Fredag morgon på väg ut till bilen och jobbet, ringer Annica upp Pelle, för deras dagliga morgonstund i telefon. Först går det fram ganska många signaler utan svar, men det är ju inget konstigt i hans situation. Till slut tycker hon dock det börjar bli väl många, just när oron börjar vakna knäpper och knastrar det till:

-       Hallå, Pelle!

-       Hej älskling, det är jag… Väckte jag dig?

-       Hej hjärtat mitt, nej det gjorde du inte… Hurså?

-       Det dröjde ju så länge innan du svarade?

-       Jaså. Ja det. Jag fumlade väl, slant lite och den jäkla telefonen gled ner från nattduksbordet – ner i sängen – riktning ifrån mig och innan jag fick tag på den med hjälp av griptången tog det ju en stund…

-       Jaså, ja det förstår jag, men så allt är bra med dig då?

-       Ja, Mohammed är på ingång, vi ska ju ner och träffa Bettan och Lars-Åke på hjälpmedelscentralen…

-       Ja visst ja, det var permon i dag… Men du jag kommer bort till dig efter jobbet, vi skulle ju träffa mamma och pappa idag.

-       Det var så sant… Hämtar du mig själv eller…?

-       Vet inte Patrik skulle eventuellt titta förbi… Nej nu måste jag sluta.

-       Då säger vi så. Puss och kram älskling!

-       Puss… Och lova mig en sak.

-       Vaddå?

-       Riv inte stället för dem…

-       Nej, jag lovar… Puss!

-       Puss!