Vänner detta är kanske ett blåögt upprop men, fredagen den 22 juli 2011. Dagen då Norge drabbades av den internationella terrorismen i stor skala.

I kväll går tankarna till vårt nordiska broderfolk de pojkar och flickor, kvinnor och män som fått sätt livet till i vad som i förstone ser ut som ett vansinnesdåd. Tankarna går även till de svårare och lättare skadade samt naturligtvis till alla anhöriga och anda berörda. Både norrmännen som individer samt Norge som nation måste få sörja, ta sig ur chocken – vilket på individnivå samt samhällsnivå säkert tar olika lång tid. Men när den akuta situationen klingat av, måste världssamfundet över politiska och religiösa gränser hitta gemensamma vägar framåt. Under vilka ”paraplyer” , organisationer eller bokstavskombinationer detta bör ske, är en svår käckfråga. En sak är dock säker; världen har förändrats mycket sedan 1989. Stormakter och s.k. supermakter måste slippa tvånget att vara ”världspolis” i alla lägen. Varje nation har rätt att försvara sin suveränitet. Samtidigt tror jag att den internationella samexistensen skulle må bra – ja betydligt bättre – av en mindre aggressiv attityd i det internationella samarbetet…

Visst det finns levnadsvillkor i andra delar av världen som vi i det så kallade väst har svårt att ta till oss och acceptera. Men vi liksom invånare i länder i andra världsdelar måste förstå att sammanjämkning av olika filosofier, tänke- och levnadssätt är en lång process. En process som tar mer än fyra, fjorton eller fyrtio år. Den tar antagligen flera hundra år. För oavsett tekniska landvinningar, är samhällomvandling en mycket långsammare, mer djupgående process. Visst måste vi hjälpas åt men jag tror vi i väst får akta oss att tro att vi alltid har de ”rätta” lösningarna på alla problem.