Ett klassiskt citat i ny skepnad:

Min dagform är sådan att jag vill låna gamle Catos uttalande om att ”…Kartago bör förintas…” och avsluta mina uttalanden med ”För övrigt anser jag att alla magbrock bör förintas!”


Nej, jag ångrar ingenting... Va?

Då och då hör man när folk tittar tillbak på sina liv: "Nej jag ångrar ingenting." Kanske i det stoa perspektivet, men går man in på enskildheter tror jag alla har saker man skulle velat göra på annat sätt. Att jag hade fallenhet för samhällskunskap och historia är inget jag ångrar idag, men om man hade haft lika lätt för matte och språk hade det ju inte suttit i vägen i dessa Internetkommunikationstider...

Internationella Kvinnodagen!

Och det är klart att vi alla ska hylla våra dagars upphov, liksom systrar och döttrar även om målet måste vara att den här typen av märkesdagar ska bli överflödiga: Därför sätter jag släkt och vänner av det motsatta könet först. I detta busväder får alla ni tappra damer som ser till att service, vård och omsorg går runt sådana här dagar en speciell tanke!

 


Pensionsåldern...

Debatten om vilken pensionsålder som ska gälla i Sverige riskerar att åter blossa upp sedan moderatledaren Fredrik Reinfeldt återlanserat idén om 75 års ålder som ett rimligt mål för framtida pensionsålder. Det som är problemet för förespråkarna av höjd pensionsålder samtidigt som det är en fördel för motståndarna är att det i den förenklade diskussionen som medierna älskar gäller att slå fast vilken högsta pensionsålder som framför allt socialdemokraterna förespråkar respektive moderaterna, för att därefter kunna koka ner x år respektive y år till en sifferexecis är det mumma för dem som ska föra den ”allmänna debatten”. Socialdemokratiska företrädare har redan börjat damma av det gamla vanliga yviga argumenten om hur arbetsgivarna ”bryter ner” de stackars arbetarna som ”tvingas” arbeta till man är minst 75. Här är det minst två felslut man medvetet använder sig av om man förespråkar socialdemokraternas linje. För det första: man tror att välfärdsmodellen fortfarande bygger på de premisser som gällde mellan 1950-1980-talen om tillväxt osv. För det andra Socialdemokrater och fackföreningsföreträdare riskerar att gå i sin egen fälla; agera som om man hade minst 50 procentigt stöd i ryggen. För det tredje: man väljer mycket nogsamt att inte lyssna på moderatledarens fortsatta argumentation nämligen att den modell som han och det parti han företräder, förespråkar en flexibel modell där varken yrkesval eller pensionsålder ska bygga på kollektiva lösningar, utan just individuella hänsynstaganden. Själv är jag en bit över femtio och just nu pensionär, men vem vet vad framtiden har att erbjuda?


Helg med två ansikten.

Efter en intenssiv fredag-lördag, för att följa de inrikespolitiska turerna kring socialdemokratin. Blev det en seg söndag i sportsoffan. Tror inte sossarna hunnit lösa sina interna problem under dagen, men det blir till att följa nyheterna.

Läkarskrået, skärp er!

Naturligtvis minns jag inte min egen födelse och vet inte vad mina föräldrar fick för grundtips när min CP-skada konstaterats. Men jag blir så arg och förbannad när jag nu på mindre än ett år hört tre medmänniskor berätta hur deras föräldrar tolkade de negativa besked som de fick angående barnens chanser att överleva och komma framåt i livet. Jag inser också att ansvarig sjukvårdspersonal möjligen har en etisk-moralisk skyldighet av förbereda de nyblivna föräldraparet på att det ser mörkt ut, men släck inte hoppet onödigt tidigt. De som berättat om den här typen av besked har varit i åldern runt femtio och ner mot tjugo år. Det som gör mig både ledsen och upprörd är att tron på oss med funktionsnedsättningar – och hur vårt liv kan komma att gestalta sig – verkar varit lika låg på 1950/60-talet som på 1990-talet. Som lekman vill jag ge sjukvården rådet:

Försök vara positiv – även om det verkar mörkt när ett handikappat barn föds. Jag tror i grund ni gör ert bästa. Jag förstår också att det är svåra besked att ge, samtidigt som mottagarna kanske har omedvetna försvarsmekanismer – som blockerar budskapet. Men oavsett starten i livet måste man väl försöka ge ett hopp, så inte föräldrar och barn har en hundraprocentigt negativ bild att kämpa mot…[1]



[1] Ovanstående skrivet efter att ha sett första avsnittet av SVT:s ”Mot alla odds”. Samt läst beskrivningar i självbiografierna: ”Armlös, benlös men inte hopplös” av Mikael Andersson. Och ”Grabben i kuvösen bredvid” av Jonas Helgesson.


Dubbla budskap...?

Vet inte om jag är ensam med mina associationer, men på lite avstånd ser den här reklamen för ishockey-vm 2012 mer ut som ”Gustav Vasa befriar Sverige”. Och visserligen fascinerar båda företeelserna – men kanske inte på samma gång…

 

 


Dagens samtalsämne...

Aftonbladet
Om detta hade varit en snabbt påkommen o överraskande händelse skulle jag kunna förstå dem, vars hjärta blöder för Saab. Men detta är ju en runt trettio-årig "industrikris" som förhoppningsvis får sitt logiska slut. Jag hoppas att alla Saabanställda får sina rättmätiga löner och samhällets stöd att hitta trygga jobb som man kan försörja sig på!

Tendenser som bedrövar – och måste stoppas:

Dagens inlägg får bli mina reaktioner på ett par aktuella fennomen.

 

Det vardagsnära våldet människor emellan:

 

na.se
Två kvinnor misshandlades inne på en krog i centrala Örebro strax före klockan två i natt.
Det är möjligt att jag är gammeldax o blåögd. Utan att veta exat vad som ligger bakom dagens nyhetsartikel undrar jag: Vad händer i vårt samhälle idag? Jag utgår ifrån att andemeningen i Magnus Ladulås fridslagar från 1200-talet fortfarande finns i svensk lagstiftning, men ändå: Familjefrid (innefattande alla familjemedlemmar) och samhällsfrid(min improviserade tolkning skulle innebära att man fritt och lugnt kan röra sig utan att bli antastad så länge man inte stör andra),

Samt hur den en gång så hyllade assistansreformen riskerar att förstöras av oegentligt utnyttjande:

 

Risk att personer med assistansbehov kommer att bli ifrågasatta | Nyhetsarkivet

Ja! För det första är ju dessa bedrägerier och utnyttjande av förmåner man varken är i behov av eller har rätt till fruktansvärt i sig. För det andra är det bedrövligt om vi som verkligen är i behov av detta stöd och denna service får det mycket tuffare att förhandla till oss vår rätt! Jag är precis som ni uppriktigt oroad...


 


Velnissar eller "dubbla budskap"?

Har just sett Tvärsnytt och trots att detta gäller Västerås och inte Örebro, blir jag mäkta upprörd. Enligt nyheterna planerar "Västmanlands Lokaltrafik" "VL" att höja biljettpriset på lokaltrafiken i Västmanland för dem som löser biljett ombord på bussarna och betalar med kreditkort. Enligt interjuad chaufför tar hanteringen för lång tid, vilket leder till att de anställda på "VL" får skäll av andra missnöda resenärer. Har ni inte kortläsare med chp alternatuvt pinkod eller vad? Här försöker först olika samhällsorgan hjälpa oss att ställa om och uppmuntra oss till att bli ett kontantlöst samhälle, för att öka allas personliga trygghet. När man väl har ställt om så ska medborgarna eventuellt straffas för att man lyder "sina föräldrar!" Västmanland skärp er och Örebro följ inte efter! Mitt rörelsehinder gör visserligen att jag - rent tekniskt - inte tar stadsbussarna när jag är ute och åker, utan anlitar färdtjänsten. Men i alla fall i vår stad jämställs färdtjänstbussarna med lokaltrafik. På grund av en miss - har det sagts mig - i gällande upphandling kan färdtjänstresenärer inte åka kontantfritt, något som ska åtgärdas i nästa upphandling. Om det nu skulle vidtagas liknande åtgärder i Örebro län i syfte att försöka begränsa kortanvändningen vid resesor med lokaltrafiken, befarar jag att detta "spiler över" på oss färdtjänstanvändare så att det även i fortsättningen är kontanter som gäller!

Lite irriterande...

Som sagt de delar av ”Anhörigdagen” som jag tog del av igår var mycket minnesvärda. Två saker som jag ändå vill påtala och som inte handlar om arrangörsskapet, utan åhörarna. Personligen upplevde jag att det var ganska mycket liv och rörelse under själva föreläsningen. ”Spring” i föreläsningslokalen under pågående program, vilket både arrangörer och föreläsare hade bett att vi som åhörare skulle försöka undvika. Som mina läsare vet är jag rullstolsberoende, det var vi många som var under gårdagens begivenhet. Att den allmänna hänsynen till oss som tar oss fram med hjälp av rullstol tyvärr är rätt dålig i samhället i stort är väl ingen nyhet, men att man nästan blir nersprungen av gående personer i ett sammanhang där olika typer av funktionshinder står i centrum, tycker jag är svagt.

 


Måndag morgon o min kropp den känns så sned

Ja, det är måndag och min kropp den känns så sned...
Vilket ändå inte är så konstiigt...
Men får jag lite hjälp så kanske kroppen kommer i led igen!

Svårt att acceptera...

Vet att jag måste tåla att styras av andra men det betyder inte att man accepetar att i realiteten inte kunna gå upp eller lägga sig när man viill. Sjäva företelsen "Att vara beroende av assistans" tycker jag blir alllt svårare att acceptera ju äldre jag blir. Detta skall inte förväxlas med personerna som utför assistansen de gör ju sitt jobb och det gör de övervägande bra. Samtidigt måste utomstående förstå att det är inte kommun eller något privat bolag jag skäller på, mitt personliga beroende finns där oberoende av huvudman...

Varifrån får alla duktiga sin energi?

Jag vet, det kanske är dumt att självplåga sig genom att se serien ” En andra chans”! Men varifrån får ”alla duktiga” handikappade sin energi? Det låter säkert jätttedumt när man säger att en typ av handikapp är ”bättre” att ha än något annat. Naturligtvis går inte den enskildes strapatser, problem och sorger att jämföra på det viset. Även om jag vidhåller att mitt intresse för fysisk egenträng är noll, satt mot att lyssna på en bok om eller av statsminister Fredrik Reinfeldt. De intellektuella värdena är för mig personligen mycket betydelsefullare i det andra fallet. Varsågod att kalla det lathet. Men mina fysiska framsteg i min träning har hittills varit så små i förhållande till insatsen. Jag kan förstå objektivt sett att träning – beroende på vilket handikapp man har – är bra. Jag köper också att det är fysioterapeutens uppgift att ”peppa” mig, men jag blir upprörd – för att inte säga arg – över att ”motionens Höga Visa” är så utbred och officiellt sanktionerad i Sverige; att man som handikappad ses som ännu lite konstigare – än vanligt - om man är ointresserad av fysik motion för egen del.


Inte klokt!

Stämmer uppgifterna om varför en minderårig flicka tvingdes av tåget i Kula - är det inte klokt! Först kan man ju undra vilken empati SJ:s personal har? Uppgifter gör ju gällande att det fanns en anhörig som hade biljetter. Varför kunde man inte återkomma för biljettkontroll? Sedan förekommer det uppgifter om att barn åker på vuxnas biljett. Även om fallet skulle dra ut på tiden slänger man väl inte av barn. Skulle det visat sig när man kommit till slutstationen att det handlat om ett försök till bedrägeri, får man väl ta det då. Det kan säker stämma att man "går på toaletten" för att komma undan biljettköp, men just nu verkar det hela både omänskligt, stelbent och klumpigt skött. Utgår från att fortsättning följer...

Hälsar reaktionen med tillfredsställese..

Jag hälsar den förnyade debatten om hur abortmöjligheten ska användas med tillfredsställelse. Abort är väl an bra möjlighet, men bör enligt min åsikt användas med omdöme. Olika handikapp/sjukdomar bör generellt inte vara giltigt skäl för abort...

En utveckling som bekymrar...

Naturligtvis inser också jag att media antagligen drar fram de grövre – för att inte säga de grövsta – exemplen (som nu i Norrköping). Men bara det faktum att de finns så här flagranta fall att rapportera kring, borde vara varningsklockor nog. Jag utgår ifrån att majoriteten av vårdpersonal – oavsett anställningsform - är mycket inkännande och kompetenta medmänniskor. Deras arbete innebär både stort ansvar och förmodligen en ängels tålamod.  Jag skulle inte vilja byta med dem. Att sinnet kan rinna över någon gång är väl en sak, men därifrån till grova kränkningar och fysisk misshandel, borde steget vara mycket långt. Eller så fattar arbetstagare och arbetsgivare inte vad man sysslar med. För är detta ett medvet förhållningssätt – hemska tanke – är vi illa ute. Då vill inte jag bli gammal och dement, hänvisad till den svenska äldrevården. Det nu aktuella fallet är ju tuvärr inte det första och antagligen inte det sista, men denna grupp medborgare och medmänniskor hör ju till de svagaste i samhället. Och har väldigt svårt att göra sin röst hörd. Mitt tips till dessa personalgrupper är. Försök hålla er kalla i sådana här situationer. Jag inser att detta kan vara fruktansvärt svårt i den enskilda situationen – men försök tänka efter hur ni själva skulle vilja bli behandlade och handla där efter. Är det så att individer i personalgruppen tappar fattning alltför många gånger, ska naturligtvis detta påtalas och utredas. Men då borde man också tänka efter om man har valt rätt yrke.


Historia eller kulturarv?

För en gång skull tycker jag denna fråga är ganska lätt att besvara. Många gamla byggnader som i det här fallet Örebro Slott - den gamla Vasaborgen med anor från tidig medeltid - är båda delarna. Kultur är en del av vår historia lika mycket som historien är en del av vårt kulturarv. Nå, den brände frågan i dag. Ska vi få använda detta slott som mässlokal och allmän turistattraktion, eller ska slottet "räddas" från besökarnas spring, innan det är för sent? Visst ska man ha tillträde till vårt lands sevärdheter, historiska minnesmärken osv. Men gör detta med måtta. Våra slott och borgar må vara solida byggnationer, men de var aldrig tänkta för så här kontinuerlig "massturism". Lyssna på sakkunskapen, restaurera och om nödvändigt återgå till guidade turer, så vårt kulturarv kan bevaras till framtiden. Mässor av olika slag kan säkert vara trevliga i slottsmiljö, men de är inte nödvändiga där, dessutom är de flesta slott och borgar inte speciellt handikappvänliga företeelser...

Beundransvärt i Göteborg...

Vill inte låta som en gnällgubbe. Tycker det är ett bundransvärt initistiv man tagit i Göteborg. Och naturligtvis hoppas jag att manifestationer som sådsn ger effekt. Helst så snabbt som mögligt, men om inte annat så på längre sikt. Även om mina känslor inför "massdemonstrationer" i den här typen av frågor är kluvna...

Ska nationalsången sjungas...

Har fått frågan av goda vänner via Facebook om vår nationalsång ska sjungas på skolavslutningen? Mitt svar är: Självklart ja! Jag har uppfattat många års diskussion om nationalsång vid högtider i Sverige som så… Att invandrare och s.k. nysvenskar är mer frågande inför vår egen tvehågsenhet att använda våra nationella symboler än de. De verkar vara av samma åsikt som jag. Självklart ska vi använda våra nationella symboler så länge de används på rätt sätt! Sveriges flagga och Sveriges nationalsång är allas egendom. Om vi tror oss bli politiskt korrekta om svenskarna i gemen slutar använda landets främsta symboler, så har ju extremisterna segrat…



Tidigare inlägg
RSS 2.0