När sångaren och kompositören Niklas Strömstedt hade "sin dag" i sesongens upplaga av "Stjärnorna på slottet", berättade han bl.a. en eposod om hur han under sin skoltid hade ifrågasatt skolans kristendomsundervisning och mötts av mycket upprörda reaktioner från lärarna. Niklas ifrågasatte kristendomsundervisningen utifrån religionsfriheten i Sverige. Sjäiv upplevde jag något liknande "yttrandefrihetstabu" på Olaiskolan.

Så där i femte-sjätte klass var jag i den åldern när man verkligen börjar tänka på livet. Därmed fick jag också min första stora släng av dödsångest, när jag insåg att jag också kommer att dö en gång. Efter en tid fick jag klart för mig att det fanns religoner i andrs länder, andra världsdelar, som sa att kroppen försvann - mrn inte själen. Själen skulle enligt denna trosuppfattning så smårningom leva vidsre i ett djur eller något annat skapat av naruren (s.k. själavandring), med denna "insikt" kände jag mig åter till freds med livwt och framtiden.

På dem tiden hade Jag väl inte så stort hum om s.k. religonfrihet och yttransefrihet, jag ville väl bara bidra till den allmänna diskutionen under kristendomslektionen. Så blåögt och glatt brättade jag om min nyvunna insikt. Fröken blev inte glad, utan började tillråttavisa mig. Jag blev upprörd, inte så mycket för att det handlade om religion den gången, utan för att mina huvudläre på Olaiskolan hade så mycket åsikter om oss elever. I allla fall åsikter om oss som vågade framföra en avvikande åsikt. Det var varken första eller sista gången jag kom i konflikt med henne. Denna lärare hade nämligen åsikter om sänt som att baskettskor inte var nyttiga för mina fötter. Att jag läste Tintin på fritiden - hemma alltså! Etc. Mamma kände sig också väldigt påhoppad när jag kom hem och berättade sådana episoder från Olaiskolan.

Ja bröder gissar ni på att det handlar om D. L.  sä gissar ni alldeles rätt.