Nu tycker säkert vissa som är i liknande situation som jag att jag kommer med årtiondets understatement, men i alla fall. Satt en dag i husets gemensamma trädgård – en mycket fin sådan ska sägas. Anledningen var naturligtvis det fina vädret och av olika skäl hade jag inte tid att ta mig längre. Satt där och njöt av solen och den lätt fläktande vinden. Drömde mig bort lite. Hade jag suttit i en båt med vågskvalp och lite saltstänk hade det varit perfekt, men jag hade det egentligen rätt bra där jag satt. Det vimlade inte av folk men några andra hyresgäster – som jag inte kände vistades också ute denna förmiddag. En av dem kom fram och bjöd min vän och mig på nyplockade bär, artigt tackade vi och tog emot. Uppriktigt sagt vet jag inte om vi såg speciellt bärtörstande ut? Efteråt stack tvivlet fram sitt fula tryne: Var detta en gärd av allmänmänsklig medmäsklighet? Eller var det mitt handikapp som väckte medkänsla? Vet att min tankegång låter lite synisk. Men slogs av den gamla sanningen hur ofta vi - kanske speciellt rullstolsberoende personer – blir omtänksamt? bemötta av villt främmande medmänniskor vars ”omtänksamhet” vi inte efterfrågat. Händelsen med de nyplockade bären väljer jag att tolka som ett utslag av det förstnämnda…