Varför finns det så mycket negativism i värden av och servicen för oss handikappade? Slogs av det när jag läste boken "Grabben i kuvösen bredvid" av Jonas Helgesson. Jag är född på 1950-talet, Jonas på 1970-talet och ändå bemöttes vi uppenbarligen med samma grundattityd. "Visst ska vi hjälpa dig, men ha inte för stora förhoppningar. Ditt hansikapp kommer ändå stå i vägen." Det är väl bra att den s.k. expertisen finns där om bakslagen kommer, men man behöver väl inte säga att detta kommer att gå åt humhum innan så faktiskt är fallet. Liknande attityder om någon kommer med nya idéer om hur man kan lösa ett problem i vardagen. För att inte  tala om hur knepiga reaktionerna blir om det är den handikappade själv som kommer med idéen, då upptäcker man snappt vad de "sakkunniga" tror och rycker om en. Jag vet inte om det är den berömda jantelagen: "Du ska inte tro att du är något" som kollektivt generation efter generation drabbar oss svenskar. Visst måste det finnas realism i tillvaron, men jag tror att tillvaron skulle bli betydlgt enklare om vi inte bara anammade levnadsvanorna från det stora landet i väster, utan också attityden. Visst kan du. "Go for it Johnny!"