För det första är min rullstol inte min privata rullstol. Den ägs fortfarande av landstinget. Jag har rätt att bruka den så länge det är medicinskt motiverat. Det vill i mitt fall säga förmodligen hela livet – rullstolens liv alltså. För det andra måste man ju tillkalla transportjänst när landstinget vill ha tillbaka sina rullstolar. Och ett rullstolåbäke är en helt annan sak än mina privata kläder. Kunde jag sitta okey i en vanlig transportrullstol, eller motsvarande, skulle jag inte säga något om några dagar på sjukhus, men nu är det inte så. Jag menar inte heller att den som utför den här typen av transport skulle göra det gratis. Men om nu det är så viktigt att komma upp ur sängen och det faktiskt inte finns lämpliga hjälpmedel på sjukhuset, så måste det finnas något vettigare sätt att få dit dem, än att hela tiden ordna med hyrsläp eller inhyrda minibussar. Jag är inte snål, det är inte det  det handlar om… Hade jag varit kapabel att sitta i rullstol vid inläggningstillfället, så hade jag och assistenten väl tagit färdtjänst dit. Eller så får vi väl uppmana rullstoltillverka att i samarbete med kommuner och landsting tillverka smidigare elrullstolar som går att få in i vanliga bilar.