Varför är vi så rädda att prata om döden...

Har just sett ett inslag i ”Go’kväll” ett antal författare har skrivit en essäbok om har man upplevt någon nära anhörigs bortgång. Jag brukar tycka att de här ”ämnesintervjuerna” baserade på böcker m.m. i tv brukar vara både bra och intressanta, men idag tycke jag att man egentligen missade svaret på en av grundfrågorna. Varför skriver man texter om ett ämne av det här slaget? Och då menar jag en nära anhörigs väntade eller oväntade bortgång? Svaret snuddade man visserligen vid, men skyndade sedan vidare. ”Det sekulära Sverige”[1]. Den här boken man presenterade var ju en i raden av alla dessa självhjälpsböcker, och inget ont med det – jag tror snare detta är bra, men eftersom benämningen ”självhjälpsböcker” börjar få så dålig klang – nästan lite av skällsord – ville man inte ta detta i sin mun. Sedan är det ju en annan fråga, varför samhället har blivit sådant, att vi måste ha så kallad självhjälpslitteratur inom varje ämne, område...

[1] Min benämning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0