Pelle Permo träffar Holger Hansson på ”Krusbäret” och Holger konstaterar:

Hej Pelle, vad du ser bister ut. Vad är det nu som trycker dig?

Trycker och trycker, jag blir bara så trött på alla dessa hinder och jobbiga saker i vardagen som vi råkar ut för. Jag säger inte att det bara är vi rörelsehindrade, men för och citera George Harrison när han – antagligen för miljonte gången fick frågan:

”Hur känns det att vara en Beatles?” svarade ungefär: ”Jag har ju alltid varit det, så jag vet inget annat!” Översatt på oss: ”Vi har alltid varit rörelsehindrade, så vi vet inget annat liv.” Och med vi menar jag i det här sammanhanget bl.a. jag själv och min kompis PJ. Pratade med honom för en stund sedan och han hade en rätt jobbig dag. Assisten hade försovit sig igen. Och detta kan ju hända den bäste det är bara det att vi som är beroende av service i de mest skiftande situationer och många olika insatser under dygnet blir så låsta av andras agerande. Denna försovning gör att antalet timmar min kompis får vara uppstigen krymper. Jämför debatten om pensionärerna inom åldringsvården för ett antal år sedan.  PJ har faktiskt kommit på en lösning på problemet med uppstigning och läggning, hur han skulle kunna lösa det, vissa dagar, men det är en lösning som de omsorgsansvariga väl inte vågar köpa fullt ut.

Vad går PJ:s lösning ut på då?

Precis som jag har han en permobil, dock med lite specialanpassad extrautrustning i form av en formgjuten sits. Min kompis idé går ut på att om han känner för det kunna ligga och sova i elrullstolen.

Ja, du menar som James Stewarts karaktär i ”Fönster mot gården.”

Ja just det!

Det var en bra film!

Inte sant. Jo i alla fall, PJ har testat sin idé några gånger och det går.

Det är klart att det går, men sover han så väldigt bra då?

Han har väl egentligen bara testat det två eller tre gånger de senaste sex åren, så det empiriska underlaget är väl inte så stort och PJ tycker ju inte det är en optimal lösning. Det stora problemet i hans fall är väl att ingen – hittills – har tagit sig tid att designa en säng som motsvarar hans behov. På grund av att PJ är så kort, så blir de flesta sängar för stora och långa…

Och då kommer befintliga justeringsfunktioner på fel ”plats” i förhållande till hans kropp?

Ja.

Som får till följd att sängen blir obekväm?

Stämmer. Men jag vet inte Holger hur mycket du har legat på sjukhus?

Inte så mycket när jag var liten…

Men det har både PJ och jag och jag vill minnas att det fanns sängar vars sänggavlar – åtminstone vid fotänden – var flyttbara och kunde sättas olika långt upp, beroende på hur lång personen var som skulle ha sängen.

Det låter smart och inte helt orimligt.

Kan bara inte komma ihåg vilka avdelningar jag sett det på.

Ja det är ju ett aber förstås…