Som den förhoppningsvis någorlunda mogna man jag idag är vet jag att jag aldrig kommer skiljas från min ofrivillige livsledsagare - mitt funktionshinder. Men bara för att vi "utsetts" av slumpen att leva ett helt liv tillsammans betyder inte det att vi måste älska varandra... Som idag t.ex. Jag vet att allting ordnar sig till slut... Men inte vilken gång i ordningen genom åren som jag tappat ett föremål - denna gång ett CD-fodral - och sedan oavsiktligt låtit elrullstolen agera plastkross. De flesta som har någon erfarenhet av elrullstolar vet att olyckor av detta slag inträffar lite då och då - oftast oavsiktligt  - och även om det inte är någon stor materiel katastrof, blir jag så frustrerad! Hjälpmedlen jag har stött på genom livet är inte konstruerade för sådant här finlir! När jag var yngre var jag smidigare i kroppen och mina rullstolar lägre, då kunde man använda sina händer och på köpet höll man sig i fysisk trim. Nu är rullstolarna högre men mitt intresse för musik och film m.m. - som per automatik innebär att man handskas med skivor, band usb-minnen och liknande har inte avtagit...