Inte heller kunden är ofelbar...

Precis klar med förra inlägget. Backar jag rullstolen från pc:n, svänger upp vid tv-bordet. Sträcker mig för att ta lite godis. Samtidigt känner jag hur någonting fastnar i min skjortärm. Jag förstår vad som är på väg att hända, men hinner inte hejda mig. SWOSCH! Medicinkoppen med kvällens ranson av tabbletter rinner ut på bordet och ner på golvet, f-a-n, minst sagt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0