I december i fjol rekommenderade en god vän Mikael Anderssons självbiografi "Armlös, benlös men inte hopplös". Tack för den rekommendationen. Har nu läst den och tycker den var väldigt bra, men samtidigt ganska jobbig att läsa. Ty trots att Micke och jag har helt olika funktionshinder, kände jag igen mig i mycket. Jag rekomenderar denna bok om man vill sätta sig in hur det kunde var att växa upp som gravt funktionhindrad på 1960-talet och framåt. Men som sagt bered er på en emotionell läsupplevelse./ Per-Johan