Dags att öppna

 

Ivar och Floria står och småpratar vid disken när Torsten kommer.

Torsten: God morgon, tack för både semla och prinsesstårtan i helgen!

Floria: Det var så lite, kul att ni kunde komma över.

Torsten: Stör jag mycket?

Ivar: Nej, hurså?

Torsten: Jag skulle behöva prata jobb… Floria faller in:

Då ska inte jag störa!

Floria får en kindpuss av Ivar innan hon förvinner till sitt och Ivar vänder sig mot Torsten:

-       Ja?

-       Jag har ett problem med gymnastiksalen…

-       Ja?

-       Den saknar lås.

-       Och?

-       Ja det är ju rätt värdefulla grejer som vi använder där nere… Går det inte att låsa så måste jag ta firmabilen och ta med mig utrustningen varje gång. Det blir både tungt och tidsödande, samtidigt som det begränsar den utrustning vi kan använda.

-       Jag förstår! Vi har ju kommuns avtal att följa i sådana här fall.

Ivar rynkar pannan:

-       Vilka anlitar dom då?

-       ”Nyckelringen AB” har det väl varit de senaste åren… Men jag måste titta i mina papper. Hur snabbt behöver du låset?

-       På studs…

-       Ja, det var värre det. Jag skickade in vårt budgetförslag till stadsdelsförvaltningen i förra veckan, men ÄOM har visst inte sitt budgetsammanträde förrän i mars.

-       Vad sjutton är ”ÄOM”

-       Gothia kommuns nämnd för äldromsorgsfrågar, det är genom dem vi får vårt driftsbidrag för verksamheten här på Krusbäret.

-       Och utan klartecken från dem kan ni inte göra några sådana här åtgärder?

-       Mycket förenklat uttryckt, ja!

Ivar och Torsten har varit så upptagna av sina egna funderingar att de inte lagt märke till Gösta Kvist.

Nu harklar han sig försiktigt och säger:

-       Ursäkta, men jag kunde inte undvika att höra vad herrarna pratade om.

-       Hej Gösta, välkommen! Det är som alltid trevligt att se dig!

Säger Ivar:

-       Jag säger detsamma!

Fyller Torsten i:

-       Tack detsamma! Som sagt jag kunde inte undgå att höra… Vad är det för problem ni har?

Ivar och Torsten utbyter blickar, men innan Ivar – sin vana trogen – hinner slå in på den försiktiga vägen tar Torsten till orda:

-       Du hade varit kamrer eller något sånt va?

-       Bokhållare var min officiella titel, så nog har jag hållit på med siffror.

-       Ja, du vet det är det här med kommunal ekonomi… Jag skulle behöva sätta in ett lås – för säkerhets skull - till gymmet, men enligt Ivar här så kom frågan vid en  något olämplig tidpunkt för stackars kommunen.

Ivar ogillar det sätt på vilket Torsten grabbat åt sig kommandot. Det märkes på hur Ivar rodnar…

Gösta ignorerar Ivar och frågar Torsten:

-       Jag kanske kan hjälpa till, vad behöver du?

-       Va, har du en låsfirma så där lite vid sidan av!

Gösta, rodnar svagt i sin tur:

-       Nej, nej! Men jag känner en som har…

-       Vad säger du Ivar?

-       Torsten, du gör som du vill, men kom inte och begär kommunen på ersättning efteråt.

-       Så fasligt dyrt kan det väl inte vara? Gösta, vad heter din kompis?

-       Filip Fagersten.

Svarar Gösta oskyldigt. Då brister det för Ivar:

-       Nej inte ”Filips Lås och Larm”!

-       Vaddå då?

Undrar Torsten.

Och för en gångs skull blir Gösta märkbart irriterad. Torsten:

Nu hänger jag inte med…

Ivar säger:

Filip har som sagt ”Filips Lås och Larm”. Jag tvivlar inte på hans kunskaper i det nu aktuella ämnet, men han har ju inte alltid gått den ”smala vägen” så att säga…

Gösta:

Ivar, du vet lika väl som jag att det där är 30-40 år sedan…

Torsten undrar:

Vaddå?
Gösta fortsätter:

Ja, Jag vill ju inte vara taskig mot en god vän, men är nu A sagt måste jag väl säga B… Torsten, du minns kanske inte den då så omtalade ”Vikingakuppen”?

Torsten rynkar pannan:

Tror inte det...

På sin tid ganska omtalad. Och som utsedd övervakare så visst stod det klart att Filip var inblandad… Men Ivar, du som arbetar med sociala frågor vet ju; när en dömd har sonat sitt brott så ska det ju vara bra så.

Ivar skruvar på sig:

Jo, ja…

Torsten har plötsligt förvandlats till den vetgirige pojken med glimten av bus i ögat:

Vikingakuppen? Berätta!

Gösta svarar:

En annan gång, kanske… Ska jag fortfarande fråga Filip?

Torsten nickar bestämt. Gösta ursäktar sig, går lite avsides och tar upp sin mobiltelefon.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0