I detta inlägg tänker jag inte fördjupa mig i alla möjliga vinklingar och djupsinnigheter kring Maj Sjöwalls och Per Wahlöös 10 böcker långa serie "Roman om ett brott". De var epokgörande på sin tid mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet, när de kom ut. Jag tycker också många av filmerna är bra, men är främst intresserad av de 10 originalböckerna. Rubriken på detta inlägg hoppas jag Maj Sjöwall samt Per Wahlöös anhöriga har överseende med när ni läser resten. Rubriken kom nämligen upp i min skalle som ett "citat", när jag mindes en intervju med Håkan Nesser (en annan favorit bland svenska dekarförfattare och samhällsskildrare). För det var just det. När intervjuaren hävdade att Nesser inte skildrade samhällets baksidor med lika stor pregnans som Sjöwall/Wahlöö - och fick det t.o.m. att låta som ett litterärt kardinalfel - höll Håkan Nesser med. Sådana tvångsjämförelser gör mig minst sagt upprörd. Personligen anser jag att den analysen var mycket orättvis. Ja, Beck-serierna har på gott och ont satt en mall för hur det svenska samhället "förväntas" skildras och det får tyvärr många efterkommande författargenrationer leva med.

Jag, hävdar att Nessers samhällsengagemang och förmåga till sociala skildringar bäst kommer till sin rätt när han förlägger handlingen till ungdomen, skolan, och den akademiska världen. Och detta är ganska självklart eftersom man då kan hävda att han spelar på sin hemmaplan. Det är lika dumt att ha Maj Sjöwalls/Per Wahlöös utmärkta romsvit som måttstock för andra kriminalförfattare som att säga att om man inte liknar August Strindberg eller Astrid Lindgren så kan man lägga ner...