Min dagform är sådan att jag vill låna gamle Catos uttalande om att ”…Kartago bör förintas…” och avsluta mina uttalanden med ”För övrigt anser jag att alla magbrock bör förintas!”

Och det är klart att vi alla ska hylla våra dagars upphov, liksom systrar och döttrar även om målet måste vara att den här typen av märkesdagar ska bli överflödiga: Därför sätter jag släkt och vänner av det motsatta könet först. I detta busväder får alla ni tappra damer som ser till att service, vård och omsorg går runt sådana här dagar en speciell tanke!

Debatten om vilken pensionsålder som ska gälla i Sverige riskerar att åter blossa upp sedan moderatledaren Fredrik Reinfeldt återlanserat idén om 75 års ålder som ett rimligt mål för framtida pensionsålder. Det som är problemet för förespråkarna av höjd pensionsålder samtidigt som det är en fördel för motståndarna är att det i den förenklade diskussionen som medierna älskar gäller att slå fast vilken högsta pensionsålder som framför allt socialdemokraterna förespråkar respektive moderaterna, för att därefter kunna koka ner x år respektive y år till en sifferexecis är det mumma för dem som ska föra den ”allmänna debatten”. Socialdemokratiska företrädare har redan börjat damma av det gamla vanliga yviga argumenten om hur arbetsgivarna ”bryter ner” de stackars arbetarna som ”tvingas” arbeta till man är minst 75. Här är det minst två felslut man medvetet använder sig av om man förespråkar socialdemokraternas linje. För det första: man tror att välfärdsmodellen fortfarande bygger på de premisser som gällde mellan 1950-1980-talen om tillväxt osv. För det andra Socialdemokrater och fackföreningsföreträdare riskerar att gå i sin egen fälla; agera som om man hade minst 50 procentigt stöd i ryggen. För det tredje: man väljer mycket nogsamt att inte lyssna på moderatledarens fortsatta argumentation nämligen att den modell som han och det parti han företräder, förespråkar en flexibel modell där varken yrkesval eller pensionsålder ska bygga på kollektiva lösningar, utan just individuella hänsynstaganden. Själv är jag en bit över femtio och just nu pensionär, men vem vet vad framtiden har att erbjuda?

Naturligtvis minns jag inte min egen födelse och vet inte vad mina föräldrar fick för grundtips när min CP-skada konstaterats. Men jag blir så arg och förbannad när jag nu på mindre än ett år hört tre medmänniskor berätta hur deras föräldrar tolkade de negativa besked som de fick angående barnens chanser att överleva och komma framåt i livet. Jag inser också att ansvarig sjukvårdspersonal möjligen har en etisk-moralisk skyldighet av förbereda de nyblivna föräldraparet på att det ser mörkt ut, men släck inte hoppet onödigt tidigt. De som berättat om den här typen av besked har varit i åldern runt femtio och ner mot tjugo år. Det som gör mig både ledsen och upprörd är att tron på oss med funktionsnedsättningar – och hur vårt liv kan komma att gestalta sig – verkar varit lika låg på 1950/60-talet som på 1990-talet. Som lekman vill jag ge sjukvården rådet:

Försök vara positiv – även om det verkar mörkt när ett handikappat barn föds. Jag tror i grund ni gör ert bästa. Jag förstår också att det är svåra besked att ge, samtidigt som mottagarna kanske har omedvetna försvarsmekanismer – som blockerar budskapet. Men oavsett starten i livet måste man väl försöka ge ett hopp, så inte föräldrar och barn har en hundraprocentigt negativ bild att kämpa mot…[1]

[1] Ovanstående skrivet efter att ha sett första avsnittet av SVT:s ”Mot alla odds”. Samt läst beskrivningar i självbiografierna: ”Armlös, benlös men inte hopplös” av Mikael Andersson. Och ”Grabben i kuvösen bredvid” av Jonas Helgesson.

Vet inte om jag är ensam med mina associationer, men på lite avstånd ser den här reklamen för ishockey-vm 2012 mer ut som ”Gustav Vasa befriar Sverige”. Och visserligen fascinerar båda företeelserna – men kanske inte på samma gång…

Dagens inlägg får bli mina reaktioner på ett par aktuella fennomen.

Det vardagsnära våldet människor emellan:

Samt hur den en gång så hyllade assistansreformen riskerar att förstöras av oegentligt utnyttjande:

Risk att personer med assistansbehov kommer att bli ifrågasatta | Nyhetsarkivet

Ja! För det första är ju dessa bedrägerier och utnyttjande av förmåner man varken är i behov av eller har rätt till fruktansvärt i sig. För det andra är det bedrövligt om vi som verkligen är i behov av detta stöd och denna service får det mycket tuffare att förhandla till oss vår rätt! Jag är precis som ni uppriktigt oroad...

Som sagt de delar av ”Anhörigdagen” som jag tog del av igår var mycket minnesvärda. Två saker som jag ändå vill påtala och som inte handlar om arrangörsskapet, utan åhörarna. Personligen upplevde jag att det var ganska mycket liv och rörelse under själva föreläsningen. ”Spring” i föreläsningslokalen under pågående program, vilket både arrangörer och föreläsare hade bett att vi som åhörare skulle försöka undvika. Som mina läsare vet är jag rullstolsberoende, det var vi många som var under gårdagens begivenhet. Att den allmänna hänsynen till oss som tar oss fram med hjälp av rullstol tyvärr är rätt dålig i samhället i stort är väl ingen nyhet, men att man nästan blir nersprungen av gående personer i ett sammanhang där olika typer av funktionshinder står i centrum, tycker jag är svagt.

Jag vet, det kanske är dumt att självplåga sig genom att se serien ” En andra chans”! Men varifrån får ”alla duktiga” handikappade sin energi? Det låter säkert jätttedumt när man säger att en typ av handikapp är ”bättre” att ha än något annat. Naturligtvis går inte den enskildes strapatser, problem och sorger att jämföra på det viset. Även om jag vidhåller att mitt intresse för fysisk egenträng är noll, satt mot att lyssna på en bok om eller av statsminister Fredrik Reinfeldt. De intellektuella värdena är för mig personligen mycket betydelsefullare i det andra fallet. Varsågod att kalla det lathet. Men mina fysiska framsteg i min träning har hittills varit så små i förhållande till insatsen. Jag kan förstå objektivt sett att träning – beroende på vilket handikapp man har – är bra. Jag köper också att det är fysioterapeutens uppgift att ”peppa” mig, men jag blir upprörd – för att inte säga arg – över att ”motionens Höga Visa” är så utbred och officiellt sanktionerad i Sverige; att man som handikappad ses som ännu lite konstigare – än vanligt - om man är ointresserad av fysik motion för egen del.

Naturligtvis inser också jag att media antagligen drar fram de grövre – för att inte säga de grövsta – exemplen (som nu i Norrköping). Men bara det faktum att de finns så här flagranta fall att rapportera kring, borde vara varningsklockor nog. Jag utgår ifrån att majoriteten av vårdpersonal – oavsett anställningsform - är mycket inkännande och kompetenta medmänniskor. Deras arbete innebär både stort ansvar och förmodligen en ängels tålamod.  Jag skulle inte vilja byta med dem. Att sinnet kan rinna över någon gång är väl en sak, men därifrån till grova kränkningar och fysisk misshandel, borde steget vara mycket långt. Eller så fattar arbetstagare och arbetsgivare inte vad man sysslar med. För är detta ett medvet förhållningssätt – hemska tanke – är vi illa ute. Då vill inte jag bli gammal och dement, hänvisad till den svenska äldrevården. Det nu aktuella fallet är ju tuvärr inte det första och antagligen inte det sista, men denna grupp medborgare och medmänniskor hör ju till de svagaste i samhället. Och har väldigt svårt att göra sin röst hörd. Mitt tips till dessa personalgrupper är. Försök hålla er kalla i sådana här situationer. Jag inser att detta kan vara fruktansvärt svårt i den enskilda situationen – men försök tänka efter hur ni själva skulle vilja bli behandlade och handla där efter. Är det så att individer i personalgruppen tappar fattning alltför många gånger, ska naturligtvis detta påtalas och utredas. Men då borde man också tänka efter om man har valt rätt yrke.

Har fått frågan av goda vänner via Facebook om vår nationalsång ska sjungas på skolavslutningen? Mitt svar är: Självklart ja! Jag har uppfattat många års diskussion om nationalsång vid högtider i Sverige som så… Att invandrare och s.k. nysvenskar är mer frågande inför vår egen tvehågsenhet att använda våra nationella symboler än de. De verkar vara av samma åsikt som jag. Självklart ska vi använda våra nationella symboler så länge de används på rätt sätt! Sveriges flagga och Sveriges nationalsång är allas egendom. Om vi tror oss bli politiskt korrekta om svenskarna i gemen slutar använda landets främsta symboler, så har ju extremisterna segrat…