Efter Vasaloppet tog jag och Annica en promenad i det vackra vårvädret.

På promenaden mötte vi lillasyster Greta, hennes man Karl, deras dotter Kim med nye pojkvänen Lars. När det var dags att skiljas åt så frågade Kim om hon och Lasse fick följa med morbror Pelle hem. Annica hade inget däremot och själv måste jag erkänna att ”morbror Pelle” alltid har varit svag för Kim.

När vi kom hem och ville bjuda ungdomarna på söndagslunch, tog de tacksamt emot detta. Vid kaffet efteråt sa Kim att Lasse och hon hade en sak till mig vilket förbryllade mig. Fyller viserligen år i mars men inte riktigt än. Jag fick ett vitt ganska platt paket och när jag öppnade det visade det sig vara en sån här ”digital fotoram di kallar´t. Lasse hjälpte mig att tanka över en massa familjebilder Annica och jag lagt in i datorn. Sen blev det lite knepigare, batterier till den medföljande fjärrkontrollen, trots de logiska människor som jag anser oss vara gjorde vi alla samma tankekullerbytta. Batterier? Som den tjänstvilliga flicka hon är, sprang Kim ut och köpte. Bara för att upptäcka när hon kom hem att det redan satt en omgång i. Ja, ja! Det blir väl bra att ha till ett senare tillfälle…

Men när vi höll på med den här nya prylen så här i schlagertider, rann en gammal textrad upp i mitt huvud: ”Blixtar och dunder, magiska under…!” mycket riktigt, den minnesgode kommer ihåg att raden förekommer i Sveriges vinnande bidrsg ”Diggi-loo diggi-ley” från 1984 med bröderna Herrey.  Och visst är det ett litet ”magiskt under” när pappersfoton från 18 och 1900-talet genom mini-elektronik kan omvandlas till datasignaler och bli till ett ”bildspel av minnen” i bokhyllan…