskor som på grund av sjukdom eller ålder har vårt att gå, använder sig av kryckor eller rollatorer. Cyklister, barnfamiljer med barnvagnar. Ja, egentligen alla som rör sig ute... Och oavsett familjekonstellationer eller vilka sociala nätverk man har, så borde de politiker och tjänstemän som ansvar för framkomligheten i vår stad, som privatpersoner ha råkat ute för liknande problem och då svurit en ramsa eller två...
Gropiga gator stoppar färdtjänst

Söndagssmockor till handikappbyråkrater...

Nu är jag både arg, trött och förbannad på ”handikappbyråkrater” samtidigt är jag så trött både fysiskt och psykiskt på själva handikappet – sliten helt enkelt – att jag inte orkar skriva = skälla så mycket som jag egentligen har inom mig. I dag känns det mesta skit. Svullen fot – som visserligen inte gör ont – men som jag inte har riktig koll på varför jag fått. Permobil som inte passar bra i hemmet, sett till funktionen! Då får man de glada tillropen, fixa nya bord så går det mycket bättre! Jag vet men det ska göras också… En sits i rullstolen som jag just nu inte är så god vän med. Och även om jag kanske måste ge mig på den punkten, så avskyr jag att mina rullstolar ska få styra hur jag kan möblera hemma…


Justerad - i Skitrullstol...

Med tanke på vad jag upplevt och hur jag mått/mår det senaste dygnen. Känner jag mig supertrött oh lite apatisk på rullstolsfronten, efterom jag inte mår så bra varken till kropp eller skäl och detta i sin tur till stor del beror på mitt "rullstoldinfärna". Sullen fot - som visserligen håller på att gå ner, för kort sits osv eller "ostbåge" det är bara att välja. I dagsläget känns både den nya och den gamla Permobilen som jämnbördiga tortyrredskap...

suck! Denna "underbara" färdtjänst

Och så har vi kommit till ännu ett ”roligt kapitel”, i äldre och s.k. handikappades vardag, färdtjänsten! Meningen var att jag skulle delta i ett möte i dag som anordnas av intresseföreningen ”Alla Tillsammans” förenigen har bjudit in företrädare för Länstrafiken till en diskussion om hur färdtjänsten ”fungerar” och vad som kan göras åt de uppenbara brister som finns. Detta ämne är på intet sätt nytt för mig, tyvärr…  Det finns naturligtvis ett antal synpunkter som är gemensamma för alla som utnyttjar s.k. kollektivtrafik. Man förväntar sig att de håller de utlovade tiderna. Anpassar körsättet efter just då rådande trafikförhållanden, så man som passagerare känner sig trygg och att chaufförerna har ett trevligt och korrekt uppförande. I sin yrkesroll är de sin arbetsgivares ansikte utåt, mot allmänheten. Detta är viktigt att tänka på och kanske ännu viktigare om företaget som chauffören arbetar för, utför arbetet på entreprenad åt någon annan uppdragsgivare.

Sedan kommer jag till de förhållanden som är specifika för oss färdtjänstberoende. Då tillkommer det att chaufförerna inte bara ska uppträda korrekt mot oss utan också mot vara assistenter/ledsagare. På senare år har jag allt oftare upplevt grova brister i förarnas uppträdande. Jag har noterat dessa brister men har svårt att uttala mig om felet beror på pressat arbetsschema, bristande utbildning eller helt enkelt enskilda personers brist på vanligt hyfs.

Lika viktigt är att man får ett bra och korrekt bemötande av beställningscentralens personal. När man åker färdtjänst måste man ju ringa och förbeställa dessa resor, då är det viktig att man blir väl bemött. Jag förstår att beställningspersonalen kan ha en stressig arbetssituation. Får man ett bra bemötande så får de ett bra bemötande i gengäld. Sedan är det ju mycket väsentligt att de tider man beställt hålls så bra som möjligt. Så man slipper stå och undra och ringa upp på nytt. Ett något lägre tempo i kontakten med beställningspersonalen kräver kanske fler anställda, men det skulle förmodligen också medföra färre misstag och därmed minskad irritation för alla parter.

Jag vet att länstrafiken sedan ett antal upphandlingsomgångar tillbaka valt bussar som kan sänkas för att underlätta i och urstigning för gående passagerare. Man har då också valt rullstolramper till dessa bussar istället för hissplattor. Som van färdtjänstanvändare – haft färdtjänst sedan slutet av 1960-talet – förespråkar jag hiss/lyftplatta – där så är möjligt.

 


Bergodal-bana

Ännu en dag med turbulenta frågor samt en sinnenas och själens bergodal-bana!

Inte heller kunden är ofelbar...

Precis klar med förra inlägget. Backar jag rullstolen från pc:n, svänger upp vid tv-bordet. Sträcker mig för att ta lite godis. Samtidigt känner jag hur någonting fastnar i min skjortärm. Jag förstår vad som är på väg att hända, men hinner inte hejda mig. SWOSCH! Medicinkoppen med kvällens ranson av tabbletter rinner ut på bordet och ner på golvet, f-a-n, minst sagt.


Hjälp, Jag sprängs...

Ja, jag vet att detta kanske inte världens bästa rubrik i dessa terrortider. Rubriken ska dock tolkas mera psykiskt. De allra flesta människor har någon form av både yttre och inre krav att förhålla sig till gentemot omvärlden, som handikappad men ändå önskan till ett aktivt liv - al a´ PJ - blir det ännu fler. Anhöriga, personliga assistenter, assistansbolag, serviceaktörer inom den kommunala hemtjänsten, kommunala samt landstingskommunala tjänstemän som måste ha sina synpunkter på min sociala välfärd. Sjukvården (för kropp och själ), aktörer inom transportsektorn osv osv. Denna uppräkning är helt enkelt ett konstaterande. Många handikappade så väl som icke handikappade har säkert liknande erfarenheter, för i samhället samspelar vi ju med varandra. men för handikappade av olika slag blir nog denna mängd kontakter ännu tydligare, eftersom våra behov tvingar oss att ha en mängd av de uppräknade så fysiskt inpå oss, handgripligen i vardagen.

 



...inte rullstolarnas Rolls-Royce direkt...

Fromgjuten sits osv. i all ära… Har inte belönats med rullstolarnas Rolls-Royce direkt. Ont i kroppen och någon form av konkav nackspärr. ”Fan ta alla formgjutningar…” Så känns det just nu… Jag är väl medveten om att dessa känslor i kroppen – läs nervsignaler – skiftar från dag till dag, ja ibland timme till timme… Det kan mycket väl vara så att liggkomforten i sängen och sittkomforten i rullstolen hänger ihop. Egentligen är det väl inget fel på ”Anatomic SITT´s” arbete som sådant, mer än att ni skulle behöva finns tillgänga, i rummet intill; alla dygnets timmar för att kunna göra de justeringar som stunden kräver. Vad är det då? Mitt rörelsehinder? Just det… Även om stor del av min hjälpmedelsflotta syftar till att minimera det faktiska rörelsehindret i min vardag, så finns det där vare sig man vill eller inte. När jag får s.k. ”träsmak” eller andra känningar av mitt rörelsehinder, är det inte lika lätt att ändra ställning som för s.k. friska människor. Jag får väl försöka lägga mig ner och vila i stolen… Det är skönt, även om det till och från känns som slöseri med tiden. ”Om jag hade pengar…” för att citera en gammal slagdänga, så skulle min fysiska omgivning se helt annorlunda ut…


RSS 2.0