Igår var jag med på en fin och minnesvärd dopgudstjänst med efterföljande mottagning i Mikaels församling. Det var min brors barnbarn som döptes. Naturligtvis var den närmsta familjen - flera generationer - närvarande, men även vänner till dopbarnet och hans föräldrar. Toltalt lär vi ha varit ett femtiotal gäster i alla möjliga åldrar. Ska vi sedan räkna in de mer osynliga gästerna - i mammors magar - får vi plusa på...

Vid samma tid förra året, var det inte alls lika trevligt, då åkte jag in akut på sjukhus. Och hur det egentligen var beror på vem man frågar. Mina assistenter säger att jag var ganska borta. Förvirrad kan jag möjligen gå med på. Men visst minns jag att min bror kom hem och ordnade med ambulanstransport. Och att jag egentligen inte ville in på sjukhus, men inte orkade sätta mig till motvärn. För trots att jag tillhör en läkarfamilj – och många av mina närmaste vänner valt vårdarbete i olika former som sina yrken – hatar jag – precis som vår mor – allt vad sjukhus heter. Inte för att jag betvivlar deras yrkeskunnande. I mitt fall handlar väl min avsky om att jag i kraft av min cp-skada aldrig, jag säger aldrig kommer att bli fri från sjukvårdande insatser. Assistans och sjukvård i hemmet är väl okey, men när jag tvingas ligga på en vårdavdelning, känns det som att tvingas i fängelse. Oavsett vad läkarna säger kan man aldrig vara säker att man kommer därifrån förrän man åtminstone kommit halvägs från sjukhuset. Sjukvårdspersonal är bra på det de ska vara bra på nämligen sjukvård i olika former. De är oftast mycket glad, positiv och tillmötesgående, men som handikappad – med särskilda behov - ser jag ju hur man, förmodligen helt oavsiktligt brister i kunskaper vad gäller handikappades behov. Ja, säger kanske någon nu – men du kan väl få hjälp av dina personliga assistenter. Visst både mina assistenter och assistansbolag har varit mycket tillmötesgående, när jag så behövt. Men sjukvårdspersonalen på vårdavdelningarna verkar inte fatta att mina assistenter i första hand är till för att underlätta MIN tillvaro, inte sjukhusets och i slutändan är det jag som patient som får ta stötarna – samtidigt som jag har en familjelojalitet att ta hänsyn till. Därför kan jag inte riktigt tala om hur djävligt det är. Att både vara handikappad och ha nära släkt inom vården. Jag vill ju inte göra arbetssituation dålig för min familj bara för att jag personligen tycker det är ett helvete…