Pelle

Att sängen kan ses som det naturliga vilolägret i vår västerländska kultur och förmodligen också är det, kan jag köpa. Men för mig som får dras med ett gravt rörelsehinder hela livet finns det faktiskt en inneboende motsägelse i det hela.

Att det kan vara skönt med vila i horisontalläge tycker även jag. Jag har dock en benägenhet att få mycket kraftiga hostattacker, bl.a. på grund av att slem samlas i luftrören när jag ligger ner. Förutom blåspipor och annan andningsgymnastik, ordineras jag att sitta upp – helst i min rullstol. Detta har jag i och för sig inget emot. Som rörelsehindrad blir jag nämligen mer rörlig i rullstol än i säng. I logikens namn borde det då vara smartare för mig att sitt alternativt halvligga i min rullstol av märket Permobil även på natten. Permobilen verkar kanske inte vid första påseendet lika bekväm som en säng. Men med utgångspunkt från mina hostbesvär anser jag permobilen lämpligare än sängen eftersom dagens permobiler med hjälp av sina elektriskt ställbara funktioner kan anpassas betydligt bättre till mina kroppsliga behov än vad de sängar jag stött på någonsin kan göra.

Men om man uttalar en vilja om att ha sin rullstol som ”säng” stöter man på en förskräckelse som grundar sig i konventionen om att sitta i rullstolen en hel dag – för att då inte prata om ett helt dygn skulle vara skadligt, ja på gräsen till plågeri och vanvård. För det första menar inte jag att det handlar om ett antingen eller, utan ett komplement. För det andra handlar det inte nödvändigtvis om 24-7 utan olika alternativ att alternera mellan. För mig handlar detta rullstolssittande inte om ett plågeri utan ett möjligt alternativ som måste vara upp till var och än att välja själv. Jag har inte haft mätinstrument på mig. Men hostattacker av det kraftigare slaget bedömer jag tar mer kraft liggande än sittande. Och varför skulle man annars vara så måna inom sjukvården om att få upp patienterna ur sängarna?