Nej, den här gången kan jag inte skylla på någon av mina assistenter, idag fubblade jag till det alldeles själv. Ni vet jag skulle ladda mobiltelefonen, sånt där vardagligt som man gör när den blir tom någon gång ibland. Tidigare var det så fiffigt ordnat att laddare till ipoden, mobilen och laptopen var inpluggade i en dosa på väggen. Men där sitter den inte lägre… Någon, kan det vara jag? Har lyckats preja ner den med permon, så nu ligger den – som i så många andra svenska hem – i ett ”rul” på golvet under sängen. Borde bett tjänstgörande assistent hjälpa mig innan hon försvann ut – Tänkte inte på det! Så försedd med en griptång åker jag in i sovrummet, bredd på en längre stunds brottning med sagda sladdhärva. Till min stora förvåning – och glädje – visar sig den rätta laddningssladden inte så svår att få tag på. Glad i hågen pluggar jag i telefonen, backar rullstolen för att lägga ifrån mig telefon och laddare på ett närstående bord, men säg den lycka som varar för evigt. Jag hinner registrera vad som ska hända! Tjofs, laddningssladden spänns och rycks ur mobilen! (Här skulle det passa med ett antal sådana där svordomstecken som finns i tecknade serier) Varför? Jag har lyckats ställa permobilen på den aktuella sladden. Smart va? Efter ett antal väl valda ramsor börjar jag om. Lyckas fiska fram rätt laddningssladd – med hjälp av griptången – en andra gång. Och får den på plats i telefonen. Med första försöket i minnet, gör jag sedan ytterst försiktiga rörelser med rullstolen, tills mobilen ligger på nattduksbordet, med laddaren i sig. Därpå lyckas jag förflytta mig ur riskområdet utan ytterligare missöden. Ännu en ”Mission Impossible ” lyckligt genomförd…